Udda böcker och författare

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1998-4, Artikel

AV BENGT ERIKSSON

Författare: Laurell K. Hamilton
Miljö: St. Louis, USA
Huvudperson: Anita Blake, hårdkokt vampyrjägerska
Genre: varulvs- och vampyrdeckar
e.

St. Louis och St. Louis – två amerikanska städer med samma namn. Bägge ligger i staten Missouri; den ena återfinns på USA-kartan, den andra förekommer i Laurell K. Hamiltons romaner. Samma stad – och ändå inte…
Hamilton har skapat en parallell eller alternativ stad, som rymmer både verklighet och fantasi. Inte minst har hennes St. Louis blivit en blivit en plats där våra drömmar eller snarare mardrömmar – förverkligas.
Där finns alldeles vanliga amerikanska snutar, sådana som vi känner igen från de flesta polisdeckare: erfarna, hårda och cyniska.
Förbrytarna kan däremot vara, minst sagt, annorlunda. I och kring den parallella staden St. Louis lever både människor och ”andra”.
Några troll har bosatt sej i Ozarkbergen och längre bort i Kentucky kan man hitta ”gargoyles” (bevingade djurstatyer som fått liv). Men den stora majoriteten främmande varelser hör till släktet ”shapeshifters”: främst varulvar och vampyrer men också ”människor” som kan förvandla sej till familjens katt eller vakthund eller vilket (o)djur som helst.
Anita Blake, som introducerades i Guilty Pleasures (Ace) och hittills varit huvudperson/hjältinna i sju fantasydeckare av Laurell K. Hamilton, är anställd vid företaget Animators, Inc. Hennes specialitet: avliva vampyrer och återuppliva ”zombies”.
Ett tufft och blodigt jobb.
Vissa spöken kan kräva en full billast kycklingar för att återvända till livet. Och trots att Anita Blake laddar pistolen med silverkulor och bär ett kors på bröstet har hon råkat i så många fajter med varulvar och vampyrer att armarna blivit randiga av ärr.
Anita är också en romantisk flicka som hela tiden kärar ner sej i ”fienden”. I The Lunatic Cafe blir hon förälskad i varulvarnas härskare, Richard, och försöker rädda honom ur en intern varulvsuppgörelse.
Och nu senast, i Burnt Offerings, hamnar hon i mästervampyren Jean-Claudes säng och antar uppdraget att hitta mordbrännaren som tänder eld på vampyrernas affärsrörelser. (Hon, Anita Blake, känd som ”Vampyravrätterskan”?! )

* * *

Författare: Staffan Bruun
Huvudperson: Burt Kobbat, journalist och amatörsnok
Miljö: Helsingfors med omnejd
Genre: hårdkokta och burleska framtids romaner/finlandssvenska koskenkorvadeckare

Skämt eller allvar?
Menar han verkligen vad han skriver? Nej, han försöker nog bara provocera deckarläsarna…
Staffan Bruun, finlandssvensk journalist på Hufvudstadsbladet, skriver deckare vars intriger kan tyckas otroliga men är både roande och oroande sanna – eller åtminstone ”sanna”. Miljö: oftast Helsingfors och någon gång övriga Finlandssverige. Tid: framtida, en uppskruvad version av nutiden. Antihjälte: den likaså finlandssvenske frilansjournalisten Burt Kobbat (liksom Bruun har han jobbat på ”Husis” men sa upp sej när tidningen blev en sensationsblaska à la Bild Zeitung).
Den nånstans mellan 40- och 50-årige Kobbat, med behov av sina dagliga ölstop och en skaplig början till mage, har en regelbunden förmåga att – för att vara rak på sak – ragla in i deckargåtor och brottsutredningar.
Det går inte komma ifrån att vi på den här sidan Östersjön har vissa fördomar om Finland och finnar. Trots att Burt Kobbat är finlandssvensk personifierar han fördomarna. Han är, om man kan säga så, en mycket finsk finlandssvensk.
Vilken kvinna i Sverige skulle vara så överseende som Gun Kobbat, läkare och Burts lika intelligenta som vackra hustru, med en sådan mansgris och suput?
Staffan Bruun har författat fem koskenkorvadeckare – Club Domina, Svit 740, Kannibalen, Ayatollan och Rubelcasinot (Schildts) – om journalistsnoken Kobbat.
Alla utspelar sej i framtiden, men bara något år framåt i tiden. Verkligheten blir böckernas facit. Man kan läsa och sen vänta ett år eller två och se om Bruun fick rätt med sina häftiga spådomar om människorna, samhället och kriminaliteten …
Vad har t ex hänt med den finlandssvenska sommarstaden och semesterorten Hangö? Kan det ha gått som i Rubelcasinot, där året är just 1998? Har nyrika ryssar köpt upp hela stan och förvandlat Hangö till ”Östersjöns Monte Carlo”? Stadens nya namn: Paradise City.
Och hur kommer läget att vara år 2004, då Ayatollan utspelar sej? Är Finland en muslimsk republik? Pågår ”jihad” – ett heligt krig – mot minikjolar, korvkiosker och diskotek i Helsingfors?

