Vad sägs om Jesus som seriemördare?

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-3, Artikel

Av Bertil Falk

BERZELII PARK (DAST) Det är förvisso inte var dag som en bok av en engelsman från Newcastle on Tyne kommer ut på svenska innan publiceringen sker på engelska. Men så har skett med 35-årige Steve Saviles Skrattande pojkens skugga, en berättelse som sammanhållet, minutiöst och med verbal skärpa skildrar en ung människas förvandling till något ondskefullt. Det är inte så lite av Kenneth Patchens sensmoral ”Dödar jag Hitler är jag själv Hitler” över det hela.

Steve Savile föddes i Newcastle on Tyne, kom till London när han var fem år, men återvände när han var 16. Newcastle är en stad som Sverige har starka förbindelser med. Det går en färjelinje mellan Göteborg och Newcastle.

Även om romanen har en dramatisk publiceringshistoria, så är det inte helt av en slump att den, som utspelar sig i Newcastle, kom ut i Sverige först. Steve Savile, som undervisar i engelska i Stockholm, kom redan 1995 till Sverige.

”Hemma i England jobbade jag för försvaret och gjorde grejor åt atomubåtar och en massa annat intressant”, berättar han.

”Efter två år tyckte jag det fick räcka och tog några akademiska betyg i statskunskap och islamologi. Det sistnämnda kom sig av att jag i vad som motsvarar en C-uppsats i statskunskap tog upp Salman Rushdie och Satansverserna. Det gick så bra att universitetet erbjöd mig en betald anställning att syssla med islamologi och jag tog vad som motsvarar en fil kand i ämnet. Jag var intresserad av samhället och hur underliga människor arbetar.”

”Newcastle är en intressant plats, ungefär lika stor som Stockholm”, fastslår Steve fortsättningsvis. ”När jag skrev Skrattande pojkens skugga 1994-1995 var delar av Newcastle mycket krisdrabbat med två tredjedelar av den manliga befolkningen arbetslös. Nu är det mycket bättre. Newcastle var en mycket industriell stad, så alla arbetade med sina händer.”

”Det är alltså nio-tio år sedan boken skrevs?”

Steve Savile skrattar nästan generat, sätter ett pekfinger mot munnen och säger ”hysch”.

”Spelar det någon roll?”

”Nej”, svarar han, ”men en del människor kanske störs av hur lång tid det tar för en bok att gå från skriven till tryckt.”

”Jag skrev boken innan fotbollslaget kom i rampljuset. Nu betyder fotboll väldigt mycket i Newcastle. Stoltheten över laget är så stor att det spiller över på staden. När det gick bra för laget rycktes staden också med. En känsla av ’att vi kan klara det här’ gjorde sig gällande.”

”Allt i boken vad beträffar Newcastle är exakt beskrivet. Alla hus, statyer osv. När man byggde tunnelbanan hittade man en massa 3-400 år gamla tunnlar. Så det finns alltså ett underjordiskt Newcastle, som i boken.”

”Den första bok jag läste alldeles själv var en bok av Enid Blyton, men den första bok som gjorde starkt intryck på mig var Sagan om Ringen. Jag fick den i julklapp och den fick mig att känna mig eländig. Jag var tillsagd att inte föra en massa oväsen, så jag började att läsa Sagan om Ringen klockan tre på morgonen på juldagen. Jag sa inte ett ord på tre dagar. Jag läste alla tre delarna i ett sträck.”

”Pappa brukade ta hem böcker han fann på tåget. En bok var av Fritz Leiber Den innehöll en annan sorts historier. Vi brukade ha fritt läsande i skolan. Vi fick läsa vad vi ville. Man läste Anna Karenina och den sortens finare böcker.”

”Jag läste Fritz Leiber. Läraren såg Vad jag läste och bestämde sig för att förödmjuka mig. Han slog upp en sida, uppenbarligen utifrån uppfattningen att jag läste nån sorts smutslitteratur och började att läsa högt. Alla i klassen tände och han tvingades läsa avsnittet till slut.”

