Två lättlästa skräcknoveller om småkryp

Apr 11th, 2013 | By | Category: 2013-04 apr, Artikel

SpindelVad är kvalitet i litteratur? Är lättläst litteratur alltid av sämre kvalitet? ANDERS N NILSSON diskuterar förhållandet mellan läsbarhet och litterär kvalitet

Den illustrerade veckotidningsnovellen är en lite förbisedd och svårstuderad litteraturtyp. Förbisedd då den rankats lågt av dem som studerat litteratur och svårstuderad då många äldre veckotidningar är svåra att få tag i utanför KB:s samlingar. En listning av novellerna med tonvikt på detektiv- och kriminalhistorier har påbörjats av Jan Hultgren m fl (se Falk 2011 för referenser). Mycket på grund av konkurrens från TV och pocketböcker minskade publiceringen av noveller drastiskt från 1960-talet och ligger idag på en historiskt sett låg nivå (Falk 2007).

Genremässigt har veckotidningsnovellerna en stor spännvidd, men kan sägas likna kiosklitteraturen som haft separata serier för romantik, äventyr, deckare, rysare och västern. Ett gemensamt drag som kännetecknar mycket av denna litteratur är att den är handlingsbaserad och relativt lättläst.

Läsbarhet
Begreppet läsbarhet är intressant i sammanhanget och då särskilt dess relation till litterär kvalitet. Läsbarhet eller ”readabiGetingbility” har definierats som ”summan av sådana språkliga egenskaper hos en text, vilka gör den mer eller mindre svårtillgänglig för läsaren” (Björnsson 1968:13), och det har utarbetats en rad olika index för att mäta denna egenskap hos olika texter.

I Sverige har bl a Carl-Hugo Björnsson (1968) utarbetat ett ofta använt läsbarhetsindex LIX, som utgår från ordens och meningarnas längd i en viss text, och han beskriver sitt index som ett ”instrument med vilket man med hygglig grad av säkerhet kan rangordna olika texter i fråga om deras språkliga svårighetsgrad” (s. 19). Björnssons begränsande av läsbarheten till rent språkliga egenskaper hos löpande text gör att han bortser från det rent typografiska och layoutmässiga, som han benämner läslighet, liksom det rent innehållsmässiga som benämns läsvärde.

Björnsson (1968:17 f.) konstaterar att textens egenskaper lätt och svår inte direkt låter sig överföras till dålig och bra. Kvalitet handlar här om textens anpassning till läsekretsen, vars storlek dock torde vara starkt negativt relaterad till ökande LIX-värde och svårighetsgrad.

Litterär kvalitet
Till skillnad från läsbarhet är litterär kvalitet ett mångfacetterat begrepp som svårligen låter sig definieras. Ändå är det något som använts för att värdera litteratur i samband med olika former av urval. Det kan t ex handla om biblioteksinköp, författarstipendier eller litteraturpriser.

Begreppet ligger till grund för hela den kanondebatt som briserade i kölvattnet på Harold Blooms The Western Canon från 1994, och karikerade kanon som begränsad till böcker skrivna av ”dead white middle-class males” (van Peer 2008). Ett annat mer närliggande debattexempel utgår från urvalskriterierna till Booker-priset 2011 där juryn offentligt råkade betona läsbarhet, vilket triggade en kraftig reaktion från de som ville värna om den litterära kvaliteten (Wikipedia 2013).

Flera mer sansade kommentatorer var snabba att i Carl-Hugo Björnssons anda påminna om att läsbarhet och litterär kvalitet måste ses som oberoende variabler. Året därpå var ordningen återställd med en jury med en mer akademisk profil och inget snack om läsbarhet. Ser man på kulturrådets ”utgångspunkter för bedömning av litteraturstödet” är egenskaper som intensitet, originalitet och komplexitet gemensamma för såväl vuxen- som barn och ungdomslitteratur. Den vuxna skönlitteraturen ska därutöver även uppvisa ”förnyelse eller självständighet ifråga om litterär teknik, gestaltning av idéer och erfarenheter samt förmåga att överskrida olika typer av genreförväntningar.” Det talas inte i direkta termer om läsbarhet, men i den utredning från 1974, som låg till grund för det statliga litteraturstödets utformning från 1975 och fram till dags dato, konstaterades det att få lättlästa böcker håller god kvalitet.

