Umberto Eco tackar en ros får framgång och välstånd

Sep 12th, 2009 | By | Category: 1996-2, Artikel

Av ROLF NILSÉN

Umberto Eco påminner en hel del om en vänlig grävling, med sitt svartgråvitspräckliga skägg skiftande i olika nyanser, där han rutinerat stångar sig fram genom en folkhop.

Sagda folkhop noterar honom endast med förstrött intresse. Eco har inte det där utseendet som ”alla” känner igen. men samtidigt är det något obestämbart bekant hos denne lille jovialiskt trinde och glasögon prydde tunnhårige man, som får de flesta att börja fundera förtvivlat och rådbråka sitt minne med an klagelser av typen ”VEM var det där?” och ”VAR har jag sett den mannen tidigare?”

På den sistnämnda frågan kan svaret exempelvis bli: på bokomslaget till Rosens namn.

Den romanen skrev Eco eftersom han ”ville förgifta en munk” (hans egna ord). Den har sedan den först publicerades 1983 sålt i cirka tio miljoner exemplar.

– Förmodligen rör det sig om ändå fler exemplar, noterar Eco sedan vi slagit oss ner vid ett kafébord och han har fått fyr på den första i en lång rad med Philip Morris-cigaretter. Samt undrat om han möjligen kan ta en kopp espresso kanske. Men jomenvisst!

En bok för alla

Rosens namn har ju översatts till snart vartenda språk som finns. Vilket givetvis gläder mig som alltid har använt ord i mitt arbete (Eco är professor i semiologi, eller teckenlära, vid universitetet i Bologna). Men att en bok sålt i tio miljoner exemplar är ändå en inexakt uppskattning av dess försäljningspotential.

– Det är många länder som har gjort illegala piratöversättningar av den också. Hur ska man kunna räkna dem i en total försäljningssiffra?

I vilket fall är professor Eco en synnerligen privilegierad man. Han brister ut i ett bullersamt skratt och viftar energiskt med cigaretten (givetvis en nytänd sådan) när jag liknar honom vid en kringflackande superstjärna inom rockmusikens domäner, sedan han pedagogiskt prickat av på fingrarna sina närmaste resplaner.

Efter Sverige ska jag till Norge. Därefter till New York. Och Toronto: där jag ska få ett hedersdoktorat vid universitetet. Vidare till Ontario. Och Boston. Washington. Philadelphia. Och så hem till Italien igen.

Men den 63-årige Eco tycks utan några större svårigheter ändå palla för det tryck som resandet och de många intervjuerna för med sig (ändå har han ransonerat de sistnämnda radikalt och att jag får 45 minuter med honom i stället för de vanliga tolv som han brukar bevilja de flesta journalister är att betrakta som tur.

Framställs som fyrkantig

– När jag tar del av de intervjuer som görs med mig slås jag av att jag alltid framställs som så fyrkantig och allvarlig, säger Eco och askar tankspritt på golvet. Tidigare skämtade jag enbart privat. Men nu gör jag det med journalister också – så… capice?

Jojo. Men Umberto Eco har också den mycket sympatiska egenskapen att han helt enkelt utgår från att alla han pratar med är lika intelligenta som han själv (så gör för övrigt även författaren Lars Gustafsson).

Så är väl sällan är fallet. Men inställningen bidrar till att göra ett samtal med honom till en bitvis helt hisnande intellektuell styrkedemonstration.

Hans främsta upp gift just nu är att puffa för sin tredje och senaste roman, Gårdagens Ö (Brombergs). Den har ju faktiskt fått ganska tveksam kritik, en omständighet jag sorgfälligt undviker att beröra med Eco.

– Hittills har det blivit en ny roman vart sjätte år för mig. Rosens namn kom 1983, följdes av Foucaults pendel 1989 och nu den aktuella rommen, säger Eco och nämner i förbigående att ”det har ju blivit en hel del fackböcker också”.

Plötsligt kommer han att tänka på något och säger att han har varit med om att skapa tv, barn och 25 böcker. Men:

– Min farfar skapade 13 barn och inga böcker. Fast han var typograf så han hade ju en del med ord att göra, han också.

Hur kul som helst

Själv har Umberto Eco det hur kul som helst när han skriver. Han begåvas först med en idé, utför sedan de nödvändiga och vanligtvis mycket omfattande forskningarna kring det som romanen ska handla om och börjar därefter att skriva.

– Först är det ju bara min bok. Som en graviditet. Jag vill inte dela den med någon annan innan födelsen. Därefter är det fritt fram för alla andra också!

Ny cigarett. Socker i espresson. Forskande blickar ut över lokalen.

Jag frågar om tidiga läsupplevelser och Eco svarar, utan nämnvärd eftertanke, att han älskade Jutes Vernes böcker som liten pojke.

– Av min mormor fick jag en bok som Balzac hade skrivit. Den satte igång något hos mig, säga Eco och illustrerar med en snabb och förklarande gest.

Han bullrar fram ett skratt och säger att han betraktades som ett ”underbarn” när han var liten. Men inte i samma aspekt på det ordet som när det handlar om exempelvis Mozart, skyndar han sig att tillägga.

Rosens namn skrev han för sin egen djupa tillfredställelses skull. Han hade kalkylerat med att den möjligen skulle kunna tryckas i tiotusen exemplar. Hans förläggare tyckte däremot att trettiotusen exemplar skulle vara en betydligt mera passande siffra.

– Du är tokig, sa jag till min förläggare, minns Eco.

Ljuvlig revansch

– Men det var bokhandlarnas ”fel” att det gick så bra för Rosens namn. De skyltade med den och exponerade den på ett förträffligt vis. Upplaga lades till upplaga … Det är ju en bok om läsandets glädje, givetvis kunde bokhandlarna sympatisera med den!

