Två vita män från södra Afrika – eller en?

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-1, Artikel

Av Elisabet Peterzén

Jag älskar en författare som heter John Gordon Davis. Och jag är väldigt förtjust i en som heter Wilbur Smith.

Ingen av dem hör till de ofta recenserade; de återfinns sällan på kultursidorna. Båda skriver rått och rakt på sak, de skriver om verkligheten men drar till ett varv extra så att det blir läskigt och spännande. Båda är med andra ord äventyrsförfattare.

De rör sig över samma revir. De har samma kärlek till det vilda Afrika, samma berättarstil. WS är den frodige, populäre bestsellerförfattaren, JGD hans mörka sida som inte tror att det goda segrar utan att allt går åt helvete, och som skriver faktiskt ännu bättre.

Wilbur Smith föddes 1933 enligt vissa uppgifter i Nordrhodesia, nuvarande Zambia, enligt andra i Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe. Han har skrivit en väldig massa äventyrsböcker, de flesta med Afrika som bakgrund. Jag har inte läst alla, men ganska många. Temat är ofta kampen mellan ont och gott, som i fallet elfenbensjägare och andra som är ute efter Afrikas rikedomar. Det goda segrar till slut, och det är väldigt spännande, och ganska lärorikt, på vägen dit. Hjälten är förstås en vit man, men det är även skurken.

WS har också skrivit en vansinnigt rolig och spännande romansvit om gamla Egypten, The River God. Det är action hela vägen, och förmodligen i stort sett historiskt korrekt. Hur hinner mannen med allt; hur orkar han?

Vem eller vad är Mokhisino?

Wilbur Smith är/var gift med Danielle Antomette och har dedicerat alla sina böcker till henne, med stor kärlek, fram till de allra senaste. Nefer, faraos son är sålunda år 200l dedicerad ”Till Mokhisino, min nya kärlek”. Mokhisino låter afrikanskt men annat låter ana att hon kan ha asiatiska rötter. Om det är en hon. Namnet säger ingenting; det skulle kunna vara en man, eller ett djur. Och vad har hänt med Danielle? Har han övergett henne efter alla dessa år, eller är hon död?

Även John Gordon Davis är född i dåvarande Nordrhodesia. Han var ute med den nederländska valflottan i Antarktis som student och har varit advokat i Hongkong, och är nu (dvs. då, när böckerna kom ut, i Sverige på 80-talet) heltidsförfattare. Han dedicerar sina böcker till sin älskade hustru Patzi.

Smiths mörka sida

John Gordon Davis är så att säga Wilbur Smiths mörka sida. Han har samma bakgrund, samma ämnesområde, han skriver också spännande och dramatiskt. Men det går ett mörkt och misantropiskt stråk genom hans verk; det goda segrar inte alltid. Jag har en känsla av att han egentligen inte tycker om människor. Han hatar deras destruktiva förmåga. Han tycker världen skulle vara en bättre plats utan människor. Han tränger ett steg längre in i ondskan än de flesta författare gör, och lägger skulden på människan själv, inte på otur och omständigheter. Han är alltså inte politiskt korrekt, och det är troligen därför han inte blivit nämnvärt recenserad eller omskriven, trots att han litterärt mycket väl förtjänar det.

JGD skriver med ett undertryckt raseri precis under ytan, färdigt att bryta fram vilket ögonblick som helst, men återhållet.

Sabotage mot valfångare

Mina favoriter är Utan val (strålande titel! Originalets Leviathan säger inte alls lika mycket), översatt av Sune Karlsson och utgiven i Sverige av Berghs förlag 1979. Den handlar om sabotage mot ett ryskt valfångstfartyg i Antarktis, inte utan likheter med verklighetens Sea Shepherd, som sysslar med samma sak i dagens verklighet. Fruktansvärt blodiga vittnesbörd om valens långsamma död är svåra att läsa, men de gör intryck. Den som en gång ätit valbiff känner fortfarande biten som en propp i halsen, även om det är 45 år sedan.

Den andra verkligt minnesrika boken är Taller than Trees, utgiven av William Collins i London och mig veterligt inte översatt till svenska.

Galen jägare

Det är också en fruktansvärd bok om en galen elefantjägares jakt på en speciell elefant, och hur de båda slutligen går under. Elefanten är bokens hjälte och moraliska segrare. Språket är ohyggligt starkt, handlingen realistisk. Även denna bok är full med fasansfulla fysiska detaljer av ångest, lidande, hat och död.