* * *

Författare: Chester Himes
Miljö: Harlem, New York
Huvudpersoner: Coffin Ed Johnson och Gravedigger Jones, svarta stjärnsnutar
Genre: superpspychotechnopunkadelicrapmixsynth & boogie-deckare

Tänk dej funklegenden George Clinton och rapparen Ice-T som snutar i samma polisbil i Harlem.
Så kan man beskriva de svarta Harlem-snutarna Coftin Ed Johnson och Grave Digger Jones som Chester Himes porträtterar i polisromansviten The Harlem Cycle. Så kan man också beskriva romanerna: som deckarlitteraturens motsvarighet till musikgenren superpspychotechnofunkapunkadelicrapscratchmixsynth & boogie.
Det var på 50-talet i Paris som ”den störste negerförfattaren efter Langston Hughes” (citat från Stig Claesson) började skriva polisromaner med Harlem, New York som kriminell miljö. Sammanlagt blev det nio deckare, från A Rage In Harlem till Plan B, som nu samlats i tre volymer (Payback Press).
Enligt myten satte Chester Himes aldrig sina skor i Harlem. Istället skapade han sitt eget Harlem: verkligt och overkligt på samma gång – öververkligt. Allt afroamerikanskt (människor, levnadssätt, kulturer) sammanfördes och placerades i ett land i landet; en svart nation i det vita USA.
Resultat: ett Harlem som vibrerar, luktar, skriker och gråter av fattigdom, våld, sex, överlevnad och hat, alla (o)möjliga religioner och, inte minst, musik. Lägg örat mot vilken romansida som helst! USA:s svarta musikhistoria spelas upp: jazz, blues, gospel, soul. funk, hip hop…
En typisk intrig (från Cotton Comes To Harlem): Kväll i Harlem. Åter-till-Afrikarörelsen håller möte. En svart pastor tar emot anmälningar från alla som vill följa med ”hem till Afrika”. 1.000 dollar per familj kostar biljetten. Plötsligt kör en lastbil, fram, två vita män med kulsprutor stiger ur och stjäl pengarna.
Någon sida senare öppnar en vit sydstatsofficer ett kontor i Harlem. På en skylt kan man läsa: ”Åter-till-Södern-rörelsen 1.000 dollar i gratifikation till de första familjerna som anmäler sig!”
I detta Harlem – lika burleskt som våldsamt – patrulleras gatorna av de svarta supersnutarna – också de lika burleska som våldsamma – Coffin Ed Johnson och Gravedigger Jones. Breda käftar, stora knytnävar och skjutvapen – coltar, vad annars? – med skinande nickelbeslag. ”Kistan” har extra kort stubin sen en skurk slängde frätande syra i ansiktet på honom.