”Han ville inte medge det, men han gillade också berättelsen. Senare skickades jag till hans rum för att jag var i nån form av trubbel. Där låg på sidan av hans skrivbord ett ex av Leibers bok. Jag hade tur. Jag hade en underbar lärare i engelska.”

”Jag läste mycket science fiction. Varje jul hade Marks & Spencers (varuhuskedja i Storbritannien) en stor samlingsvolym med klassisk science fiction, klassiska skräckberättelser, klassiska spökhistorier. De var väldigt billiga, kostade bara 49 pence eller så och jag köpte en sån varje jul.

De innehöll allt: Ray Bradbury, Arthur C. Clark, Isaac Asimov och alla andra.”

”Det fanns nästan inga sf-magasin. Galaxy fanns inte längre. Inte heller Argosy. Det första magasinet jag köpte var Magazine of Fantasy and Science Fiction. New Worlds fanns med författare som J.G. Ballard och Michael Moorcock, den nya vågen med brittiska författare. Men man måste veta var de fanns att köpa. De var inte lätt att hitta på den tiden.”

”Jag skulle vilja säga att Michael var en av de tidigaste som påverkade mitt författarskap. Jag har pratat med honom en hel del. 1991 fick jag min första berättelse publicerad, en novell som hette Coming for to carry me home. Det var en skräckhistoria och utsågs till årets novell i magasinet som den publicerades i. Jag har nog inte skrivit mer än ett trettiotal noveller i hela mitt liv. En novell är en kärleksaffär. En roman ett äktenskap. Jag levde ihop med Skrattande pojkens skugga i mitt huvud under två år innan den blev fäst på papper. Det är en förpliktelse, ett engagemang. En novell kan jag skriva på två veckor.”

Steve har redigerat en novellantologi och två novellsamlingar med skräckberättelser av Fritz Leiber. Han har vidare fått flera böcker publicerade i USA.

”Det är svårt att bli publicerad i England. I USA är marknaden mycket större. En massmarknadsbok där säljer i 40.000 exemplar. I England bara 3.000. Min första bok i USA var samlingen Similar Monsters.

Den gick inget vidare. Sedan kom en roman som orsakade lite skandal och blev utsåld. Det är en mörk, säregen bok om Jesu återkomst. Idén med Jesus som en seriemördare som dirigerar en person att döda barn gick inte hem hos kristna fundamentalister. En recensent skrev dock att det var en vildsint, chockerande och vanhelgande, men ändå sällsamt tillfredsställande roman.”

Att Steve Savile hamnade i Sverige berodde på ett lotteri säger han. Han gick till en resebyrå och hade att välja mellan två månader i Egypten och tre månader i Sverige.

Han kände svenskar och valde Sverige och det var ungefär lika exotiskt som Egypten, noterar han.

“Skrattande pojkens skugga är förhäxad”, säger han. ”Jag sålde den till sju förläggare och alla sju gick omkull innan boken kom ut. Fast jag fick förskott från fem av förläggarna. Jag fick för mig att den aldrig skulle komma ut. Sedan mötte jag Eugen Kristenson på en midsommarfest i Haninge 1998. Han hade just översatt en rysk bok. Jag frågade om han ville översätta min bok till svenska. Vi kunde försöka sälja den till Bonniers, Wahlströms eller så. Bra Böcker hade då gett ut brittiska skräckförfattare. Det tog Eugen ett år att översätta den och då hade marknaden för skräck i Sverige pajat. Bra Böcker gillade den men ville inte ge ut den.”

Sedan hade jag den i en byrålåda i två år, då jag slumpvis träffade Rickard Berghorn genom en vän till en vän.

Jag såg att han gav ut Hodgson, Lovecraft. Han och Mattias Fyrh läst boken. Mattias kallade den en underbar gotisk roman. Den har en del av de grundbultar som finns i gotiken.

Själv tycker jag att den närmast hör till genren magisk realism, dit man också kan räkna Strindbergs Inferno.

Aleph förlag gav ut boken, som fått lysande recensioner.

Och det är möjligt att Steve Savile 2005 blir gästredaktör för Berghorns tidskrift Minotauren.

”Tanken är den att jag i så fall ska välja amerikanska och engelska författare att ges ut på svenska för första gången.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22