Tove Alsterdals debut: Filmen för dyr så då blev det en bok

Feb 1st, 2014 | By | Category: 2014-01 jan, Artikel

Tove AlsterdalStrax innan vi skiljs åt plingar det till i Tove Alsterdals telefon. Hennes agent meddelar att nu kommer hennes böcker att kunna läsas på turkiska också. Då blir det 12 översättningar konstaterar hon.

Egentligen skulle det inte bli en bok, debuten Kvinnorna på stranden, som kom 2009. Hon hade skrivit film- och teatermanus och tänkte sig en film. Men tänkbara producenter förklarade att det skulle bli alldeles för dyrt med så många utländska inspelningsplatser. 40 miljoner kanske.

En roman blir förstås billigare och hon började skriva, men det ville sig inte riktigt. Så dök kriminalinslaget upp och det lossnade.

Deckare har hon läst sedan hon var liten, men egentligen inte direkt tänkt på att skriva en, men nu passade det bra. En kriminalroman är ju inte bara gåtor och mord utan så mycket mer kan behandlas där. Där finns lögner, byten av identiteter och allt är inte vad det ser ut att vara.

Och hon har en särskild anknytning till deckare: hon är den som läser Liza Marklunds texter först, och numera läser också Liza hennes manus.

En död man
Grundidén var enkel: en död man flyter upp på en strand och ingen bryr sig. Skulle det hända här blev det många frågor. (Jag påminns om de många döda ilandflutna korna i Sydsverige för en tid sedan och romanen En lycklig liten ö där massor av döda människor flyter iland i den finska skärgården.) Men i södra Spanien, Tarifa, allra längst söderut och inte långt från norra Afrika, är döda, drunknade flyktingar inget polisen prioriterar.

Den situationen har ju blivit värre och värre.

Så idén var att låta våra olika världar krocka och det byggs kring tre kvinnor från olika kulturer: en ung svenska, en afrikansk flykting och en östeuropeisk-amerikansk fru som letar efter sin man, en journalist som är på jakt efter det stora avslöjande reportaget om det moderna slaveriet och människosmugglingen.

Det blev en modern thriller som mottagits väl och mer ska inte avslöjas om handlingen. Läs istället, den finns i pocket.

Hos läsare (och kanske hos förlagen) finns tanken att när en deckardebutant lyckas så ska det bli en serie. Men det tänkte inte Tove, för hon vill låta historien styra. Däremot upptäckte hon att det fanns gemensamma drag i det hon skrivet: drömmen om ett bättre liv.

Tornedalen
Stranden i debuten finns alltså i södra Spanien, och utspelas mycket också i Paris, södra Europa. I bok nummer två, I tystnaden begravd, startar i Tornedalen och handlar mycket om Sovjetunionens nordligare delar.

– Tornedalen låg mig närmast, säger hon. Jag har alltid velat skriva om Tornedalen, för det är också en plats nära den stora världen, ett annat Sverige som jag ville berätta om. Mamma är född där men flyttade när hon var 17, och jag växte upp i Jakobsberg utanför Stockholm.

Temat blev uppbrott, att söka sina rötter och sitt paradis någon annanstans. En sådan sökare kom från första boken. En av de tre kvinnorna, flyktingen, lyckas komma till Sverige och är i boken gift i Tornedalen.

– Platsen där berättelsen tar sin början är en by som både finns och inte finns i verkligheten. Min släkt kommer från Karungi så jag hittade på en by uppströms, Kivikangas. Det kändes nödvändigt för i en deckare ska man kunna slå ihjäl folk utan att läsarna undrar vem författaren tänkt på.

Men den övergivna gård som är fokus i boken finns. För ett par decennier sedan hade familjen hyrt ett hus, och det var en ödegård. Hon mindes fascinationen och så fick den plats i boken.

Ett annat minne som spelat en stor roll var de ensamma män som isolerade sig i skogen. De hade växt upp i glesbygden och på 40- och 50-talen var det inte ovanligt att de kunde skida ett par mil för att komma till arbetet i skogen. Inte att undra på att de sopade banan med medtävlarna när de ställde upp i skidtävlingar.

– I alla fall tills norrmännen kom, säger Tove.

Men de levde inte som nu mitt i rampljuset, och en sådan man är viktig i boken.

Kirunasvenskarna
En tillfällighet till som grund för boken var när Tove skulle köpa pocketböcker för 7–8 år sedan. Erbjudandet var ”ta fyra betala för tre”. Hon hade de tre hon ville ha och såg då Kaa Enebergs böcker om 30-talets ”kirunasvenskar”, de som utvandrade till det förlovade landet, Sovjetunionen, för att hjälpa till att bygga arbetarnas paradis. Hon hittade på bokens baksida ett namn, Nils Bucht, som 1931 hade rest från Karungi. Det måste vara en släkting!

Han försvann, och först 1999, efter Sovjets fall, fick de efterlevande veta mer.

Nils var kusin till Toves mamma. Men man ville inte tala om dem som utvandrat, och absolut inte om dem som återkom och kunde berätta att paradiset inte var så som man drömt.

– Jag ville berätta både om dem som försvann och de som återvände, med allt det förde med sig. Många av dem som reste fick bidrag från Kiruna kommun som såg det som arbetslöshetshjälp.

Tove AlsterdalI boken finns tre män, som Tove inte hämtat från några verkliga, men som bygger på hennes research. inte bara läsning.

– Jag gjorde research på plats, och jag gillar detaljer. jag ville veta hur det var och komma bort från klichéerna. Så när jag kom för att få uppgifter från KGBs efterföljare FSB, Rysslands nuvarande säkerhetstjänst, så möttes jag inte av män med stenansikten utan av en dam i rosa angorakofta som såg ut som om hon skulle till en bokmässa.

Hon tycker att vi bryr oss om Ryssland alldeles för lite. Det ligger nära oss. Nu börjar det stramas åt och vi känner igen retoriken från Stalin-tiden.

Skrivandet av boken var också en resa tillbaka för henne själv. Hon hade aldrig lärt sig mammas och mormors modersmål, meänkieli, tornedalsfinska. Språket bär med sig berättelsen. När hon försökte intervjua sin mamma om hur det var tidigare så blev hon helt tyst. Andra världskriget hade hon upplevt som barn på sitt modersmål och nu hade hon inga ord på svenska för att berätta.

Tredje boken
Tornedalen är ändå inte främmande för flickan från Jakobsberg, för där finns släkten och hon flyttade till Norrbotten och arbetade som journalist (jo, det fanns i familjen, Alvar Alsterdal var pappan), och manusförfattare. Nu bor hon i Stockholm och skriver på den tredje boken. Förlaget ska inte vänta sig en bok varje år har hon sagt till dem.

Den kommande blir åter en anknytning till uppväxten, nu Jakobsberg på 70-talet, förorten ska skildras inifrån. Den internationella anknytningen kommer att finnas där. Hon gillar researchresorna, denna gång till Buenos Aires i Argentina och Bogota i Colombia.

Fortfarande ingen del i en serie men huvudpersonen från I tystnaden begravd får en biroll.

Vi får läsa i höst.

LEIF-RUNE STRANDELL

Tove Alsterdal på webben: http://www.tovealsterdal.se

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22