Kännetecknande för båda författarna är att de älskar det ursprungliga Afrika, det som först européer, numera afrikanerna själva, håller på att ta död på. Smiths Leoparden jagar om natten, Wiken 1984/Wahlströms 1992, är en brinnande uppgörelse med elefantslakt och elfenbenshandel. Även i den förekommer den gamle hannen som återvänder för att göra upp med människan. Hans Elephant Song bar samma tema.

Det finns författare, särskilt av thrillers och spänningsromaner, som beskriver djurplågeri som något alldagligt och naturligt, eller rentav stämningsskapande för att visa vilken led typ djurplågaren är. Sällan uttrycks medkänsla för djuret. Annorlunda med JGD och WS. De är häftigt engagerade mot all förföljelse av oskyldiga, särskilt oskäliga djur som inte kan försvara sig. De tar moralisk ställning. I nästan alla, för att inte säga alla deras böcker, är hjältens ingripande mot människor som plågar djur central.

Är de samma person?

Min teori är att dessa två författare är samma person. De är ganska lika till utseendet. Munnen är väldigt lik, hakan likaså. Men medan John Gordon Davis har ett mörkt, farligt utseende, både sorgset och demoniskt, ser Wilbur Smith glad och trevlig ut. Han skrattar. Wilbur Smith har glasögon och John Gordon Davis har (kanske) litet längre näsa. Men där upphör nästan olikheterna.

Det konstiga är att överallt där jag har frågat, uteblir svaren. JGD:s böcker är i stort sett utsorterade från Sveriges bibliotek, om de någonsin funnits där. De är mycket svåra att få tag i. Två som inte är översatta, Seize the Reckless Wind och Hold My Hand I’m Dying, har jag över huvud taget inte lyckats spåra upp. Troligen var han inte särskilt väl representerad ens när han var aktiv, på grund av sin politiska inkorrekthet. Brev tills hans förlag i England har förblivit obesvarade.

Likheter i språket

Jag är inte i den situationen att jag kan räkna ord och uttryck och göra statistik. Det är ju heller ingen universitetsuppsats jag skriver, bara ett ivrigt amatörarbete. Men det finns stora likheter i deras språkrytm och satsbyggnad, en sjungande melodi som är uppenbar för blotta ögat.

Jag kan inte bevisa att JGD och WS är samma person, men likheterna är alltför stora och många för att de inte skulle på något sätt stå varandra nära. De kanske är bröder? Kusiner?

Är det någon som vet?

Manlig dominans

Mannen och hans öde. Och den store hannen, och hans.

Flera andra författare har varit inne på Wilbur Smiths och John Gordon Davis marker, men mycket få kvinnliga. Det handlar om en speciell sorts manlig uppgörelse, om dominans, inte bara mellan personer eller raser, utan mellan arter. ”This place ain’t big enough for both of us.” Det ger en spännande och skrämmande inblick i en viss typ av manligt psyke.

I Smiths och Davis böcker är det djuret som är den moraliske segraren, oavsett utgången. De skriver inte om bestar som måste bringas på fall, annat än när besten är en människa. I andra fall är man mindre säker. Vi har klassikerna Den gamle och havet och Moby Dick, fast där var det fråga om havsdjur. Elefanten står ofta som symbol för det som måste besegras, kanske för att han är störst:

Gerald Hanley, Gilligans sista elefant, Norstedts 1970.

Janne Lundström, Elefantjägaren Gebers 1988

JA Hunter, Storvilt, Bonniers 1953, från den fjärran icke så avlägsna tid då det var beundransvärt att döda elefanter, ”vilda bestar”, ofta definierade som ledarhannar fast man numera vet att det bara finns ledarhonor bland elefanterna.

Man och djur blir ett

Dalene Mathee Skymningsskogen (Circles in a Forest), om Knysna i Sydafrika, Prisma 1984. Hos henne blir den kämpande mannen och djuret ett, motjägaren och exploatören.

Det har också förekommit ett otal filmer på detta tema. Men Wilbur Smith är mästaren i att skriva spännande och att variera. Och Gordon Davis böcker är utan tvekan de djupaste, starkaste … de som är svårast att läsa, och som man sist lägger ifrån sig.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22