Ulf Durling får förklara sig: Seniordeckare – äldreomsorg eller smart marknadsföring?

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Artikel

Skjutjärnsintervju av Björn Axelson

 

– Seniordeckare? Vad har du nu hittat på?

Vi sitter i Sollentunavillans bibliotek, där tusentals kriminalromaner trängs utmed väggarna. Arbetsrummet intill är lika överlastat – liksom, förmodar jag, skrivarlyan på Kungsholmen. Ulf Durling har läst deckare i hela sitt liv och tillstår att samlingen börjar bli ett bekymmer för honom. Vad ska en gång hända med den? Ett magnifikt bokbål, sedan arvingarna lagt beslag på rariteterna?

– Jag gör en dygd av nödvändigheten, svarar han. Med Vägs ände, som gavs ut vid min pensionering förra hösten, skulle jag avsluta trettiofem års författarskap. Men jag greps snart av ett slags abstinens – ingen klinisk psykiatri och inga fler egna skrivbordsbrott, ett deprimerande perspektiv!

– Du fick ett återfall? På grund av understimulering och sysselsättningsproblem?

– Ja, faktiskt. Jag klarade inte av att helt avhålla mig från ett aktivt engagemang i genren. Varför inte en återutgivning i billighetsutgåva av dom av mina böcker som har särskild bäring på den åldersgrupp jag nyligen blivit tillhörig? tänkte jag. Kanske kunde jag, om andan föll på, rentav ta mig samman och så småningom komplettera serien med en originalpocket. Den idén tog jag upp med Torsten Widholm på Mälaröbörsens förlag och han tände på den.

Deckartokiga pensionärer

– Du fick Deckarakademins debutpris för Gammal ost. Som blivit något av en klassiker.

Ulf nickar och tyglar ett belåtet leende.

– Just det. Med tre deckartokiga oldboys i huvudrollerna. De gjorde förresten comeback som spårhundar i uppföljaren Hemsökelsen. Typiska seniordeckare vad tematiken anbelangar. Och jag har skrivit fler. Aldrig i livet har en avdankad polis i händelsernas centrum och i Tills döden förenar oss söker en sjukpensionär sanningen om sitt mörklagda förflutna. Dessutom har jag…

Jag avbryter honom försiktigt:

– 1971, säger jag. Du var rolig på den tiden.

Min kommentar är inte elakt menad och tar den med ro.

– Det stämmer. Då var det tillåtet att vara lättsam. Man tog inte allt på så blodigt allvar. Balderson var i ropet och den frambrytande realismen, anförd av Sjöwall/Wahlöö, hade ännu inte blivit marknadsledande.

Gedigen kunskap om utvecklingen

Ulf sticker inte under stol med sin gedigna kunskap inom området som enligt honom har gått från spridd småföretagsamhet till storindustri.

– Ett egendomligt näringsfång, påpekar han. Att försörja sig på mord och själslig misär.

– Ni går över lik?

– Jajamen. Über Gräber vorwärts, för att citera Goethes valspråk.

Här växlar han in på ett sidospår. Det handlar om dagens situation som han inte fullt ut sympatiserar med. Han menar att det är för tätt mellan seriemördarna och för ymnigt med våld och sex – för att inte tala om all denna perverterade erotik som är närmast obligatorisk. Ingenting är sig likt efter 1988.

Psykopaternas gyllene tid

Då gav Thomas Harris psykopaterna ett uppsving med När lammen tystnar och samma år publicerade den i övrigt så städade Elisabeth George Pappas lilla flicka som gjorde sadistiska familjerelationer stilbildande. Det har blivit spektakulära grepp och obehagligheter på löpande band, låg mysfaktor över lag.

– För mycket av det onda, sammanfattar jag. Det var bättre förr?

Min fråga är ett försök att locka ut mitt intervjuoffer på hal is och avslöja honom som en i grunden gubbsur nostalgiker.

– På sätt och vis. Fast en modell behöver ju inte utesluta en annan. Därför är jag lite störd av en tendens i tiden, att ringakta den typ av pusseldeckare som var populär när jag var ung och som då kom att fascinera mig kollosalt.

– Och som du tror fortfarande står högt i kurs hos dina jämnåriga, dom som fallit för åldersstrecket?

Ett av de verb jag valt föranleder honom att lägga ut texten om hur rörliga sextiofemplussarna är, hur stadigt majoriteten av dem står på benen och hur full fart de har. Den följs av diverse försäkringar om hur pigga de flesta seniorer är och hur vaket nyfikna på allt mellan himmel och jord.

