Tors hammare stulen

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

En privatspanare som anlägger förklädnad och infiltrerar tjuvens bostad för att åter fånga tjuvgods som gömts i tidernas tjuvgodsgömma – kan man kalla det för en deckare? I så fall är nog den eddiska dikten Þrymskviða Nordens första deckare. I den skrönan ger sig Tor likt en asarnas egen argsinte Sherlock och med Loke som klipsk doktor Watson i kast med tjuven Trym.

Åke Ohlmarks hävdar att det är en sen eddisk stilstudie från 1200-talet med kräset ordval, smidig komposition och naturtrogen patina. Ohlmarks vågar sig till och med på gissningen att självaste Snorre Sturlasson (1178-1241) skrev skrönan. Det är inte otroligt. Snorres Skáldskaparmál visar med all önskvärd tydlighet att han om någon kunde hantera de gamla versmåtten med alla deras specialiteter. Snorre själv blev för övrigt mördad.

Oavsett vem författaren var så skriver Åke Ohlmarks, att myten ”tycks vara en av diktaren själv gjord kombination av ett väsentligen baltiskt sagomotiv ’åskgudens redskap stulet’ med minnet om hammarvigning som led i forna tiders bröllopsceremonier …” . Trymskvädet eller Sången om Trym ingick i Åke Ohlmarks översättningsvolym Eddans Gudasånger (Holger Schildts förlag, Helsingfors 1948). Det är en minst 800 år gammal kriminalhistoria med spaningsmetoder och straffsatser enligt gammal fin bärsärkartradition. Tor är fokilsken privatsnok och motvillig transvestit, men Loke svarar för skarpsinnet.

Vred vart Vingtor, när han vaknade

och hammaren sin helt han saknade:

han riste skägget, ruskade håret –

sonen av Jord sökte sig kring.

Allra först det ordet han talte:

”Hör du nu, Loke, vad här jag säger –

vet det gör ingen varken på jorden

eller högt i himlen – min hammare är stulen!”

De följdes till den fagra Frejas tun

Och allra först det ordet han talte:

”Får jag, Freja, din fjäderhamn låna,

så hammaren min hitta jag kan?”

(Freja sade.)

”Den gåve jag dig, om av guld den ock vore,

du säkert den finge, om av silver ock smidd.”

Då flög Loke så fjäderhamnen susade,

tills utom asarnas ägor han kom,

genaste väg till jättarnas värld.

Trym satt på högen, tursarnas drotten:

åt gårdvararna guldband han snodde

och på märrarna sina manen han kammade.

(Trym sade:)

”Vad är med asar, vad är med alver?

Vi jagar du fram till jättarnas värld?”

(Loke sade:)

”Slemt är med asar, slemt är med alver. Haver

du Hlorrides Hammare gömt?”

(Trym sade:)

Här jag Hlorrides Hammare gömt:

åtta mil under jorden.

Ingen den åter upp skall hämta

förrän han för mig Freja som brud.”

Då flög Loke, så fjäderhamnen susade,

tills utom jättarnas ägor han kom,

ända in i asarnas gårdar.

Mitt mellan husen mötte han Tor,

som allra först det ordet talte:

”Bringar du budskap som brådska du har?

Uppe från luften allt skall du yppa:

ofta den sittande orden glömmer

och liggande lägger med lögn dem ut.”

(Loke sade:)

”Brådska jag haft och budskap jag bringar:

Trym har din hammare, tursarnas drotten.

Ingen den åter upp skall hämta

förrän han för honom Freja som brud.”

De följas att den fagra Freja finna

och allra först det ordet han talte:

”Bind dig, Freja, i brudelin:

vi två skola ta oss till tursarnas värld.”

Vred vart Freja, fnyste av harm,

så asarnas sa l ner i urberget skalv

och i bitar brast brisingasmycket:

”Jag kunde väl kallas karlgalen nog,

om jag ginge med dig till jättarnas värld.”

Upp slöto asarna alla till ting

och asynjorna alla till samspråk,

och mycket sig rådförde mäktige gudar,

hur Hlorrides hammare hämta de skulle.

Sin stämma hov Heimdall, strålande asen,

ty det vardande han visste som om en van han varit:

”Tor skall träda i tursabruds lin,

på hans barm skall blixtra brisingasmycket.

Nedom hans navel nycklar skall klinga,

Kvinnokjolar kring knäna falla;

på bröstet binda vi breda stenar,

och huvudet höljes i hätta med topp.”

Då talade Tor, tyngst bland gudar:

”Evigt mig asarna omanlig skällde,

om bindas jag lät mig i brudelin.”

Listigt sade Loke, Laufeys son:

”Tig du, Tor, med ett tal som detta.

Osent jättarna Asgård inta

om hammaren din ej hämta du vill.”

Så bundo de Tor i brudelin:

på bannen hans blixtrade brisingasmycket.

nedom hans navel nycklar klingade.

kvinnokjolar kring knäna föllo,

på bröstet bundo de breda stenar,

och huvudet höljdes i hätta med topp.”

Listigt sade Loke, Laufeys son:

”Jag tänker att fara som tärna med,

så ge vi oss båda till jättarnas värld.”

Bockarna blevo från betet drivna

och i skaklarna spända till skarpaste lopp.

Bergen brusto, det brann i jorden,

när Odins son åkte till jättarna.

Talte då Trym, tursarnas drotten:

”Resen er, jättar, strön ris på golvet:

de föra mig nu Freja som brud,

Njords dotter från Noatun.

Här gånga på gården gullhornad boskap,

jämnsvarta oxar, jätten till gamman:

jag har massor av smiden, mängder av smycken,

Freja ensam fattades mig.”

Inom kort kvällen kommen var.

och för jättarna öl till gille bars:

Tor åt ensam en oxe och åtta laxar

och kräsligheter alla, som kvinnfolk ämnats,

och drack gjorde Sivs man drygt tre mjödfat.

Talte då Trym, tursarnas drotten:

”Var såg man brudar vassare bita?

Jag såg ej brudar, som bredare bitit,

eller mera mjöd en mö dricka.”

Träffsäkra tärnan tal för där satt

och genast fann svar på jättens ord:

”Intet åt Freja på åtta nätter,

så hjärtligt hon längtat till jättarnas land.”

Under linet han lutade lysten att kyssa

men hoppade bakåt hallen i ända:

”Fasansfull är Frejas blick:

mig är som om eld ur ögonen brunne.”

Träffsäkra tärnan talför där satt

och genast fann svar på jättens ord:

”Intet sov Freja på åtta nätter,

så hjärtligt hon längtat till jättarnas land.”

In kom jättarnas avskum till syster,

bruden att bedja om bröllopsgåva:

”Räck mig från armarna ringarna röda

om köpa du vill min kärlek varm,

min varma kärlek, min vänskaps gunst.”

Talte då Trym, tursarnas drotten:

”Bären mig hammaren, bruden att viga.

Mjölner läggen i möns knä ,

och vigen oss samman med Vars hand.”

Högt log Hlorrides håg i bröstet,

då hård i hugen han hammaren kände:

Trym drap han först, tursarnas drotten,

Och hela släkten slaktade han.

Han gjorde ock slut på jättesystern,

besten, den gamla, som bröllopsskänk tiggt:

slag hon av hammaren för slantar fick

och rungande hugg för ringars mängd.

Så fick Odins son åter sin hammare.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22