* * *

Författare: Wang Shuo
Miljö: Beijing, Kina
Huvudperson: Fang Yan, cool katt, rebell och sin egen amatörsnok
Genre: gangsterroman och pusseldeckare – kinesisk, hårdkokt och existentiell

Författaren Wang Shuo är en kinesisk blandning av Jack Kerouac, Raymond Chandler och Albert Camus. Romanen Playing For Thrills (No Exit Press) är en hårdkokt, existensiell thriller och en kinesisk pusseldeckare, där pusslets olika bitar föreställer det gamla och det nya Kina.
Huvudpersonen. Fang Yan, är en lundellsk Jack, fast äldre, 30 nånting, i Beijing.
En cool katt, rebell och dagdrivare med sprit, sex och kortspel som intressen. Inte minst spelar Fang Yan mycket kort – mest poker – med grabbarna i gänget. Kortspel är fräckt och rebelliskt. Höjden av dekadens!
I det Beijing, där Fang Yan lever, finns diskotek och restauranger med italiensk spagetti, amerikansk soppa och kinesiskt öl. Tjejer och killar vill samma sak. På husväggarna syns klottrade “tags” och obscena ord. En taxichaufför kräver betalning i västvaluta. En hotellchef tolererar att servitriserna spiller på kineser – men på en utlänning? Aldrig!
En kväll när Fang Yan kommer hem väntar tre poliser i lägenheten. Gao Vang, en ungdomskamrat, har hittats mördad.
Vad gjorde Fang Yan en speciell vecka för 10 år sen, då kamraten mördades? Fang Yan spelar cool, bjuder snutarna på nudlar. De sju dagarna är som bortflugna, Han minns inte. Fang Yan blir sin egen privatdetektiv. Han söker någon, som kan vittna om vad han gjorde för 10 år sen. Eller finns det inget vittne? Är Fang Yan en mördare?
Han beskriver sej själv som så snäll att han nästan är dum. Samtidigt blir han dödligt förolämpad när någon råkar säga att en sån där mes som Fang Yan ”skulle aldrig kunna mörda någon”.
Är han cool eller är han cool! Fang Yan agerar som om han lever i en amerikansk gangsterfilm.
Men vad är den egentliga deckargåtan i Playing For Thrills? Vilka frågor är det som huvudpersonen och därmed författaren söker svaren på? Svaren får ni leta efter i boken, men frågorna kan formuleras så här: Kan, ska, får man leva som Fang Yan och skriva som Wang Shuo?
Hur lever en modern kines? Hur kommer morgondagens Kina att vara? Ska vi ge upp traditionerna och anamma det västerländska?
När den ibland förbjudne, ibland tillåtne popsångaren Cui Jian hörs från högtalaren på en restaurang, så blir det en symbol för författaren Wang Shuo, också tillåten ibland och censurerad ibland.

* * *

Författare: Lynn S. Hightower
Miljö: Saigo City, USA
Huvudpersoner: kriminalpoliserna David Silver, Mel Burnett och String – de förstnämnda människor, den siste en utomjording
Genre: fantastiska polisromaner i framtiden

Kriminalassistenten String måste vara deckarlitteraturens mest fantastiska polis. Unik, kort sagt. String är en utomjording, närmare bestämt en Elaki. Han ser ut som en stor rocka (fisken, alltså) och – lägg näsan mot boksidan och sniffa – har en kroppslukt med en svag doft av lime.
Elaki-folket (nåja, folk och folk) introducerades i Lynn S. Hightowers science fiction-thriller alternativt framtida polisroman Alien Blues (Ace), senare följd av Alien Eyes, Alien Heat och Alien Rites.
Elakierna, som är något klyftigare än människorna, har kommit till jorden från stjärnorna för att hjälpa oss jordbor att lösa våra problem. Av alla (o)möjliga platser slog de sej ner i den amerikanska staden Saigo City. Det vore för att grovt att säga att Elakierna kolonialiserat eller ockuperat staden – men inte långt ifrån.
Istället för att minska, så dubblerades problemen. Till jorden tog Elakierna nämligen med sej sina egna problem: kriminalitet, politik, bisarra kulter, en hemlig polis… Saigo City är en typiskt hårdkokt amerikansk deckarstad – i framtiden.
Tiden har nått ett halvsekel in på 2000-talet. Stadens poliser löser förstås mordfallen med hjälp av datorer. Men de knackar inte på tangentbord utan talar med datorerna. På familjen Silvers gräsmatta betar mekaniska trädgårdsdjur med otäckt skarpa tänder. (Pappa Silver låter aldrig barnen leka i trädgården när djuren är ute!)
Kriminaldetektiverna David Silver och Mel Burnett, hans svåger och partner, är de egentliga huvudpersonerna. Mot sin vilja tvingas detektiven Silver också samarbeta med en polis från Elaki – den ovannämnde polisassistenten som på jorden fått namnet String.
I Alien Heat härjar en mordbrännare. Både människor och Elakier mördas och bränns inne. När husen är nedbrunna, köps fastigheterna upp av Elakiska investerare.
I Alien Eyes inträffar något ännu värre, ja, det värsta som polisen David Silver varit med om. En kvinnlig rocka – en så kallad Elaki Mother-One, en livsmamma för många smårockor – tar livet av sina små ”pouchlingar”. Varför i hela världen varför – dödade hon barnen? suckar Silver.
”De är säkra nu”, säger Dahmi, som Elakimamman heter. Hon var rädd för att annars skulle Izicho, den Elakiska politiska/hemliga polisen, ha utsatt ”pouchlingarna” för något ännu värre. ”Nu kan ingen längre skada dem.”

