Ulf Durling: “Jag är övertygad om att deckare är moralisk läsning”

Jan 14th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

SOLLENTUNA (DAST) Ulf Durling borde egentligen sitta i direktsända tv-program i stället för att utöva det livgivande läkaryrket och skriva dödsbringande deckare. Karln är nämligen vitalt visuell och vanvettigt verbal i sin framtoning. Men nu är det som det är och det ska redan här understrykas att hans svada silad via DAST:s dator och hans uttrycksfulla utstrålning ter sig platt och tvådimensionell plockad ut sitt fyrdimensionella sammanhang. Det dröjer tills tekniken gör det möjligt för DAST att direktsända konfrontationer med intervjuoffer. Hur som helst. Utan skyddsnät. Så här gick till när Ulf Durling mötte deckaren och sedermera började att begå mord med tillbehör som gammal ost och mycket annat.

Av BERTIL FALK: (TEXT& BILD)

”Jag fick till min fullständiga besvikelse på min elfte eller tolfte födelsedag en bok av Vic Suneson som hette Mord i själva verket”, inleder han lite negativt och fortsätter på den inslagna vägen. ”Jag blev kolossalt ledsen, för jag hade snarare hoppats på att få godis eller nåt seriemagasin eller nåt sånt. Så fick jag en deckare i billighetsupplaga, inköpt i kiosken i Loftahammar, där vi hade och alltjämt har ett sommarställe. Och så läste jag då – i brist på annat – den här boken något år senare och blev intresserad utav deckare. Det var den första kriminalroman som jag läste på egen hand och som ingick som nummer ett i min numera ganska stora deckarsamling.
Men det var inte den första bok som jag läste. Den allra första bok jag läste, tillgodogjorde jag mig per högläsning. Min far var mån om att tidigt indoktrinera mig och min syster i litteraturens mysterier. Han högläste varje kväll för att hålla oss hemma. I Köping fanns det inga större frestelser, men i alla fall så band han oss om kvällarna med spännande läsning av dels kriminalromaner – det var Agatha Christie som gällde, det här är alltså tidigt 1950-tal – dels Charles Dickens som var hans favorit. Så jag har ett gott öga till de tunga, episka viktorianerna, representerade utav Dickens och kriminallitteraturen. Jag kan min Dickens. Jag är så att säga uppfödd med Dickens med fadersmjölken. Favoritlitteratur blev ju kriminallitteraturen, kan ske inte Agatha Christie. Det har flutit upp andra favoriter under vägen.”
Så Ulf Durling läste och läste och blev psykiater och läste igen och så en dag.
”Jag hade någon slags föreställning om att det inte skrevs så där alldeles perfekta kriminalromaner med idealiska överraskande slut i slutet på 1960-talet. Det var en barnslig felföreställning hos mig, men denna felaktiga föreställning bidrog till att jag beslöt mig för att göra ett försök att skriva deckare. Och så snubblade jag över en intrig, en ganska pittoresk mordmetod, som inte var upptagen av någon annan. Det förvissade jag mig om, även om jag vet att Maria Lang hade gjort ett studiebesök på min klinik där jag jobbade och där jag hittat den dödliga kombinationen av läkemedel och vissa matvaror.
Men hon hade inte lyckats få ihop intrigen. I stället för Maria Lang blev det jag som kom på den och därav titeln som rymmer rätt mycket utav innehållet, Gammal ost, eftersom gammal ost och vin i kombination med vissa läkemedel kan få en dödlig utgång. Jag snubblade över detta faktum och kunde inte låta bli att försöka få till en kriminalroman på det temat, eftersom jag läst så oerhört mycket deckare dessförinnan.”
Vad har då Ulf Durling att säga om att man nog inte kan gissa sig till slutet om man inte är medicinskt bevandrad?
”Generad kan jag tillstå att jag blivit beskylld för att inte vara fullständigt redovisande av alla detaljer när det gäller för att läsaren ska kunna agera detektiv. Det är faktiskt på det sättet. Jag blev ändå förlåten, för att boken hade en del andra kvalifikationer. Men Gammal ost vänder sig inte till den läsare utav en numera ganska utdöd kategori som gillar kriminallitteratur som hjärngymnastik och som vill lösa gåtan, för det kan man inte göra om man inte har vissa speciella spelkort i ärmen.”
Den som läser en räcka av Ulf Durlings berättelser märker att det är en medicinman som fört pennan.
”Det är väl så att ränderna går inte ur”, konstaterar han. ”Jag kan inte dölja min bakgrund. Jag har kanske också ett lite akademiskt sätt att författa och då blir det lätt så att jag halkar in i journalskrivningsjargongen. Och så använder jag ju rätt mycket kunskaper som jag väver in Från min vardagliga tillvaro. Men när det gäller novellen Farligt möte så var idén något som jag fångade upp under ett tandläkarbesök, så det är inte så mycket utifrån min psykiatriska erfarenhet som jag fick det uppslaget, men det är ändå ett exempel på att jag använder mig utav sånt som kanske andra författare med deras referensramar inte kommer på att utveckla.”

