Väderbitne Ove Allansson snuddar vid det kriminella

Sep 12th, 2009 | By | Category: 1996-2, Artikel

Av SÖREN SKARBACK

Var går gränsen mellan kriminallitteratur och annan skönlitteratur? Om en etablerad skönlitterär författare plötsligt skriver en bok där kriminalitet är avgörande för intrigen, är det då en kriminalroman?

Därom tvistar de lärde. En vanlig åsikt är att skrivandet av en detektivroman är ett hantverk med mycket bestämda regler. Handlingen skall föras fram med en viss procent per kapitel, så om boken exempelvis har tolv kapitel, bör man i varje kapitel ha drygt åtta procent av ruskigheterna och ledtrådarna. Undantag är ibland de två första kapitlen, där det är action och ett smärre kaos i det första och sedan kommer förklaringar i det andra. Därefter är tempot jämnare och författaren fortsätter sitt hantverk.

Man behöver inte vara erfaren kritiker, utan man känner i regel som läsare inom sig, om en roman är en deckare eller inte. Värre är det med noveller. När Olov Svedelid skriver en novellsamling nästan fri från kriminella inslag, blir han av gammal vana recenserad av den deckarexpertis, som inte gärna recenserar kriminella alster av författare som i vanliga fall skriver annat.

Den som har som hobby att registrera alla svenska kriminalnoveller har naturligtvis svårt att få reda på när sådana dyker upp i novellsamlingar, som i huvudsak har andra teman.

Ove Allansson är ett bra exempel. Han är den väderbitne sjömannen som gått i land, skrivit över tjugo böcker, dels om sjömännens vardagliga förhållanden, dels om deras traditionella skrönor. Men på senare år har flera av Allanssons noveller tangerat den direkta spänningslitteraturen.

Ove Allanssons huvudförlag är Rabén Prisma, som han just håller på att färdigställa en bok åt. Emellanåt kommer han också ut på Tre Böcker Förlag i hemstaden Göteborg, där även några av Jan-Olof Ekholms pusseldeckare getts ut. På Tre Böcker kom Allansson nyligen med den i västsvenska massmedia mycket uppmärksammade novellsamlingen Sydvart, med underrubriken ”Berättelser från hav och hamn”.

– Men jag ligger närmare thrillerhållet i novellsamlingen Sjöklart, som utkom på Rabén 1990, säger Ove.

Likmasken

Där finns Likmaskens Berättelse, en psykologiskt kuslig episod ombord på s/s Yvette i franska handelsflottan. Rent tekniskt låter Hansson styrmannen Louis bli ihjälslagen av en yngre bror, som inte heller kommer att överleva dramat, men vittnet sätter med vidskepelse in händelserna i den ruffa vardagens sammanhang och kan gå eden på att det var sjön som grep in och dödade dem.

I Sjöklart finns också spännande noveller som Händelser i tankern Al Hussein G och Myteristen. Allanssons självupplevda maskinrum, bysser, bryggor och mässar blir genuint äkta miljöer att fantisera ihop intriger i eller fritt återberätta faktiska händelser från.

– Men historien om myteristen skulle jag själv inte kalla för thriller. Den handlar mer om moral, om den som inte vågar ta ställning, men ändå avancerar, påpekar han.

I vampyrens stad

I novellsamlingen Den sorgsne trubaduren från Fogo finns en novell om Frukt från Paradise Island. Här extraknäcks det med vapensmuggling till Barbados, och kanske har de inblandade mer sina egna dåliga nerver än nitiska myndigheter emot sig.

I samma bok har Ove A Hansson ett kapitel, som mycket väl skulle platsa i en faktabok om spänningslitteratur. Han befinner sig då i Curitiba, huvudstad i den brasilianska delstaten Paranà. Staden förknippas med Dalton Trevisans berömda novell Vampyren i Curitiba.

Allansson tar upp jakten på Dalton Trevisan, vars cirka 400 kortnoveller är på portugisiska i original, men översatta till engelska och i viss mån till svenska av Arne Lundgren, mannen bakom Fabians Förlag i Lysekil.

Myt och verklighet

Allansson är i samlingen Sydvart mer inne på skrönor, vardagsliv och vissa smått legendariska sjömäns öden.

– Ofta får jag känslan av att de muntliga historierna om en sjöman, alltså myten, på något sätt blir verkligare än verkligheten. Måhända därför att vi inte alltid orkar med verkligheten, eller ens önskar finna verkligheten bakom myterna.

Ove Allansson kan inte rimligen kallas deckarförfattare. När han erhöll Ivar Lo-priset för åtta år sedan var det i egenskap avarbetarförfattare .

Likväl är det vissa av Allanssons berättelser, som ingen uppriktig människa kan förbigå när utförliga förteckningar görs över kriminal- och spänningsnoveller på svenska. Och känner jag Allansson rätt lär han även i fortsättningen ställa till huvudbry för folk som bevakar kriminallitteraturens gränser.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22