Tord Hubert: Varför blev denne fantastiske författare plötsligt så tystlåten?

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Artikel

AV CHRISTER B JOHANSSON

När denna tidskrifts ansvarige utgivare gav mig i uppdrag att intervjua Tord Hubert reagerade jag med förvåning. Visst mindes jag namnet, som jag utgick från var helt påhittat, men faktum är att jag inte var vidare intresserad av deckare på 70-talet; det är bara det att jag är väldigt bra på att minnas namn. Felaktigt föreställde jag mig att Hubert hade skrivit något slags pusseldeckare i god svensk Lang-Trenter-Sunesonsk tradition.

Allt detta innan jag ringde till Kjell E Genberg, som visade sig känna Tord Hubert, som i den längre versionen faktiskt heter Tord Hubert Lindström och som skrev inte mindre än sex romaner, samtliga utgivna av Bonniers, mellan 1966 och 1981 för att sedan tystna. Kjell försäkrade mig, att flera av böckerna fått fina priser och att det inte på något sätt varit oförtjänt.

Eftersom det visade sig svårt att få fram något exemplar av någon av de två titlar Eslövs Stadsbibliotek uppgav sig förfoga över, styrde jag min kosa till antikvariatet i Eslöv, där jag fann tre titlar, varibland Den andres död i tre olika utgåvor.

Jag läste den snabbt – och fann att här hade jag funnit en storartad, internationellt gångbar, svensk thrillerförfattare! Hur f-n, frågade jag mig, kan en sådan bli bortglömd på bara 17 år?

Få svenska motsvarigheter

Bortser jag från Gunnar Ohrlanders Downwind och Exit Prag så kan jag inte finna några som helst svenska motsvarigheter till Den andres död (1976) och Den omänskliga faktorn (1981) – någonsin. Lite frisering och de skulle kunna bli succéer på 90-talet, när intresset för den politiska thrillern är större än någonsin.

Botaniseringen fortsatte hos Gunnar i Lund. Där hittade jag Fällan från 1974 och inte nog med det: inuti låg en intervju med Tord Hubert, som presenterades som en som sålde bilder till tidningen som intervjun stod i, Vecko Journalen (51/52 -74), och därtill som en globetrotter och äventyrare av för svenska förhållanden ovanliga mått.

När jag sent omsider får tag på Tord (Hubert) Lindström så frågar jag om det där.

Denne glade och vitale 65-åring, som jag äntligen fått ett samtal med när han några dagar befinner sig i villan i Höganäs mellan alla resor, vill inte dementera något som den som jag trodde romantiserande Mats Ekdahl skrev i intervjun 1974.

Många av Tords och hans hustrus sedan många år, Nina, äventyr i Alperna, Mellanamerika, Indien och Afrika har varit äventyrliga, en del farliga på gränsen till livshotande. Makarna har därtill varit engagerade i u-hjälp och mänskliga rättighetsfrågor.

Fixade själv finsk utgåva

Fast numera gäller engagemanget mer växter, djur och natur än utsatta människor, vilket gör att Tord kan leva ett lugnare liv på gamla dagar än vad hans hjälte och alter ego, Peter Ross, beskärs i de sex böckerna. Ross har samma kusliga förmåga som en Modesty Blaise att komma på internationella skummisar in flagrante. Bäst fungerar intrigen i Den andres död, det är jag och Tord överens om. En gång i tiden var också Expressens f.d. chefredaktör Per Wrigstad mycket entusiastisk över just den boken i sin tidning: ”…en thrillerförfattare av världsklass.”

Så sant som det är sagt och skrivet. Ändå är Tord Hubert inte särskilt mycket översatt. Flera av böckerna är översatta till norska och danska förstås, minst en till finska, en till tyska och en till engelska. Den finska översättningen kom till på Tords eget initiativ, berättar han.

Ninas engelske tennistränare var gift med en ung finska, så nästa gång Tord åkte dit hade han med sig Fällan, som den finska kvinnan hittade förläggare och översättare till.

Numera skriver Tord helst och mest om resor och växter. Han har över 500 växter hemma och öppnar ibland sitt hem för intresserade botaniker, men bara för vänner.

