Vad det inte det vi trodde: siffror avslöjar deckarboomen – men…

Jan 12th, 2013 | By | Category: 2013-01 jan, Artikel

Det sägs ibland att statistik bara visar vad vi redan visste. Ibland kan det vara så, men siffror kan avslöja mycket som vi inte hade full koll på. Det är en tanke som kommer när man läser Deckarboomen under lupp. Statistiska perspektiv på svensk kriminallitteratur 1977–2010 (Avd för litteratursociologi, Uppsala universitet, 2010).

Det är den första tredjedelen i en doktorsavhandling. Doktoranden Karl Berglund  håller på med två delar till. Han skriver själv om varför han gav sig in i arbetet och vad som är på gång: http://www.dast.nu/artikel/nobelpriset-ingang-till-deckarstatistik.

DiagramDenna första del är alltså statistik över utgivning av svenska deckare under de senaste dryga fyra decennierna. Årtalen bygger på hur man definierar “deckare”, och Karl Berglund har utgått från vår nu tyvärr nedlagda tidskriftskollega Jurys årliga sammanställning av deckarutgivningen.

Och här kommer förstås rubrikformuleringen: jovisst har utgivningen exploderat, från bottenåret 1985 med 22 titlar (med vanligen en pendling mellan 30 och 40 under 80- och 90-talen), en ökning mot slutet av 90-talet och en fortsatt expansion till undersökningsperiodens slut med en bit över 100 titlar de sista åren (bokens första diagram till höger).

Allt fler förlag
Många av titlarna har säkert deckarälskarna ändå inte kännedom om, för här ses en ny trend: allt fler förlag. De nya förlagen är i de flesta fall författarna själva som ger it. Det sista undersökta året stod de för fler titlar än de de stora deckarförlagen och blev den största förlagstypen.

De förlag som länge gett ut deckare har ökat sin utgivning (de största har fördubblat sin utgivning), men det har också kommit till en del mindre och medelstora förlag.

Karl Berglund drar slutsatsen att deckarutgivningen hos många nu är en så stor genre och den blivit “normalboken” hos flera stora förlag och inom svensk skönlitteratur.

Allt fler författare
Den översatta kriminallitteraturen har legat stabilt under perioden, så ökningen beror alltså på att det blivit fler svenska deckaförfattare. Mest syns det bland de kvinnliga författarna som markant blivit fler efter år 2000. Av bästsäljarna har ungefär en tredjedel skrivits av kvinnor, och efter 2000 nästan hälften.

Tidigare (70- och 80-tal) skrevs deckare av författare som i stort sett bara skrev deckare. Sedan har allt fler författare av annan skönlitteratur gett sin in i kriminalgenren. Och så finns ett par som också är massmedialt kända för annat, som Leif GW Persson, Jan Guillou och Liza Marklund.

Under perioden som statistiken omfattar kom det totalt ut 1.645 förstautgåvor (plus några antologier) skrivna av 623 författare (eller författarkonstellationer). 28 författare har skrivit 10 eller fler deckare och tillsammans står de för 460 böcker, vilket gör att 4,4 procent av författarna står för 28 procent av titlarna.

De som skrivit mest
I topp ligger här Kjell E Genberg (jo, Dasts mångårige delägare, redaktör, skribent) med 40. följd av Jan Mårtenson (35), K Arne Blom (32) och Olov Svedelid (30). Svedelid kan också koras till den flitigaste om man räknar in hans böcker tillsammans med Leif Silbersky (22).

363 författare har bara skrivit en bok var (58,3 procent). Här är egenutgivarna klart störst. Författare som kommer ut på de stora förlagen tenderar att skriva fler böcker. Karl Berglund kommenterar att dels är tröskeln för publicering högre hos de stora föelagen, dels att när de väl bestämmer sig för att satsa på en författare väger in chansen till långsiktig utgivning. Dessutom är det vanligt att de stora förlagen plockar framgångsrika författare från de mindre förlagen.