Antologin The Quality of Literature (van Peer 2008) domineras av bidrag som försöker påvisa språkliga skillnader mellan verk som upptagits i kanon och närliggande verk som hamnat utanför. Poängen med dessa jämförelser tycks vara att visa att värderingen av litteraturen inte endast är socialt bestämd utan även beror av egenskaper hos texten i sig.

Text–läsare–kontext
Willie van Peer själv tar i introduktionskapitlet triaden text–läsare–kontext som utgångspunkt, ett resonemang som i slutet av boken utvecklas av de båda tyska litteraturforskarna Renate von Heydebrand och Simone Winko i en mycket läsvärd sammanfattning av deras tyskspråkiga bok från 1996, som betonar de sociala aspekterna på värdering av litteratur. I samband med textens komplexitet gör van Peer den intressanta iakttagelsen att för lite av den varan gör texten tråkig medan för mycket istället gör att den gäckar läsningen (van Peer 1968:10).

Jag menar att man kan tillämpa samma resonemang på läsbarhet och noterar att medan ett LIX över 60 av Björnsson benämns svår byråkratsvenska så kom ett utdrag ur Stefan Hammaréns sopptrilogi upp i det svårslagna värdet 1922 när han klistrade in texten i den LIX-räknare som finns på nätet (Hammarén epost 2013-03-31). Mer normal skönlitteratur för vuxna har normalt ett LIX-värde mellan 25 och 40. Björnsson menar troligen att en test av texter som Hammaréns är ganska meningslös genom bristen på interpunktion och med vad Björnsson (1968:95) kallar ”ordsamlingar i stället för text i vedertagen mening”.

Förlag för lättläst litteratur
Flera olika svenska förlag har specialiserat sig på att ge ut lättlästa böcker lämpade för skolbruk. Ett av dessa är HEGAS AB som bildades i början av 1980-talet i Gusum av Siv Aronsson och Gun Hållander men längre fram flyttade till Skåne och togs över av andra personer. På sin hemsida presenterar HEGAS sina fem kriterier för vad som är en lättläst bok:

  1. Handlingen ska vara rak och tydlig. Läsaren ska på ett enkelt sätt kunna följa med i händelseutvecklingen.
  2. Antalet medverkande ska vara begränsat. Ett persongalleri likt de ryska klassikerna är inte att tänka på.
  3. Det får inte förekomma parallellhandlingar som förvirrar och försvårar läsningen.
  4. Språket ska vara enkelt och korrekt. En lättläst bok ska innehålla lätta ord och korta meningar.
  5. Den litterära kvaliteten ska vara hög och handlingen fängslande. Det måste vara kul och spännande att läsa!

Man har även arbetat fram en femskalig nivågruppering av sina böcker grundad på läsbarhet (avkodning) och semantik (ovanliga ord och metaforer), där den lägsta nivån är för de som just börjat läsa eller har ett mycket begränsat ordförråd, medan den högsta gruppen sägs ha ett språk som ”närmar sig det litterära”.

Då enligt HEGAS kriterier en lättläst bok ska kännetecknas av en hög litterär kvalitet ser man tydligen inget direkt och enkelt samband mellan hur pass lättläst en bok är och dess litterära kvalitet. Detta förhållningssätt är intressant då det delvis drar undan fötterna för en generell nedvärdering av veckotidningsnovellerna och kiosklitteraturen.

Två skräcknoveller jämförda
Jag har i denna uppsats valt att studera två skräcknoveller av Kjell E. Genberg utgivna av HEGAS i en bearbetad mer lättläst form. Novellerna var ursprungligen publicerade i veckotidningen Året Runt och där riktade mot en vuxen publik och illustrerade av konstnären Hans Arnold. Mitt urval bygger på att de båda novellerna bygger upp sin skräck kring hotfulla småkryp.

Det är även av intresse att novellerna skrivits av den svenska ”skräplitteraturens” grand old man Kjell E. Genberg, som började sin författarbana med pornografi, fortsatte med västern och därefter gick över till deckare och även en serie om rallarliv. Hans totala produktion omfattar kring 250 böcker och upp emot 600 tryckta noveller (Genberg 2005). Det bör noteras att Genberg medverkat med en bildtext i Stefan Hammaréns Första skarabéerboken och där presenteras som ”Sveriges meste författare” (Hammarén 2012:84).