”Det får inte bli någon vana, då skulle man bli för låst”, som han säger.

Tord Hubert Lindström är uppenbarligen inte en man som vill vara låst, utom möjligen vid sin älskade Nina som han nämner gång på gång under intervjun.

Ofta är det numera hon som står för texten, medan han nöjer sig med att fotografera.

De färdiga artiklarna säljs runt om i världen, i Sverige mest till tidskriften ”Hus och Hem”. Den som vill njuta av Tord Hubert Lindströms fotografikonst kan vända sig till Bra Böckers praktverk Blommor, en besvarad kärlek. Tord låter hela tiden som en mycket passionerad människa. Här är en, förstår jag, som aldrig har tråkigt. Denne livsnjutare berättar att han har ett litet säreget förhållande till bilder. Han ser fotograferingen som ett jobb och tar nästan aldrig situationsbilder, han kan bara komma på två undantag.

Livsnjutare med sinne för etik

I allmänhet är det så, att det skulle vara rent vanhelgande att avbryta ett benådat ögonblick, en stark inre upplevelse av höghet och sinnesro, med att plocka fram kameran och ”knäppa en bild”.

Jag känner att jag förstår honom helt, trots att vi inte känner varandra och bara talats vid kanske en halvtimme sammanlagt när han berättar en sådan upplevelse från en resa i Sydindien, där han och Nina delade en gemenskap med en hel babianfamilj och där ingen bild var etiskt möjlig fast situationen estetiskt möjliggjorde en kanonbild.

Nej – inga fler deckare

Jag frågar honom om han aldrig funderat på att skriva en ny deckare, nu när ”tiden hunnit ifatt” honom.

Han erkänner att han nog varit frestad, drar lite på svaret och säger till sist ett tydligt ”nej”: det blir inga fler deckare eller thrillers av Tord Hubert. Om jag fattar saken rätt, saknar han Åke Runnqvist väldigt mycket också och litar nog inte riktigt på att det idag finns en kompetent förläggare till en Tord Hubert-bok.

Och visst ligger det något i hans farhågor. När inte ens Bonniers och den skicklige Åke Runnqvist lyckades sälja Tord Hubert utomlunds, hur ska någon 25 år senare kunna sälja honom ens i Sverige, där vi ju läser allt mindre.

En gång för många år sedan, i en recension i Nerikes Allehanda eller Folket, uttryckte jag en stark förhoppning (eller slog vad, snarare) om att ovannämnda Downwind av Ohrlander skulle bli film. Men nej! Jag förstår mig inte på SF och Svenska Filminstitutet.

Att göra den ena Hamiltonfilmen efter den andra och göra flera nytolkningar av Sjöwall-Wahlöö och kalla filmerna Beck kan man göra, men inte filma de betydligt mer ”filmiska” Tord Hubert (Fällan skulle förmodligen bli bättre som film än som bok) och Gunnar Ohrlander. Ibland undrar man om det finns någon inom svensk film som läser böcker!

Detta glömmer jag att säga till Tord Hubert Lindström, men jag ska framföra det när jag ringer och hör om han fått det här numret av DAST och om han läst min artikel.

Förtjust i le Carré

Om sina egna läsvanor berättar Tord Hubert Lindström att han numera inte läser mycket spänningslitteratur, att han tycker att Grisham som började så bra har blivit outhärdligt tråkig, att han aldrig ”orkat med” Bernard och Fiona Samson men att han – som jag – är en stor beundrare av John le Carré.

Tord håller En perfekt spion som Carrés mästerverk. Själv tycker jag att trilogin om Smiley är bäst.

Men jag märker att Tords omdöme är att lita på, så jag ska nog ta och läsa om En perfekt spion och dessutom leta rätt på de enda Tord Hubert-deckare jag inte läst, Fjällhöga mord från 1966, debuten som fick hedersomnämnande i Bonniers detektivromantävling, och Mord och morske män från 1967. Dessutom är det kanske läge att läsa om Ett mord på vägen från 1970, som Tord Hubert fick Expressens Sherlock för, liksom han fick för mästerverket Den andres död.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22