Vad vore väl Ragnarök utan Bill och de laglösa?

Sep 3rd, 2009 | By | Category: 2000-4, Artikel

AV BERTIL FALK

När nu Terry Pratchetts och Neil Gaimans gemensamma ansträngning Goda Omen äntligen kommer ut på svenska hos B Wahlströms, så kan man bara konstatera att den är humoristisk, satirisk och i vissa stycken rentav djup. Det är en fantasy konstruerad med glatt humör. Desto mer kunskaper läsaren har, desto mer får hon eller han ut av boken, för de båda författarna rör sig med vidsträckta referensramar. Och plötsligt, mitt inne i boken nånstans när Anti-Krist med sin hund Hund och sitt gäng Dom Där är mitt uppe i sin dagliga gärning, så blir jag medveten om att jag känner igen deras beteende. Detta är ju Richmal Cromptons Bill, hans hund Jumble och De Laglösa, älskade av generationer unga läsare.

Goda Omen är för övrigt en historia med klassiska rötter. Redan komediförfattaren Menandros skulle säkerligen ha kunnat låta Anti-Krist bli en bortbyting med allt vad det medför, men här är det Pratchett-Gaiman som står för fiolerna och ställer till med ett Satans helvete för Djävulen. Himlens makter är inte heller helt belåtna med utvecklingen. Världens undergång håller så att säga på att gå snett, ja, rentav glida de båda kontrahenterna ur händerna.

Anti-Krist, som heter Adam, ska nämligen utlösa det som vi i högan nord kallar för Ragnarök, men som rent bibliskt går under beteckningen Harmagedon, den sista striden, men precis som allas våran Bill, så har Adam sina egna idéer om vad som bör göras. Slutet närmar sig därför inte fullt så obevekligt som tänkt, utan snarare bevekligt när apokalypsens fyra ryttare kommer dundrande på sina MC-hojar. Här är de Hell’s Angels – fast på riktigt.

När Terry Pratchett kom till DAST-montern på Bokmässan i Göteborg, så fick han omedelbart frågan om Bill och med ett stort, brett leende sa han så här:

Jag tror att det är rätt att påstå att Just William-böckerna av Richmal Crompton hade ett avgörande inflytande på böcker som skrevs för barn i England. Och de har kommit att markera en sorts idealiserad engelsk barndom. Så, det finns vissa övertoner där. Det finns ett visst mått av hyllning till Bill-böckerna i Goda Omen. Det är inte tu tal om annat, men vi ändrade uppenbarligen på en mängd detaljer och det gjorde vi mer än tillräckligt för att inte bli stämda, om nu någon skulle vilja stämma oss, men så vitt j ag vet är vår relation till Richmal Cromptons dödsbo mycket bra.

Richmal Crompton dog för ett bra tag sedan. Det är svårt att säga hur hon skulle ha reagerat på Bill som Anti-Krist. Oberoende av varandra uppskattade både Neil och jag hennes verk. Jag därför att det var första gången när jag som barn blev medveten om ironi. Bill var en pojke man kunde tro på. I viss mening tror jag att vi använde oss av den känsla av barndom som skapades i dessa böcker och även av en del andra böcker.

Jag tror att Adam i boken har både samma ton och samma röst som Bill. Hans sätt att tänka är mycket praktiskt. Vi så att säga tilldelar honom den övernaturliga skärpan. Jag erkänner att jag hade stort nöje av att låta Adam kläcka idén om den spanska inkvisitionen.

Vi skrev båda 90 procent av boken. Jag skrev 90 procent och Neil skrev 90. En del idéer var mina som Neil ändrade. Andra var hans som jag ändrade. Det finns en del delar som jag vet är mina. Det finns delar som Neil vet är hans. Det finns delar där ingendera av oss kan minnas vem som kom med den ursprungliga idén och vem som rirajtade den. Två killar pratar under en halvtimmes tid mycket upphetsade med varandra i telefon: En av dem sätter sig och skriver 2000 ord.

Jag tror jag gjorde mer om Adam och hans gäng, men vi skrev båda om varandras texter. Jag kan medge att allt som har med Agnes Nutter att göra är mitt, särskilt stället där de bränner henne som häxa. Jag har alltid velat skriva den scenen eftersom hon visste vad de skulle göra och stoppade allt krut i sina underkläder.

Får jag emellertid gratulera till iakttagelsen av likheten mellan Adam och Bill. Ingen annan har tidigare gjort den. Vi försökte inte alls att dölja detta. Försöker man sig på pastisch, referenser och parodi, är det viktigt att folk kan se vad man gör. Vi hade roligt när vi skrev boken. Det tog totalt nio veckor att skriva första utkastet. Vi bodde cirka 100 miles (160 kilometer) från i varandra. Vi träffades emellanåt. Ibland talade vi en hel massa i telefon. Boken skrevs för mer än tio år sen då Internet inte var etablerat. Vi skickade en massa meddelanden fram och tillbaka till varandra med posten. Vi anförtrodde varandra våra idéer och det tror jag var det viktiga i sammanhanget. Om jag överlämnade material till honom så visste jag att han kunde göra saker med det. Och när det kom tillbaka till mig så gjorde jag andra saker med materialet och så vidare.