Och så vaggar Umberto Eco bakåt på stolsbenen och ser busig ut, samt säger så här:

– Det allra bästa med Rosens namn och den succé den gjorde var nog ändå att min doktorsavhandling (från 1954; om Tomas av Aquinos estetik) kom i nya upplagor. Tidigare hade den bara tryckts i 300 exemplar. Men sedan fanns den tillgänglig överallt. Det var min ljuvliga revansch!

På vilket sätt har den enorma framgången förändrat honom?

Ännu en ny cigarett. Nej, inombords har han inte alls förändrats, tror han sig kunna meddela.

– Materiellt har jag så jag kan köpa vad jag vill numera. Göra långa resor. Sådana saker. Men egentligen gör jag av med mycket mindre pengar nu, eftersom all uppmärksamhet kring mig gör det besvärligt att alls lämna hemmet.

Angående filmversionen av Rosens namn, med Sean Connery i huvudrollen, så är Eco av den mycket bestämda åsikten att den kom alldeles för fort efter boken.

– Och jag visste ju att den skulle bli förenklad och annorlunda. Först varjag också misstänksam mot 007 som William av Baskerville, men han passade ju riktigt bra i den rollen. Alla de filosofiska resonemangen från boken hade ju förstås också försvunnit. Jag har fått filmerbjudanden även angående mina andra två romaner, men jag vägrar numera att skriva på något som helst kontrakt.

– Chocken efteråt tenderar att bli alltför stor.

Äventyr för spion

Den nu aktuella romanen Gårdagens ö är Ecos nådiga nickning mot barocken. Spänning och humor i en raljant kärleks- och äventyrshistoria.

En ung man tvingas arbeta som fransk spion och hamnar sedan ombord på ett fartyg som ingår i en vetenskaplig expedition, vars syfte det är att komma den fasta punktens hemlighet på spåren. Det vill säga: den punkt som bestämmer jordens längdgrader.

Och nog är det en sublimt berättarglad historia som Eco även den här gången erbjuder sina läsare. För övrigt rullade den i gång i Ecos hjärna sedan han pejlat in den mentala bilden av en man som klamrade sig fast vid ett skeppsvrak. Men förvisso anar man likafullt ändå den sömngångaraktiga rutinen i det litterära handlaget, den här gången.

Men beroende på både feghet och artighet undviker jag diplomatiskt nog att nämna detta för Eco.

– Jag går in i en ny värld när jag arbetar med en roman. Och den här gången ville jag vistas 1600-talet, säger han med nästan andäktigglädje.

Och så dessa upplysningar:

När han undervisar är det absolut tabu för han elever att nämna något av det han har skrivit.

Någon ny romanidé förnekar han bestämt att han bär omkring på.

Först ska nu Gårdagens ö marknadsföras över hela världen. Därefter ska han undervisa i några år och sedan… så får han se.

– Det varierar väldigt mycket när jag på dygnet jag skriver. Vanligtvis är det så att mina vetenskapliga artiklar och faktaböckerna tillkommer på dagtid. Och romanerna nattetid.

Och så mullrar skrattet fram igen och Eco nämner att en av de dummaste frågorna han brukar få angående Gårdagens ö, är om den är en allegori över dagens situation i Italien.

– Herregud: Berlusconi var ju bara en vanlig tarvlig kapitalist när jag började skriva den här romanen. Så någon allegori är den definitivt inte. Bara en rövarhistoria, som man förhoppningsvis kan lära sig ett och annat av!

När Umberto Eco börjar tycka att någon av personerna i hans romaner är allt för trevliga, tar han livet av dem direkt.

– Så är det bara! Ju snabbare desto bättre!

Han har absolut ingenting emot alt möta sina läsare. Men själv skulle han inte alls vilja möta de författare som han beundrar.

– Det har dock hänt vid ett par till fällen: Roland Barthes, Claude Lévi-Strauss, Gabriel Garcia Marquez och Italo Calvino.

– Jag beundrar och dyrkar deras böcker. Men hade absolut ingenting att säga till dem som personer!

Det samma inträffade när han träffade poeten Eugenio Mentale (som tilldelades Nobelpriset i litteratur) och Leonardo Sciascio, Artiga floskler utbyttes dem emellan. Men någon som helst substantiell kontakt upprättades aldrig.

Eco är inte heller allt för pessimistisk angående det skrivna ordets framtid.

– Det kommer nog att finnas kvar. Datatekniken kommer förstås att fortsätta att utvecklas. Men makten kommer att ligga hos dem som har en monitor där en text kan avläsas.

– De som bara kan se på bilder på sin skärm ligger mera illa till. Det ser vi olika tecken på redan nu.

Till sist kan jag inte låta bli att fråga Umberto Eco om han tror att Italiens förre premiärminister Andreotti, som just nu är föremål för en rättegång angående sina påstådda kontakter med maffian, är skyldig eller inte.

– Han är säkert skyldig till något. Inte dock nödvändigtvis till det han nu står anklagad för, svarar Eco.

Medvetet mystifierande?

Och så meddelar mig Eco att han med stor uppmärksamhet följde rättegången mot O.J. Simpson nyligen och vill jag kanske ha dennes e-mailadress?

Och så skriver Umberto Eco, frustande av undertryckt skratt, ner en formel som innehåller tre knivhugg och slutar med Escape.

Fyrkantig? Alltför allvarlig?

Förvisso inte. Som ni själva kan förstå.

Lärdom kan absolut förena sig med vild humor ibland.

Åtminstone när det handlar om exemplet Umberto Eco.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22