Tony Manieri: Underhållaren som skriver hårdkokta kriminalromaner

Sep 9th, 2009 | By | Category: 2006-2, Artikel

Av Ulla Trenter

”Kriminalinspektör Michael Stanic var inte särskilt lång eller kraftig men såg mycket vältränad ut. Hans markerade ögonbryn och den mörka skuggan efter skäggväxten gav honom en typiskt sydländskt utseende.”

Så beskrivs malmöpolisen Michael Stanic i Under huden, den första av Tony Manieris hittills fyra hårdkokta deckare. Mycket mer får läsaren inte veta om hans utseende. Jo, att han har spretigt svart hår. Och så att han är drygt trettio år och har sina rötter i Italien.

Tuff man med markerade ögonbryn

Nå, man kan ju alltid titta på omslagsbilderna på De onödiga och Över gränsen. De visar en man med markerade ögonbryn och sydländskt utseende. En bild av Stanic? Kanske det.

Men det är faktiskt också ett fotografi på författaren själv. Tony Manieri har också italienska rötter, vilket ju hörs på namnet. Att Stanic och Manieri till utseendet liknar varandra som tvillingar är klart. Vilka andra likheter finns?

Vem är Tony Manieri?

Jag träffar honom på bokmässan i Göteborg.

– Är Stanic du, Tony? frågar jag. Är du Stanic?

Det svarar han inte på. Förstås.

– Okej, säger jag. Vem är Tony Manieri då?

Han svarar:

– Jag heter Tony Manieri, är 45 år gammal, gift med Rebecca, tre söner (Sebbe 13, Acke 10 och Melvin 3 år), jobbade på reklambyrå som art director i Malmö och Köpenhamn…

Så funderar han ett ögonblick och börjar om:

– Hmm… Jag heter Tony Manieri och är underhållare. Jag började med musik, fortsatte med serietecknande och nu skriver jag böcker; barnböcker tillsammans med Rebecca, ungdomsdeckare tillsammans med Laura Trenter och fyra deckare tillsammans med Michael Stanic. Allt detta handlar för mig i andra hand om underhållning. I första hand handlar det om att jag tycker det är så otroligt kul att jag inte kan låta bli…

När han nämner musik, börjar jag skratta. Jag minns Tonys skildring av en vansinnesfärd i Stockholm med Springsteen. Jag är kanske lättroad, men i tjugo års tid har jag skrattat varje gång jag hört namnet Bruce Springsteen nämnas. På grund av den historien.

Nu i Göteborg nämner jag inte Springsteen. Jag nöjer mig med att säga: Japop: Vi har nämligen ett förflutet tillsammans, Tony Maniert och jag.

Replokal i Mariefred

I början på 1980-talet tipsade han gruppen Japop, som han själv spelade med i, om att det fanns en stor lada på min gård utanför Mariefred, en lada som skulle lämpa sig särdeles väl som inspelningsstudio för den platta de skulle ge ut. Så småningom fick inspelningen flytta ut i garaget. Ljudnivån i ladan, som låg invid Mälarens strand, blev för hög. När och fjärran grannar fick över vattnet lyssna till popmusik till långt fram på nätterna.

Den sommaren hade vi ungdjur betande i hagen utanför garaget. De hade en förmåga att smita utanför staketet och gå till grannarna och smörja kråset i trädgårdslanden. Men det visade sig att Japop var utmärkta cowboys. Så fort vi märkte att några kor smitit iväg, rusade vi till garaget och ropade på hjälp. Och alla de coola musikerna släppte instrumenten och jagade tillbaka korna in i hagen. Sedan gick de tillbaka till spelningen.

Ritar inte serier längre

Det var då det! Nu har han alltså slutat spela och ritar inte heller längre den serie, Ståkkålms-Ringo, som han i närmare 15 år ritade för Kvällsposten i Malmö. Han har övergått till att skriva, tillsammans med andra. Eller på egen hand. Om Michael Stanic.

Som jag sade lämnar Manieri inte någon utförlig beskrivning av Stanics utseende. Men han låter läsaren veta en hel del om vad Stanic tänker och tycker. Han gillar i vanliga fall sitt arbete på länskriminalen i Malmö, men när dagarna fylls av kontorsarbete och själsdödande informationsmöten står han inte ut. Han trivs betydligt bättre när han kastar sig in i något av sina halsbrytande uppdrag.