Jagade av mördarbilOmslag till MördarbilaBåda novellerna utgör variationer på temat ungt par beger sig till enslig stuga i skogen och råkar där ut för ruskiga saker, återkommande i såväl skräcklitteratur som -film. I båda fallen utgörs de ruskiga sakerna av dödliga småkryp. Då den något längre novellen Mördarbina i bokform riktar sig mot yngre läsare får man anta att den bearbetats mer än Spindlarna, som riktar sig till vuxna läsare även i bokform. Det unga paret i Mördarbina, Johan och Pia, är endast 15 år gamla och någon sexualitet antyds inte i deras förhållande, medan Erik Nylén och Helena i Spindlarna är 18 respektive 16 år gamla och har ett aktivt sexliv. Medan Johan och Pia klarar sig med livet i behåll går det betydligt sämre för Erik och Helena. Å andra sidan hade mördarbina stuckit ihjäl Johans pappa, insektsforskaren. I båda novellerna är föräldrarna emot parens samvaro. I Pias fall är det Johans mamma som inte tycker att hon duger som flickvän åt hennes son på grund av hennes föräldrars låga sociala status. Helenas mamma tycker att hennes dotter är för ung för att åka bort ensam med den två år äldre Erik.

Det första jag tänkte på när jag läste Mördarbina var dess geografiska anonymitet, medan Spindlarna refererar till Skärholmen och torpet som är beläget ”långt ifrån Stockholm” motsvarar i verkligheten den gamla skolan i Ländsjö, Hälsingland, som författaren köpte av Sundsvallskonstnären och botanisten Rolf Lidberg 1973 (Genberg 2005:139). Medan mördarbina utgör en korsning mellan tambin och getingar, utförd av Johans döde far, ges ingen logisk förklaring till spindlarnas uppkomst.

Omslag till SpindlarnaBåda typerna av dödliga kryp har en lite flytande identitet. Mördarbina ser mer ut som getingar än bin på Arnolds teckningar, och en korsning mellan gaddsteklar tillhörande olika familjer är i sig något av en omöjlighet. Spindlarna har enligt texten sex ben (s. 8), vilket är märkligt då alla verkliga spindlar i likhet med de på Arnolds teckningar har åtta. Vidare saknar verkliga spindlar facettögon, vilket de i boken sägs ha i texten. Spindlarna på bilderna har även försetts med ett tydligt avsatt huvud, vilket gör dem mer skalbaggslika. Märkligast är ändå att de sitter ihop i något slags blågrönt spindelnätsliknande kluster och lever i avlopp och även i bilens varma kylarvätska. Det ges ingen logisk förklaring till deras uppkomst. Det förfaller som om de kommer att ta över världen. En likhet mellan spindlarna och mördarbina är att båda dödar två olika däggdjur, spindlarna en mus och ett rådjur medan bina/getingarna sticker ihjäl och förtär en grävling och en älg. De sammanbundna små spindlarna förtär djurvävnad med en otrolig hastighet varvid de även massförökar sig i samma höga tempo. När Erik får syn på Helena i köket är hela högra armen redan borta och ”axeln höll på att försvinna och just nu gled en stor kaka av det klibbiga nätet upp över hennes bröst” (s. 27). Lättläst men svårsmält och troligen för hemskt för en text riktad mot ungdom.

Novellerna och HEGAS kriterier
Handlingen är rak och tydlig i båda de lästa novellerna och det är inga problem att följa med i händelseutvecklingen. Antal medverkande är i princip två i varje novell då de vuxna personer som omnämns aldrig griper in i handlingen utan befinner sig ute i periferin. Handlingen följer de båda paren i en rent kronologisk ordning och därmed finns inga parallellhandlingar i någon av novellerna. Språket är såväl enkelt som korrekt. Ett av de längsta orden är ”mördarbidrottning” och det kan upplevas som en viss språklig förvirring att de ondsinta gaddsteklarna ibland kallas getingar och ibland mördarbin, men det finns kanske inte något enkelt namn att använda på den typ av fiktiva hydrid det är frågan om. Jag tycker handlingen är fängslande i båda novellerna och därmed blir läsningen spännande och inte helt förutsägbar. Då infinner sig till sist frågan om den höga litterära kvaliteten finns där eller ej?