Att de som debuterat tidigt, ofta före den undersökta perioden, hunnit med att skriva fler böcker än de som debuterat de senaste åren är förklarligt. Men det finns skillnader mellan generationerna: den första generationen (debut 1949–1976) har vanligtvis byggt upp sin ställning över längre tid, den andra generationen (1977–1997, nästan bara män) finns både de med långsam etablering och en del med snabb framgång. För den tredje generationen är det vanligast att om man lyckas så slår man igenom massivt med höga upplagor, översättningar och filmatiseringar (med Stieg Larsson, Jens Lapidus och Camilla Läckberg som tydliga exempel).

Karl Berglund menar att detta visar hur tempot skruvats upp med internationalisering och agenter som blivit allt vanligare. Ingen av de framgångsrika författarna som debuterat efter 1998 saknar agent. Endast en, Bo Balderson, från den första generationen har en agent.

När det gäller försäljning har den tredje generationens bästsäljare dominerat stort, och står för tre fjärdedelar av dem som finns på Svensk Bokhandels lista över de 40 bäst säljande åren 2004–2010. Övriga kommer från andra generationen. Första generationens författare är inte alls med utom möjligen Jan Mårtensson som haft två pocketförsäljningar över 30.000 ex.

Biblioteksutlåning
Tendensen är likartad när det gäller biblioteksutlåning, men de senaste årens bästsäljare har varit i större utsträckning just bäst i försäljning och mindre vad gäller utlåning. Det behövs ofta ett större antal titlar för att en författare ska får stort genomslag i utlåning. T ex är Maria Lang fortfarande en mycket lånad författare medan Jens Lapidus inte kvalar in bland de mest utlånade.

Två förlagsgrupper har en dominerande del av deckarmarknaden tillsammans med ett fristående förlag: Bonnierförlagen, Norstedts förlagsgrupp och Piratförlaget. 2004–2010 har Bonnierförlagen gett ut hälften av de bästsäljande i inbundet format, Piratförlaget 31 procent och Norstedts 5. Enda undantaget är Leopard förlag som haft fyra bästsäljare (av Henning Mankell) på listan.

När det gäller pocket är det likartat: Bonniers 51,4, Norstedts 18,1 och Pirat 15,3 procent.

En annan trend de senaste åren var att framgångsrika författare hoppat av från sina tidigare förlag och startat eget: Ordupplaget, Piratförlaget, Leopard.

Kriminallitteraturen har det senaste decenniet stått för 60 procent av alla bästsäljare inom skönlitteratur. Övrig svensk skönlitteratur står för 24,3 procent. Det betyder att bästsäljande deckare är fler än övrig svensk bästsäljande skönlitteratur sammanlagt. I vissa fall är andeleen deckar  nästan dubbelt så stor som all anna svensk skönlitteratur. Detta kan jämföras med den svenska deckarens “guldålder” på 50- och 60-talen då bästsäljande deckaer pendlade mellan en sjättedel och en fjärdedel. På 70-talet var bara 4–10 procent av bästsäljarna deckare.

Varför har det blivit så här? Många har undrat och en hel del analyser i Sverige och utomlands har gjorts och Karl Berglund refererar kort: skandinaviska deckare har en egen röst som skiljer sig från den angloamerikanska traditionen, det samhällskritiska inslaget är viktigt, exotiska miljöbeskrivningar är viktiga för framgångarna utomlands. Karl Berglund anser också att bokmarknaden varit viktig: man måste kunna sälja böckerna också. Och en framgång lockar fler att frsöka, och förlag att leta efter fler tänkbara bästsäljare och det blir en uppåtgående spiral. Genren har också breddats i sitt innehåll där numera det samtidsrealistiska “livspusslet” tar stor del utanför det strikt kriminalfokuserade. Det handlar mycket om polisers privatliv och problem.

Deckarna har blivit allt mer “vanliga romaner”.

LEIF-RUNE STRANDELL

Läs också Jean Bolinders krönika/recension: http://www.dast.nu/recension/statistik-far-mig-att-minnas
Karl Berglund skrev i 1 november en understreckare i Svenska Dagbladet om böckerna i anslutning till Stieg Larssons Milleniumtrilogi: http://www.svd.se/kultur/understrecket/nar-succen-blir-mer-intressant-an-boken_7631506.svd
Karl Berglund är också med i Vetenskapsradion och talar om sin forskning: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1302

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22