Människointresse

”Som författare måste man vara oerhört intresserad utav människan och människans psyke och förhållningssätt till omvärlden och varandra på ett helt annat sätt än den mera mekaniskt intresserade läkaren som lappar och lagar och förstår sjukdomar mot bakgrund av provrör och röntgenundersökningar.
Psykiatrin är den specialitet inom läkarkonsten som baserar sin förståelse på insikter om hur vi är funtade i det själsliga, när det går snett på grund av erfarenheter och så vidare.
Allt det där tycker jag utgör en humanistisk världsåskådning som återspeglas i just den specialiteten, Det gränsar och vetter väldigt nära intill litteratur och allmänt människointresse. Så det blev väldigt naturligt för mig att jag kombinerade det här båda sakerna när jag så småningom insåg att jag inte skulle göra någon större karriär som läkare.
Just för att jag är fullkomligt oduglig när det gäller allt som har med vetenskap och systematik och saklighet att göra. Jag är en ganska hysterisk personlighet så att säga.

Ett trevligt hantverk

Det ingick i Ulf Durlings utbildning att skära i kroppar, men han blev inte kirurg.
”Kirurgi är ju ett trevligt hantverk och spännande och patologi – på tal om att skära i folk, jag menar i dött folk – var också oerhört fascinerande på sitt sätt. Jag tror att många kriminalförfattare kanske har någon sorts nekrofil ådra. Jag upptäckte det i alla fall klart hos mig genom att det på något sätt var fascinerande. Jag överdriver lite grann. Nekrofili är en grad allvarligare än det allmänna intresset för det som är avvikande. Jag har aldrig nått ut åt det perverterade hållet.
Jag närmar mig den här dödsromantiken eller fascinationen inför döden, som jag faktiskt är ganska engagerad utav utifrån ett ganska amatöristiskt och allmänmänskligt perspektiv som medmänniska, som individuell person som har döden inom räckhåll. Den kommer ju så småningom.
Det är en skrämmande insikt som har följt mig och säkert bidragit till att jag skriver kriminallitteratur för att på något sätt avvärja detta som kastar sin slagskugga över mitt framtida liv. Det har blivit allt tydligare för mig, att det jag skriver om, det handlar om att bemästra en ångest inför tillvaron, inför livets risker och eventualiteter och döden. Kanske det också är sådana känslor, som driver folk att söka sig till kriminallitteratur. Jag tror att det är viktigt att det finns ett existentiellt motiv både för författarskap i vår genre och för de som tillgodogör sig våra böcker. Det är det har med att det handlar om död, om gott och ont, och om det goda, moraliska slutet.
Jag tycker, jag tror, ja, jag är övertygad om att kriminallitteratur är moralisk läsning och får något slags uppbygglig karaktär. Vi har ett ansvar för våra läsare genom att vi ska bevaka den moraliska aspekten på vara berättelser, så att vi inte lånar oss – det här är ganska självklart, jag sparkar in öppna dörrar! – till ren spekulation och mord och sex och våld för dess egen skull.

Ruth Rendell – hon kan

Bland deckarförfattare är Ruth Rendell min stora favorit som följt mig sedan 1970-talet. Hon förenar det klassiska intrigmakeriet med en psykologisk fingertoppskänslighet som är imponerande. Hon har en förmåga att hitta patologiska personligheter som precis balanserar på gränsen mellan de som borde tas in och som allmänheten borde skyddas mot men som finns ute i samhället. Individer som egentligen är så störda att de borde bli föremål för en slags professionell uppmärksamhet men ändå glider omkring ibland oss. Det kan hon.
Jag skriver om sådana udda personer själv. Urspårade problematiker. Olyckliga varelser som lever på livets skuggsida. Där har jag blivit lite beskylld för att jag gottar mig i den grövre psykotiska psykopatologin, men ingen av mina huvudpersoner är några psykfall.
Jag har haft några psykfall i mina böcker och de är väldigt klart identifierade, men de förekommer bara som staffagefigurer eller biroller. Mina huvudpersoner är normala människor på normalfördelningens ytterkanter.
När det gäller mitt författarskap, så tycker jag det är viktigt att framhålla att man har rätt som författare och som läsare att inte underskatta betydelsen utav underhållningsmomentet. Nuförtiden tar man ofta deckare på så väldigt blodigt, höglitterärt allvar. Det är jättebra och helt legitimt, men man får för den skull inte underskatta publikens behov av att också ha kul och spännande och lättsamt. Det är inte fel att roa.
Och min favorit på svensk botten. Nu kommer det: Jean Bolinder. Jag är hans profet. Jag är Jean Bolinders varmaste supporter.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22