Kanske beror det på hans italienska påbrå att han lätt och fort blir rasande arg. Och han är snabb att fatta beslut. Ibland får han ångra dem, ibland får han bassning för dem av sin chef, Gunnar Hultquist. Så här kan det låta:

Hårdför jargong

”NI BESLÖT!!” Spaningsledaren var ursinnig. ”NI beslutar inte ett jävla piss! Det är JAG som beslutar här.”

Men för del mesta håller Hultquist Stanic om ryggen. Och Stanic gillar Hultquist. Han beskriver sin chef som en kraftig bit, kvick i reflexerna och som har tagen kvar från sin långa och ganska framgångsrika karriär som brottare under ungdomsåren.

Stanic själv tränar mycket och intensivt för att hålla sig i form, och det behöver han för det är inga snälla småpojkar han möter i sitt arbete. Läsaren får också veta att ”han är sträv att tas med och att hans rykte bland buset i stan är grundmurat”.

Hans bästa vän i gruppen och mångåriga samarbetspartner heter Torbjörn Malmström. Malmström är alldeles olik Stanic  Malmström är eftertänksam och försiktig. Han är gift och har en liten son, och då och då måste han överge spaningarna för att åka hem och ta hand om pojken. Han råkar ganska illa ut i den andra boken, De onödiga. Och i fler böcker efteråt har Stanic fruktansvärda självförebråelser för det som hänt och anser att han borde ha kunnat förhindra det.

Inte sams med alla

Den han tycker sämst om av sina arbetskamrater heter Dahlewid, som är en stökig stockholmare. Och Dahlewid gillar inte Stanic. ”Sannolikt berodde det på att han själv ville vara avdelningens bad guy, ett epitet som Stanic prenumererat på sedan han kom till länskriminalen sex år tidigare. Åtminstone var Stanic själv säker på att det var anledningen:” skriver Manieri i Under huden.

Och i De onödiga heter det: ”Dahlewid var förvisso nästan huvudet längre än Stanic, men de visste båda hur det skulle sluta om det någonsin blev tal om en kraftmätning.”

Förutom dessa fyra ingår Bengtsson i gruppen. Han ”såg ut att komma direkt från sextiotalet, med sina tjockbågade glasögon och lustiga slipsar. Bengtsson hade alltid slips, oavsett om de var ute och bökade i snåriga parkbuskage eller hade genomgångar uppe på polishuset.”

Stanics privatliv känns lite torftigt att börja med. Han har haft ett flerårigt förhållande med en kvinna, Anna, men hon lämnade honom när de insåg att de inte kunde få egna barn. I första boken lever han ensam. Kylskåpet är ständigt tomt och frysen innehåller på sin höjd en färdiglagad pizza.

Grälar på italienska

Han har förstås sin familj. Hans italienska pappa Giuseppe ringer allt som oftast och grälar på honom, högljutt och italienskt, för att han inte ringer hem och talar om var han är, vad han gör och om han lever.

– Förstår du inte Michele att din mamma Lena blir orolig för dig! skriker pappa Giuseppe. Du kan väl lyfta luren. Michele?

Stanic har också sin syster ha och systersonen Niklas, som han älskar. Svågern Mats Punneryd avskyr han däremot.

Mat efter grälen

Då och då, när han får tid mellan mordutredningarna, besöker han familjen och då får han mat. Italiensk mat. Efter utskällningarna kan pappa Giuseppe sucka dramatiskt och be honom komma på middag på lördag.

– Jag ska göra Stufatino, säger han. Kalvgryta, du vet. Som zia Alma brukar göra.

Då ler Stanic och tänker på den frodiga tanten i San Quirico d’Orcia, ”Lustigt ändå, tänker han, ”att pappa är så inställd på Toscana när det gäller mat. Han var ju dock från Veneto, hundratals kilometer norrut i Italien.”

Tonys pappa Fausto lagar också mat. Han använder gärna alla utensilier som finns i köksskåpen, geggar ner dem och lämnar dem odiskade i ett berg på diskbänken, för det ska synas när man lagar mat, annars blir det inte gott. Och väldigt gott blir det faktiskt, säger, Tony.

Endast italienare kan laga mat

Pappa Fausto är också helt övertygad om att ingen annan än en italienare kan laga mat. Och kan allt annat också, förresten, snickra, laga, spika, bygga – allt! När man läser om Stanics pappa Giuseppe, anar man vem som används som förebild.

Stanics brist på kvinnligt sällskap varar inte alltför många böcker. I bok nummer två blir han avstängd från fallet där hans vän Malmström råkat så illa ut. Han skickas till Lund för att utreda ett mord och där träffar han en kvinnlig polis.

