Ulla Trenter – Storsäljande deckardrottning som trappat ner på skrivandet

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-3, Artikel

AV JOHANNA GRÖNING

Ulla Trenter har tillhört de mest säljande författarna på den svenska deckarparnassen. Storsäljare, faktiskt, tillsammans med Maria Lang och Jan Mårtenson.

Men nu har hon trappat ner på skrivandet, inte minst beroende på sitt politiska engagemang inom centern, sitt humanistiska engagemang inom Rädda Barnen och så förstås jobbet som folkbokföringsbyråkrat i Strängnäs.

Men helt slut med skrivandet är det förstås inte. Noveller brukar det bli en del, inte minst inom ramarna för Föreningen Kriminalförfattares i Stockholm verksamhet. I denna kamratförening har hon varit med länge och deltar mer än gärna i gruppens manifestationer. Inte minst i år när FKIS fyller tjugo.

Alltså finns hon med två noveller i nyss utkomna jubileumssamlingen I förening med brott och svenska dagstidningar har under vintern och sommaren publicerat flera noveller från Ullas penna.

I fjol höst kom hon med en bok kallad Stieg Trenters mat. Inget att förundras över eftersom Ulla är en matglad gourmet, om nu sådana djur finnes i Vår Herres Hage. Och alldeles nyligen kom en av hennes första egna deckare – Kungens lilla piga – ut igen, nu som så kallad maxipocket.

Hon har alltid tyckt om att skriva mysiga kriminalromaner, där våldet tonas ner till förmån för ovanliga miljöer, helst i Stockholm med omnejd.

Lagom till Fars dag, lika punktligt varje år, fanns förr Ulla Trenters höstdeckare på bokhandelsdiskarna. En av de senaste hon skrev före uppehållet var En död liten stuga som till största delen utspelades på den sörmländska landsbygden. Ty Sörmland älskar hon efter att ha flyttat till Mariefred efter en lång tid på Stora Essingen i huvudstaden.

Skrev färdigt Stiegs sista bok

1967 kom den bok som väl egentligen var Ulla Trenters första. Den hette Rosenkavaljeren och skulle bli dåvarande makens och deckarförfattaren Stieg Trenters höstbok. Men han avled på sommaren och hade inte hunnit skriva så mycket. Ulla skrev färdigt – hur mycket som var hennes och hur mycket som var Stiegs vet ingen utanför familjen – men det var Stiegs namn som stod på omslaget.

Men Ulla hade arbetat med att hjälpa Stieg med böckerna sedan 1963. Hon hade lärt sig makens skrivteknik, hur han funderade sig fram till intrigerna och hur han byggde upp de inarbetade huvudpersonerna – den långe fotografen Harry Friberg och den lille fåfänge kriminalaren Vesper Jonsson.

Och folk ville ha mer, liksom Bonniers som då var hennes förlag. Ulla fortsatte att skriva på egen hand. 1968 kom hennes första alldeles egna bok – Kungens lilla piga, som nu är aktuell igen.

En bok varje höst

Sedan dess blev det en bok varje höst under lång tid. Hennes läsare var förtjusta över det, men kritikerna blev lika magsura varje gång. Kritiker är kanske inte så förtjuste i noggranna miljöskildringar och kulinariska läckerheter. I de flesta av Ullas böcker blandas ju kulturhistoria och dryckesvett – en roman handlar faktiskt om att dricka blod… Usch!

I en bok handlar om en grodmugg – vilket inte alls är vad ni tror om ni trodde som jag – och behandlar också dryckenskap i kultiverade former. Föremålet i fråga är en engelsk ölmugg från 1800-talet med en ful groda i botten, så att den som just druckit ur skall tänka sig för innan han beställer en ny omgång rusdryck.

Sådana muggar är numera samlarobjekt, även för mänskor med i övrigt nykteristiskt kynne, och det är alltså kring en sådan mugg och i Gamla Stan som boken utspelar sig.

Kulturhistoria

Egentligen är Ulla Trenter mer intresserad av att skriva kulturhistoria än av själve deckeriet. Det bevisade hon 1979 när hon skrev en bok om det Mariefred hon förälskat sig i. Den illustrerades av konstnären Harry Karlsson. Så det är ingen tillfällighet att det är gott om kulturhistoria också i hennes deckare.

I Kungens lilla piga berättade hon initierat om Kungliga slottets husgerådskammare och om ett gammalt ruffigt hus i trakten av Stadsgården.

Boken Påfågeln ägnades nästan helt åt Skansens fascinerande miljöer och i Odjuret tog hon läsarna med in bakom kulisserna i det stora varuhuset NK. I Gästen rörde hon sig hemvant på Grand Hotel, men boken Skatten visade stockholmarna (och övriga med, för den delen) på en liten ö i skärgården. Ön heter Björnholmen och ligger nästan mitt i huvudkommunen, fast få äro de som satt sina fötter där.

Frescati utanför Roslagstull beskrevs i Kedjan och den lilla, nästan bortglömda stadsdelen Hjorthagen fick sin historia i Sov i ro. Hon har skrivit om Långholmen och Reimersholme (En gång är ingen gång) och Stockholms ström har visat sig innehålla tigerhajar.

I en enda bok har hon gått utanför de ramar vi är vana att hitta henne. Det var i De dödas lott som handlar mycket om Österlen i Skåne och om Singapore som lär ligga ännu längre bort. Men hon skulle inte ha varit Ulla Trenter om hon inte tagit oss med till Stockholm i den också, och tecknat ett porträtt av Lärkstaden på Östermalm.

Mysrysare

Trots vad magsura kritiker säger innehåller hennes böcker också lite spänning. Man skulle kunna kalla dem mysrysare, om inte det ordet vore så sargat av olika gotiska kioskupplagor. Det viktigaste år nog ändå att hon skurit skivor av ett försvinnande Stockholm och serverat dem till oss som annars har så lätt för att glömma hur det en gång var.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22