Man kan säga att jag hade redigerarens uppgift, för en av oss måste ha ansvaret för manuskriptet. Hade vi haft två personer som ansvarat för manuskriptet hade det blivit olika manuskript, så jag fick skriva och klistra ihop det. Jag var en ganska känd romanförfattare och Neil hade mest skrivit för grafiska berättelser och tecknade serier. Om vi hade gjort en grafisk version hade jag uppenbarligen överlåtit redigerandet till Neil. Vi brukar säga så här: Två killar skrev en bok. De hade mycket roligt och de delade pengarna mellan sig exakt på mitten och de kommer aldrig mer att göra om det.

Jag minns varenda detalj när det gäller omständigheterna kring den första bok jag läste. Jag var tio eller elva år. Min onkel gav mig en bok som heter The Wind of the Willows by Kenneth Graham, en mycket populär barnbok om djur som bar kläder och uppträdde som människor. Jag började läsa den till skenet från gatlyktor i baksätet på pappas bil under en lång resa. När jag kom hem hade jag läste ungefär en fjärdedel av boken och jag kunde inte se, för det svävade blåa fläckar framför ögonen på mig. Inom några månader från denna händelse fick jag ett lördagsjobb på biblioteket, så att jag kunde låna så många böcker jag ville. På grund av skolan associerades läsning till viss del med smärta. Kunde man inte läsa rätt fick man en hurril.

Jag måste erkänna att jag och min vän levde som Bill gjorde. Vi sprang omkring och klättrade i träd och den sortens saker. Jag tillhörde förmodligen den sista generationen som hade den sortens frihet i England. Dina föräldrar hade ingen anledning att oroa sig för vad som hände med dig när du lekte utomhus. Världen har blivit en mörkare plats sedan dess.

Så småningom gled jag över till att läsa science fiction och fantasy. När jag var tretton år gick jag på science fiction kongresser. Jag sa till mina föräldrar att det var viktiga sammankomster men jag sa ingenting om ölet, som fanns på min första kongress. Jag misstänker att äldre fans ville se hur lång tid det tog innan jag blev sjuk när jag drack det. Jag hade läst Arthur C. Clarke och där på min första kongress – strax efter det att jag smakat på ölet och bestämt mig för att jag inte gillade smaken – gick jag på toaletten. Och där bredvid mig vid urinrännan stod Arthur C. Clarke. Det var som om en prästnovis går till toaletten i Vatikanen och finner att han står bredvid Sankt Petrus. Och jag tror att jag då fick klart for mig att författare är mänskliga varelser. Och det uppstod ett litet axiom där. Alla författare är mänskliga varelser. Terry Pratchett är en mänsklig varelse. Alltså kan Terry Pratchett bli författare. Det finns en tendens att tro att författare är avlägsna varelser. Sf-kongresser som hålls över hela världen med intressanta författare som gäster har en inbyggd tendens att locka fansen att försöka skriva.

Jag läste allt jag kunde få tag i av sf som fanns mellan två pärmar. Isaac Asimov, Arthur C. Clarke, James Blish, Eric Frank Russel, Clifford D. Simak, van Vogt, Poul Andersson. Jag kan tala om att på den tiden var sf-magasin intimt förknippat med pornografi. De affärer som sålde sf-magasin sålde också amerikansk pornografi. Inte långt från min skola fann jag ett litet träskjul på ett bombat gammalt område, där en rar gammal dam sålde massor av begagnade pulpmagasin men också massor av ögonvattnande porrtidningar. Vid 13 års ålder var jag överväldigad av denna affär som sålde dessa underbara sf-magasin. Kanske var jag sent utvecklad. Jag minns att det alltid var en massa äldre män i affären som uppförde sig mycket konstigt när jag kom in. Jag trodde att de var ute efter en komplett uppsättning av Astounding Science Fiction från 1956, som jag hittade undanstoppade och inte hade råd att köpa.

Nu inser jag att folk måste ha funnit detta mycket märkligt. Varje dag efter skolan gick denne grabb till affären som sålde pornografi och kom ut med sin ryggsäck tjockare än då han gick in. Jag köpte sf-magasin från 1940-talet som var i perfekt skick. Efter att ha läst fantasy började jag läsa mytologi, för det är nära nog samma sak. Sedan började jag läsa folkloristik för det är nära nog samma sak. Därefter började jag läsa antik historia, för det är också nära nog samma sak. Jag läste geografi, vulkanism, Shakespeare och allting som om det var science fiction. Jag var 14 när jag läste Charles Darwins Arternas ursprung, som gjorde ett djupt intryck på mig. Så kom en tid då jag upptäckte flickor och jag måste erkänna att sf och fantasy för en tid hamnade i bakgrunden. Men jag förstod nu i alla fall vad det var som pågick i den andra delen av bokaffären.

Terry Pratchetts böcker har sålts i över 12 miljoner exemplar runtom i världen. Han är i det avseendet nummer ett i England. Hur förklarar han det?

En av anledningarna till min framgång är följande, konstaterar han. Jag var journalist i många år och som journalist lär man sig att en bok som inte blir läst, ett ord som inte blir läst inte heller är värt att skriva. Det stöter folk när jag säger det. En journalist är djupt medveten om att det finns människor som läser orden och det är därför som du skriver dessa ord. Du skriver inte orden för dig själv även om du tycker om att göra det, men du skriver för att andra ska läsa det du skriver. Jag skriver regelbundet och jag skriver som en journalist. När jag avslutat en bok börjar jag skriva på en ny bok samma dag.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22