Det börjar inte så bra dem emellan. Jag talade tidigare om hans italienska påbrå och hur det kan få honom att blixtsnabbt gå i taket. Om någon uttalar hans namn fel, tänder han på alla cylindrarna. Det är precis vad Ki Hoffman gör.

”Hoffman avbröt honom.

– Du Stanick, började hon.

Han höjde fingret.

– Stanic. Samma som i engelskans ’bitch’, du vet.

– En sak ska du ha jävligt klart för dig, bitch-Stanic: Enda anledningen till att jag sitter här är att jag är så illa tvungen till det.”

Men i bok nummer tre semestrar han med henne hos sin släkt i Toscana. Att hon lystrar till smeknamnet Ki medför en del lustigheter. Ki, visserligen stavat chi men uttalat ki, betyder vem.

Lägger tid på research

Trots att de hårdkokta deckarna inte tillhör mina absoluta favoriter inom kriminallitteraturen, är jag förtjust i Tony Manierios böcker. Det finns en värme och medkänsla i dem. Och han lägger ner en hel del tid på research. Miljöerna känns korrekta och handlingen är trovärdig.

Över gränsen, den tredje boken, börjar med en mening som på något sätt känns bekant: ”Flygkapten Martin Davidson hade mindre än ett dygn kvar i livet.” I efterordet till boken säger han att han funderade på att skrota den meningen och börja om från början. Men så beslöt han sig för att låta den vara kvar. ”Så på samma sätt som gitarrister sannolikt för all framtid kommer att återanvända klassiska gamla rock’n’roll-riff utan att skämmas, tar jag mig friheten att föra traditionen med den briljanta inledningsmeningen vidare.”

Ofta långsam upptakt

För övrigt finns det ingenting som känns som plagiat. Böckerna följer ett likartat mönster. Efter en ganska långsam upptakt drar det igång i ett rasande tempo. Det är så han skriver. Över gränsen handlar om pokerspel. De andra tre handlar om prostitution, diamanthandel, öststatsligor och spritlangning. Och penningbegär är nästan alltid drivfjädern. Inga barnböcker alltså.

Intrigerna är välspunna, alla ledtrådar reds ut, inga mysterier lämnas olösta. Historierna är täta och upplösningarna överraskande och ofta eleganta. Det förekommer mycket våld och blod i böckerna. men jag tycker ändå att Tony avstår från att frossa i brutalitet och våldsamheter.

Jag vet att Tony Manieri håller på med sin femte bok. Kanske blir det den bästa? I alla fall ser jag fram emot att läsa den!

Javisst ja – Historien om Springsteen.

Året var 1981. Bruce Springsteen gjorde sin första spelning i Sverige efter släppet av albumet The River.

Snöret hjälpte till

Tony Manieri var ett tjugoårigt popsnöre och fick hjälpa till att bära högtalare och andra prylar mot att få biljett till konserten. Men det var tungt arbete och Tony var nöjd när han fick följa med in till stan för att hämta is till en stukad fot. Färden gick vidare till Amaranten på Kungsholmen, där Springsteen med sällskap bodde. Tony slog sig ner i lobbyn och tittade på alla som sprang runt med papper och lådor och väskor och öronsnäckor och putande kavajer och pratade fet amerikanska.

Då kom Janne Andersson från Japop fram och bad om hjälp med att forsla ut en bil till isstadion. ”Självklart!” sade Tony.

Plötsligt kom en kolossal svart man fram och väste: ”You a driver?” Tony beskriver honom som någon ”som såg ut som om han kunde tvåtusen olika sätt att döda en människa under fem sekunder med bara en spettekaka till hjälp”. Så Tony försökte se hjälpsam ut och pep ”Yes”.

Han beordrades ut till bilen och kolossen steg in i passagerarsätet. Samtidigt dök två andra bestar upp med en späd Springsteen mellan sig. De klev in i baksätet. Tony fick order att köra till Isstadion.

Det gick till sist

Han kände inte till Stockholm, så efter en lång färd befann de sig i Råsunda. Därifrån följde en långsam helvetesfärd genom centrum i rusningstrafik och så småningom inom slakthusområdet. Springsteens livvakter försökte få honom att stanna så att de kunde ta en taxi resten av vägen. Men vid det laget var Tony desperat och slirade runt mellan husen. Till slut hittade han rätt och Springsteen kunde ta plats på scenen.

Efter en del diskussioner med Springsteens mannar fick Tony ändå se Springsteen.
Från en plats längst bak.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22