Tre döda skitstövlar – mord eller magi?

Mar 19th, 2009 | By | Category: 2009-1, Artikel

Av LEIF-RUNE STRANDELL

Nej, trots mord och polisutredning så är Svinhugg ingen deckare, vilket debuterande Marianne Cedervall haft svårt att övertyga omvärlden om. DASTs recensent insåg detta och föreslog i stället ”skröna”, vilket hon glatt accepterar och meddelar tv-tittarna.

Marianne Cederwall
Marianne Cedervall. Foto Monika Franzon

Skrönor brukar ju inte vara särskilt sanna, vilket kan kännas skönt efter diskussionen om de allt fler romanerna som har undertiteln ”en sann berättelse”. Så vi kan klara ut att Svinhugg har två verklighetsanknutna ingredienser: författaren bor liksom huvudpersonen Miriam sommartid i ett gammalt kapell (köpt av mamma), och huvudpersonens väninna har stora likheter med författarens. Det är ingen hemlighet, men fortfarande en tid efter publiceringen har väninnan inte läst boken. Vi emotser med spänning rapport om mottagandet.

Marianne vill också klart dementera att bokens osympatiske kyrkoherde har en verklig kyrkans man som förebild. Frågan, som ställdes av en arbetskamrat, var inte obefogad; hon är både prästdotter och arbetar med personalfrågor i Västerås stift. Men nej, det var bara bokens dramaturgi som gjorde att relationsproblem mellan syskon nu passade bäst med en kyrkoherde. Relationer är annars ett av de allvarligare inslagen i denna inte särskilt sanna berättelse.

Ett annat allvarligt inslag är huvudpersonens inställning till hämnd. Hon har blivit allvarligt lurad och hamnat i ett ekonomiskt utsatt läge av tre män. Hon har tagit sig upp ur det ekonomiska träsket och vill hämnas. Hennes väninna är förfaren i magi och övertalar henne att de ska ta livet av männen genom att, förenklat uttryckt, önska livet ur dem.

Det lyckas!

Eller kanske inte? Nog dog de av alldeles naturliga orsaker?

Miriam är nöjd med att de är ute ur hennes liv men som prästdotter och läkare funderar hon både över det moraliskt försvarbara i situationen och om magi verkligen fungerar.

Möte magi och vetenskap

Läsaren får fundera vidare själv, och får också chansen att se hur magi och vetenskap möts igen, för manus nummer två med de två väninnorna är på god väg.

Marianne har planerat tre böcker. Denna utspelas på Gotland, i Gotlands hittills okända 93:dje socken (som Gotlandspressen konstaterade). Nummer två ska gå upp till Tornedalen (väninnans urspungstrakter, både den verkliga och bokens väninna). Kanske blir Gotland scenen för den avslutande.

Valet av platser är förstås inte en slump. Marianne är född på Gotland, uppväxt i Enskede och har bott 19 år i Tornedalen. Nu bor hon alltså i Västerås.

Läkare, som huvudpersonen, är hon inte utan gymnasielärare i engelska och svenska, men efter kompletterande studier i arbetsrätt har hon länge arbetat som chef på Migrationsverket (och mött ytterligare en rad miljöer i Sverige). Personalfrågorna var roligare än verksamhetsutveckling så nu är hon mycket nöjd både med att få arbeta med det och med att få bo sju minuter från arbetet. Tidigare var det mycket veckopendling.

Just nu är hon singel (men en ny kärlek verkar vara på gång). Så hatar karlar gör hon inte, även om idén till boken kom efter ett väninnemöte där det vanliga klagandet på männen satte igång.

– Man borde göra voodoo på dem! sade en väninna.

Gå över gränsen litterärt

Nej, det kunde ju inte prästdottern, men kanske gå över gränsen i litterär form.

Med den idén, och väninnans raka sätt att uttrycka sig (det finns en hel del svordomar i boken, men inte från Miriam eller författarinnan själv) kom skrivandet igång. För skriva har hon alltid velat, och skrivit en massa för byrålådan och för barnen – 2 barn och två änglabarn, sex barnbarn. De senaste tio åren har det blivit mer målmedvetet. 1999 befann hon sig i en kreativ miljö och mer fritid.

Mer skrivande kompletterat med skrivarkurser, även deckarkurser, fick henne att förstå hur hon skulle få ihop historien. Boken har kommit till mer koncentrerat de senaste fyra åren.

Det finns en del fördelar med att vara 60 år när man debuterar. Det finns en massa kunskaper och livserfarenheter att ta av.

När manuset var klart skickade hon det till fem förlag samtidigt. Fyra tackade nej, ett ville ha det och mer därtill.

Intresset för boken har hittills varit stort på Gotland (förstås) där man numera är van vid spänningsförfattare. I norr gick det först trögare, men hennes kvarboende dotter i Kiruna talade med Konsum där. Och nu där travar av boken och en stor skylt.

Redan finns den också som ljudbok, inläst av Susanne Alfvengren och Gun Olofsson (som kommer från Tornedalen).

– Och, fantastiskt, det sitter en tjej på ön Sylt och översätter till tyska!

Cliffhanger

Men slutet? En cliffhanger (mer ska inte sägas här), men en liten grupp har tagit ställning: så får det inte sluta! Det måste gå bättre i fortsättningen! Och jag instämmer i detta och hoppas på ett klargörande slut på de sista sidorna i trilogin.

En sista kommentar: titeln Svinhugg hade Marianne först tänkt som hela uttycket, svinhugg går igen. Hennes ena dotter förstod inte vad som menades och tyckte att det räckte med det första ordet. Sedan upptäckte Marianne att det redan fanns en bok med titeln Svinhugg går igen, en av P G Wodehouses böcker om Blandings slott.

Svinhugget kommer från kortspelet Kille och är ett kort som slår tillbaka mot motspelaren.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22