* * *

Författare: James McClure
Personer: det svartvita polisparet Kramer och Zondi
Miljö: Trekkersburg, Sydafrika
Genre: sydafrikanska polisromaner

På omslaget till James McClures sydafrikanska polisroman The Song Dog (utgiven i pocket av Faber and Faber) finns ett ansikte som blir två eller två ansikten som blir ett. Ansiktshalvorna tillhör ett par poliser vid Trekkersburg Murder and Robbery Squad. Den ena, löjtnant Tromp Kramer, är afrikaner och vit. Den andra, Mickey Zondi, är svart – en så kallad Bantupolis från Zulufolket.
Det svartvita pocketomslaget illustrerar – helt perfekt – McClures svartvita polisromaner. Kramer och Zondi är kolleger och partners, ja, vänner; så nära vänner en vit och en svart kunde bli i det rasistiska Sydafrika.
Zondi tilltalar sin vite poliskollega med ”boss”, medan Kramer kallar sin svarte kollega för ”kaffer” (ungefär ”inföding”). Smek- snarare än öknamn, men tilltalsorden har en allvarlig underton.
Trekkersburg, som ligger i Natalprovinsen, är en tudelad stad. De vita bor i villaförorter med passande namn som Greenside och hyreshus i vilka tidningspojkarna hatar att springa runt med Trekkersburg Gazette (husen saknar hissar ”for nonwhites”). Bantupolisen Zondi bor i Kwela Village, den svarta förstaden, med hustrun Miriam och för många barn i för få rum.
Också brottsutredningarna är tudelade. Kramer pratar med vita och Zondi förhör svarta.
När det svartvita polisparet i t ex Gooseberry Fool – den tredje av James McClures åtta Kramer- & Zondi-romaner – utreder mordet på en boer, Hugo Swart, så sitter Kramer och mediterar över fallet i den prunkande stadsdelen Caledon. (”Här finns fler kvadratmeter gräs än i hela den övriga staden tillsammans”, tänker Kramer. ”Fantastiskt!”)
Samtidigt färdas Zondi norrut genom den rosaröda öknen i en tröttkörd Anglia utan radio – på jakt efter Thomas Shabalala, boerns betjänt, som flytt till en plåtskjulstad med det ironiska namnet Jabula (”lycka” på zulu).
Sand, sand, överallt sand.
I Jabula är allting så skitigt att det blir löjligt att städa. ”Skulle vara som att städa smutsen från smutsen”, som en zulukvinna säger. Inte heller finns det något vatten. Myndigheterna har lovat skicka en vattenbil i morgon eller i morgon, i morgon eller i morgon …
Förresten, börja gärna med att läsa den sista boken i serien, The Song Dog, som är eftersläntrande prolog till de tidigare Kramer- & Zondi-romanerna. Här får läsaren reda på hur det gick till när Tramp Kramer och Mickey Zondi träffades. Det är också i Song Dog som Kramer flyttar in och ihop med änkan Fourie och hennes barn.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22