Vad hade Lektyr varit utan Helge Forsslund?

Jan 14th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

AV BERTIL FALKSvaret på denna nästan retoriska fråga är att Lektyr hade varit en betydligt tråkigare tidskrift. Precis som Allan Lothman år efter år präglade Levande Livet med sina illustrationer, så var Helge Forsslund (1901-1964) den som gav Lektyr ett ansikte. Han illustrerade allt från omslagets lockbild till sista sidans serie, den folkkäre Filimon. Däremellan prydde han romaner, noveller och reportage med sina teckningar.

DAST har träffat Helge Forsslunds dotter Barbro, också hon konstnär, bosatt på Söder i Stockholm.

Hon är just sysselsatt med att packa ned sina grafiska blad, som ska ställas ut på Svenska Ambassaden i Watergate-komplexet i Washington, D.C. men tar sig ändå tid att ta emot DAST

Barbro Forsslund var faktiskt den som färglade massor av Filimon-serier åt sin pappa.

Mera sällan färglade hon någon av de otroligt många illustrationerna som han varje vecka utförde åt Lektyr.

“Jag såg honom jobba jämnt”, berättar Barbro Forsslund om sin pappa. “Han tecknade praktiskt taget alltid. Han satt hemma och arbetade vid ett stort skrivbord på kvällarna. förutom det at han var på tecknarateljén på Saxon & Lindström varje dag. Hemma gjorde han extrajobb. Han gjorde också Filimon hemma.

Pappa lärde sig faktiskt engelska på kuppen när han illustrerade engelska läroböcker. Och så gjorde han bokomslag och illustrerade sångböcker.”

Tecknare per korrespondens

Helge Forsslund var från Norrland och det var där han utbildade sig till tecknare genom kurser på Hermods. Under den tiden tecknade han massor med skissblock fulla med landskap och människoporträtt. Vad beträffar Filimon, så både tecknade han och hittade på historierna samt textade pratbubblorna.

“Det jag beundrade mest hos pappa var att han kunde teckna rubriker. Han var så skicklig att ta fram en egen stil på rubriktexterna. Jag vet hur svårt det är. Jag har nämligen försökt själv.

Pappa har naturligtvis påverkat mig. Vi tecknade av varandra och vi var ute och tecknade tillsammans och vi tecknade i vår båt när det var dåligt väder. Jag tror att pappa underskattade sig själv. Han producerade så mycket för att försörja familjen. Tre barn och hus.Han tänkte nog inte så mycket på det konstnärliga, men när jag började på Konstfack och började måla, då började han också att måla i olja.

Jag tror nog att han också kände sig underskattad av företaget. Han hade dåligt betalt. Det var ju därför han fick arbeta så kolossalt mycket. Han försökte flera gånger få sina arvoden höjda.

Det är väldigt synd att han inte fick uppleva utställningen när Filimon, jag tror det var på 1970-talet, ställdes ut på Nationalmuseum.

Han hängde först av alla när man kom in i grafiksalen. Pappa var naturligtvis medveten om att det han gjorde var populärt bland människor.

Folk tyckte så hemskt mycket om Filimon.

Filimon som pepparkaksgubbe

Filimon var också en popular gestalt hemma i villan i Danderyd, där han inte bara var en seriefigur.

Varje jul gjorde Helge Forsslund nämligen en stor Filimon av pepparkaksdeg som stod på julbordet.

Barbro Forsslund avslöjar också att hennes pappa var oerhört intresserad av litteratur

“Lektyr hade ju många bra författare, så han fick illustrera Jack London och andra. Han läste historierna och tyckte det var roligt att arbeta med dem.

Vi hade ett kolossalt bibliotek hemma. Vi fick alltid stora paket med julklappsböcker.

Men bortsett från att han skrev Filimon själv, så skrev han ingenting. Han skrev brev förstås. Det gjorde inte mamma.

Mamma var nog svartsjuk på hans jobb. Hon ville att han skulle hjälpa henne i trädgården. Han fick egentligen inte vara i fred för henne.

Det skulle grävas, det skulle göras trappor i trädgården, det skulle målas i köket och han skulle fixa badrummet.

Han byggde om, han band böcker, han gjorde båtmodeller. Han snickrade möbler. Det blev därför så att han tecknade väldigt mycket på nätterna.

Liv i blyertsskisserna

När han jobbade skulle han alltid ha papper av bra kvalitet. Han skissade med blyerts först.

Ofta tyckte jag att blyertsteckningarna var mer uttrycksfulla än den färdiga bilden, då han fyllde med tusch, antingen med pensel eller med stålpenna. Det var mer rörelse i skisserna när han liksom sökte linjen.Det kunde gå fort för honom att göra en illustration. Det kunde ta en timme. Det kunde också ta en hel kväll. Det berodde på hans sinnesstämning.”