Av kulturrådets tre kriterier för ungdomslitteratur måste i vart fall komplexitet avvisas då den direkt strider mot merparten av HEGAS övriga kriterier. Riktigt vad ”intensitet” ska stå för är lite svårt att veta. Då noveller om skräckinjagande insekter i sig är ovanliga och jag aldrig tidigare hört talas om kryp av de slag som Genberg skildrar, kan det likväl inte förnekas att någon typ av originalitet föreligger i de två studerade novellerna. Men det känns ändå inte som detta är vad kulturrådet efterlyser. Jag tror inte heller att kulturrådets bedömare skulle tycka att novellen Spindlarna uppvisar de egenskaper man utöver de tre redan behandlade kräver av vuxen skönlitteratur.

Tanken infinner sig att HEGAS och kulturrådet helt enkelt har olika syn på vad litterär kvalitet är för någonting och därmed vilka egenskaper hos texten det kan kopplas till. Om det är så att Carl-Hugo Björnsson har en poäng i att betrakta den litterära kvaliteten som ett mått på hur väl texten är anpassad till den förväntade läsekretsen så förefaller det som om kulturrådets kriterier premierar skrivande för en läsande elit. HEGAS användning av begreppet litterär kvalitet förefaller i Björnssons perspektiv å andra sidan något svårtolkat då det blir en egenskap som läggs utanpå de egenskaper som gör texten lättläst och därmed anpassad till den läsekrets de främst vänder sig till. Och även om Björnsson förlägger kvaliteten till mötet mellan läsaren och texten återstår dock frågan om värderingen av texten i sig, liksom betydelsen av det sociala sammanhang i vilket den utförs. van Peers triad text–läsare–kontext låter sig inte så lätt brytas upp, och dess tre komponenter bör ses mer som utgörande hörnen i en triangel än skrivna på rad.

Källor

  1. Booker Prize 2011: http://en.wikipedia.org/wiki/2012_Man_Booker_Prize.
  2. Genberg, Kjell E. 1993: Spindlarna. Gusum: HEGAS AB. [Återutgiven 1995.]
  3. Genberg, Kjell E. 1999: Mördarbina. Gusum: HEGAS AB.
  4. Genberg, Kjell E. 2005: Ur min skottvinkel. Baserad på en sann historia. Eslöv: Förlags AB Gondolin.
  5. Hammarén, Stefan, 2012: Första skarabéerboken. Umeå: Bokförlaget h:ström.
  6. Hammarén, Stefan, 2013: epost 14 mars 2013, utan ämne.
  7. HEGAS AB: http://www.hegas.se.
  8. Kulturrådet: http://www.kulturradet.se/sv/bidrag/litteratur/Litteraturstod/Bedomning-av-litteraturstod
  9. LIX räknare: http://www.lix.se/

Litteratur

  • Björnsson, Carl-Hugo, 1968: Läsbarhet. Stockholm: Liber.
  • Bloom, Harold, 1994: The Western Canon. The Books and School of the Ages. London: MacMillan.
  • Falk, Bertil, 2007: Novellen. En översikt. Lund: BTJ Förlag.
  • Falk, Bertil, 2011: ”Några ord om novellen”. DAST Magazine 10 oktober.
  • Lindsköld, Linnéa, 2012: Perspektiv på kvalitetsbegreppet i litteraturstödspolitiken 1975-2009. Bloginlägg 25 september 2012: http://linnealindskold.wordpress.com/2012/09/25/perspektiv-pa-kvalitetsbegreppet-i-litteraturstodspolitiken-1975-2009/
  • van Peer, Willie (red.), 2008: The quality of literature. Linguistic studies in literary evaluation. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company.
  • von Heydebrand, Renate & Simone Winko, 2008: ”The qualities of literatures. A concept of literary evaluation in pluralistic societies”, s. 223-239, i: Willie van Peer (red.). The quality of literature. Linguistic studies in literary evaluation. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company.
Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22