Varpå Ulf tar fasta på det där med populariteten:

– Högt i kurs, förresten? Absolut!

Varpå ytterligare en utvikning följer. Han påstår att han och många med honom dels gillar gåtfulla brott på bekvämt avstånd från den larmande omvärlden, dels också lagom komplicerade, hart när normalt funtade mördare som det delvis går att identifiera sig med – vilket skulle vara en av de viktigaste psykologiska poängerna med deckare!

– Vad är det för fel med att ha det en smula trivsamt mitt i eländet? utbrister han retoriskt.

Eskapismen är nyttig

Han gör det med en storslagen gest som råkar bli rätt missvisande med tanke på den välordnade miljö som vi befinner oss i.

Hur som helst: Lite eskapism skadar inte. Så lyder den tes han driver.

Tillvaron som sådan är grym och oberäknelig, framgår det vidare. Och verkligheten överträffar alltid dikten. Så varför dramatisera den mer än nödvändigt?

Det är tydligt att Ulf hellre låter sig mystifieras av listigt konstruerade intriger än utsätter sig ”för alla de redan slitna skrämselgrepp som numera tillämpas i parti och minut”.

Han passar också på att beklaga sig över att en del ”företrädesvis yngre åsiktskonstnärer” rynkar på näsan åt ”den snällare spänningslitteraturen”, däribland de kolleger som yvigast slår sig för bröstet och hävdar att just deras böcker är tyngst kvalitetsklassade och allena saliggörande.

– Möjligen har de rätt, tillägger han dystert. Men trots att slaveriet avskaffats är det ju aldrig fel att ha en klok rådgivare på triumfvagnen…

Att han själv vill slå ett slag för mångfald och bredd råder det inget tvivel om.

– Visst borde det väl finnas utrymme även för det smala, egensinniga och tillbakablickande? frågar han. Eller hur?

– Ja, instämmer jag artigt. För att återgå till ditt speciella koncept, du förutsätter att äldre personer har ungefär samma preferenser som du?

– Jag inbillar mig det. Den målgrupp som jag satsar på delar nog i mångt och mycket mina värderingar och intressen.

Till skillnad från undertecknad? undrar jag i mitt stilla sinne. Något i Ulfs blick antyder nämligen att han kanske misstänker mig för att vara hemfallen åt dataspel, hard metal rock och diskobrudar. I så fall har han bara delvis rätt.

– Jaha, och hur ska du komma i kontakt med dina likasinnade?

– Via SPF och PRO och andra sammanslutningar. Som yrkesverksam föreläste jag regelbundet om psykiatri för blivande läkare och andra kategorier inom vården och på sistone har jag ofta blivit ombedd att prata om deckare och deckarens funktioner i olika pensionärsföreningar. Det är tacksamt och trevligt. På ett dansgolv är jag blyg och hämmad. Inför publik har jag däremot inga svårigheter att hålla låda. Tvärtom, det roar mig. Och jag trivs bäst i slutna sällskap.

När jag en stund senare bryter upp från besöket hos Ulf är dvärgschnauzervalpen Elin Durling i full färd med att tugga sönder en av de nyköpta gympadojor som jag sparkade av mig i tamburen vid min ankomst. Efter ett entusiastiskt mottagande har hon varit anmärkningsvärt tyst och försynt, slår det mig.

Skenet bedrar.

Utåt sett rar och behändig, men till naturen ett odjur – en Baskervilles hund i miniatyrupplaga?

Den funderingen får symbolisera det deckarideal som hennes husse omhuldar och förespråkar.

Inte för sent att sätta in en skjutjärnsjournalistisk stöt, tänker jag en smula hämndlystet:

– Det är inte så att du främst vill sko dig på deras bekostnad? drar jag till med och ler lite för att ta loven av min offensiv.

Författaren blinkar inte ens.

– På vilkas? Seniorernas? Hur då?

– Att du mest är ute efter att kränga dina böcker?

– Nej, för tusan. Vem tar du mig för? Kulturell äldreomsorg är vad det rör sig om, för det ömsesidiga nöjets skull. Vid våra möten är jag fullt nöjd med en kopp kaffe. Fast om några propsar på att köpa en Gammal ost för en spottstyver så tillmötesgår jag dom förstås mer än gärna. Man får ju inte göra sina medmänniskor besvikna.

Jag bockar och går med dessa milda visdomsord ringande i öronen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22