Helge Forsslund levde inte i ett artistiskt vakuum. Han kände Gustaf Lannmark, som han beundrade, vidare Birger Lundquist och andra tecknande kollegor. De träffades på Publicistklubben och hade dessutom en egen förening där de möttes.

Den mångsidige Helge Forsslund var vidare svensk mästare i bowling flera gånger och han bowlade med statsminister Per Albin Hansson.

Det som hände med Helge Forsslunds artistiska kvarlåtenskap har ett drag av tragik över sig.

Billass med teckningar

“När pappa dog kom det från Saxon & Lindström två lastbilar med paket med pappas teckningar”, berättar Barbro Forsslund. “Allt han gjort från 1918, inslaget i brunt papper med snöre om och så stod del årtal. Allt detta fyllde ett rum i källaren i vårt hus i Danderyd tills mamma bestämde sig för att flytta till en lägenhet.

Jag var på resande fot och bodde i USA i flera år och var sällan hemma. Jag kom hem från Paris för att hjälpa mamma och fick i uppdrag av henne att ta reda på de bästa teckningarna och förstöra resten, som hon inte längre hade plats för. Det gjorde jag. Det kändes tungt och sedan kunde jag inte jobba på flera år. Allt finns ju visserligen reproducerat – men ändå. Tänk om någon skulle göra sa med mina grejor en dag? Det hela kändes meningslöst.

Filimon finns kvar

Jag tror inte mamma fattade hur det där tog mig. Men jag har nästan alla Filimon-originalen kvar. Det fattas ett par år. De är flera tusen. Jag har också kvar några illustrationer.

Pappa var en varmhjärtad och speciell person. Båda mina föräldrar var speciella. Föräldrar på den tiden hade inte såna idéer om frihet för barn, som mina föräldrar hade.

Pappa missade aldrig att göra Filimon. Inte en enda gång. Inte ens när han låg inkallad som luftvärnsman under kriget. Då låg Filimon också inkallad naturligtvis. När han inte kom på idéer till Filimon, då var det tungt. Då kunde man höra hur det stönade inom honom. Han blev tyst och murrig. Mamma ville att Filimon skulle dö med pappa. Förlaget ville ha någon som fortsatte. Jag blev ombedd att teckna serien. Det kunde jag ju aldrig göra på samma sätt som pappa.”

Och så blev det. Ingen fortsatte att göra Filimon. Filimon var Helge Forsslunds populäraste skapelse, men frågan är om inte hans omslagsteckningar och illustrationer hade ännu större betydelse, fast av något mer subliminal karaktär.

De omslag som Forsslund utförde år efter år, årtionde efter årtionde lockade till läsning. Att stå vid en pressbyråkiosk på 1940-talet och inte ha 20 öre till en ett nummer av Lektyr med ett aptitretande omslag kunde kännas frustrerande.

Lektyr var en tidskrift som följde marknadens lagar och tidens gång. Från de idylliska omslagen på 1920-talet via de odramatiska omslagen på 1930-talet blev omslagen alltmer dramatiska i takt med att tidema blev svårare och allt fler spänningsberättelser, deckare och exklusiva, exotiska reportage blev allt vanligare.

Svenska äventyrare med erfarenheter från trapperliv i Alaska eller tjänstgöring i Främlingslegionen skrev om sina upplevelser och Helge Forsslund illustrerade dem, precis som han också illustrerade Jack London, Dennis Wheatley, Anders Eje och många, många andra författare.

Och när det gäller subliminal påverkan, så var kanske illustrationerna inne i tidskriften ännu viktigare.

Läsaren kunde med ett snabbt ögonkast notera med hjälp av rubrik och illustration vad slags berättelse han hade framför sigMed tanke på att Helge Forsslund en gång i veckan producerade sammanlagt cirka tvåtusen Filimon från och med 1923 till och med 1964 och att han samtidigt varje vecka kunde producera kanske mellan sex till tio illustrationer inne i Lektyr plus massor med extraknäck till skolböcker, sångböcker, romaner och annat, så inser man att han hade en flyhänt kapacitet som inte går av för hackor.

Om man därtill lägger att denne varmhjärtade man verkligen tyckte om det han gjorde, så inser man att smolken i glädjebägaren består i att om Helge Forsslund varit bättre betald, så hade han kanske inte tecknat så mycket sam han gjorde. Hans förlust därvidlag är vår förtjänst. Och det känns inte riktigt bra.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22