Tony Hillerman – miljökämpe och hedersindian

Oct 8th, 2010 | By | Category: 2010-3, Artikel

Av LOTTA MAGNUSSON

Jag vet inte vilket som kom först. Min fascination över Grand Canyon eller min uppskattning av Tony Hillerman och hans böcker. Hillerman är deckarförfattare med känsla för indianernas kultur. Han är erkänd i USA men relativt okänd här hemma. I mina förberedelser av min och makens resa till USA ingick ”research” om resmålen och att läsa Hillermans deckare på nytt. Ett av målen med resan var att se Grand Canyon och så många platser som möjligt i Navajoindian-reservatet – där Hillermans deckare utspelar sig.

Grand Canyon

Grand Canyon. Foto Lotta Magnusson

Hillerman hade ett genuint intresse för indianerna och om jag skulle tvingas att använda ett enda ord för att beskriva hans sätt att skriva så är det ödmjukhet. Hans sätt att förhålla sig, till den storslagna natur där hans ”navajoindian-serie” utspelar sig och till de människor som bor i reservaret, är fyllt av respekt. Han fokuserar på individerna och brotten – orsak och verkan – är det nystan som lindas upp i alla hans deckare. I hans böcker finns inga snabba biljakter och jag tror att hans avskalade berättarstil gör hans böcker tidlösa. De fungerar lika bra att läsa idag som för fyrtio år sedan då han skrev sin första reservatsdeckare.

Tony Hillerman

Hedersnavajo
Hans respekt för navajoindianerna och deras kultur gav honom utmärkelsen ”hedersnavajo-indian” vilket förmodligen är den största hedersbetygelse som en belangana (ickeindian) kan få. Han kämpade också aktivt för att bevara den unika naturen och miljön i reservatet och i flera av sina böcker lyfter han konflikten mellan att utnyttja naturen till fromma för välstånd och arbetstillfällen mot att låta den heliga naturen vara just helig och orörd.

Tony Hillermans deckare utspelar sig i Navajoindiandernas enorma reservat i USA. Själva reservatet ligger i fyra delstater och platsen Fourcourners finns i både böcker och i verkligheten. Det är här de fyra delstaterna Arizona, Utha, Colorado och New Mexico möts. Reservatet är enormt stort och som Hillerman skriver i A Thief of ’Time avgränsar sig mordplatsen till “an area bigger than Conneticut, occupied by maybe five thousand humans”. Reservatet, även kallat Big Res, är USA:s största indianreservat. Men det är först nu när jag varit där som avstånden blir verklighet för mig. Flera av de resmål jag ville besöka låg så långt bort att jag tyvärr fick prioritera bort dem för att hinna med annat.

Poliserna Joe Leaphorn och Jim Chee, båda medlemmar i Navjopolisstyrkan är huvudpersonerna i Hillermans deckare. Ibland är det Leaphorn som löser brotten och ibland Chee, i några böcker samarbetar de. Jag har tidigare läst en fem–sex av Hillermans navajodeckare och tyckte då väldigt mycket om hans böcker. Men eftersom mitt minne alltid varit dåligt är deckarna lika spännande att läsa denna gång som när jag läste dem första gången på 90-talet. Inför resan köpte jag fyra av hans böckerni pocket på engelska. Jag valde engelska för att komma in i språket lagom till resan och för att få beskrivningarna mer oförvanskade.

Lär känna kulturen
Navajoindianernas kultur är spännande och du lär känna den när du läser Hillermans böcker. Några kulturella identifikationer och företeelser är särskilt viktiga och belyses i fler av Hillemanböckerna. Släktskapet är en bas för navajoindianerna och i släkten inkluderas alla som är ingifta både på moderns och faderns sida. De starkaste och viktigaste släktbanden utgår från kvinnorna och ärvs på mödernet. Och en navajoindian föds in i två klaner – mammans och pappans, där mammans utgör det starkaste släktbandet. Detta har betydelse vid relationer och gifter mål – det är otänkbart för en traditionell navajoindian att ha en relation med någon släkting och det innebär att hålla verklig ordning och reda på alla släktskap.

Trollkarlar låter i mina öron väldigt gammaldags men i Hillermanböckerna är de tillsammans med medicinmän en realitet. Den muntliga berättartraditionen är stark hos flera indianfolk och navajoindianerna är inget undantag. En viktig referenspunkt i navajoindianernas historia är den fördrivning de utsattes för på 1860-talet. Omkring 9 000 indianer tvingades att marschera cirka 50 mil från sitt land till Bosque Redondo där de internerades i flera år innan de överlevande 1868 påbörjade den långa marschen tillbaka till sitt heliga land. Detta övergrepp är bara ett av många som USAs urbefolkning utsatts för och det är slående hur illa man behandlat dem.

Painted desert

Painted desert. Foto Lotta Magnusson

Tre utvalda böcker

Dance Hall of the Dead
Den börjar med ett brutal mord på en tonårig pojke. Pojken är zuñi-indian och han mördas av en person som bär en mask vilken representerar Salamobia – denna mask kan bara ses av trollkarlar och personer som ska dö.

Den mördade pojkens bästa vän är både misstänkt för mordet, försvunnen och navajoindian. Leaphorn kallas in för att hitta den försvunna pojken, trots att mordet skett utanför navajoindian-reservatet. Här har inte Leaphorn och hans kollegor möjlighet att utreda brott – men detta hindrar inte Leaphorn att som vanligt lösa brottet – även om han inte sedan tar ansvar för att straffa brottslingen.

I boken får vi besöka en arkeologisk utgrävning och en hippiekoloni där ett gäng knarkande unga vita tagit över en bostad från en död indian. En pilspets från den arkelogiska utgrävningen blir den detalj som leder Leaphorn till mördaren.

Brotten i Hillermans deckare är precis som brotten i andra deckare mord, stöld, bedrägeri och korruption. I botten på brottet i Dance Hall of the Dead ligger girighet och fåfänga och som i flera av Hillerman-deckarna är det den vita mannens tillkortakommanden och laster som ligger bakom brotten. Navajio-indianernas moral, som reflekteras genom de båda poliserna, är inriktad på att upprätta harmoni och inte på att bestraffa.

Själva drivkraften i Hillermans böcker är att förstå händelseförloppet och på så sätt göra skeenden begripliga. Både Leaphorn och Chee ställer sig ofta frågan; vad tjänar det till att sätta någon i fängelse, vad uppnår vi genom detta?

Dark Wind
Boken utspelar sig i en del av reservatet som är delat mellan navajo- och hopiindianer och ligger som en ö i det stora navajoreservatet. Chees uppdrag är att utreda upprepade sabotage mot en vinddriven pump. Berättelsen inleds med att några hopiindianer hittar ett lik av en navajoindian med fotsulor och handflator bortskurna. Att skända en kropp på detta sätt är något trollkarlarar gör för att göra likpulver. Detta pulver görs av delar som är präglade av ”individens själ”.

Parallellt med denna berättelse finns det en berättelse om smuggling. Den berättelsen inleds med att ett tvåsitsigt flygplan ska landa i mörkret på slätten med en hemlig last och allting går snett. Jim Chee på spaning efter vattenpumpssabotören hör planet krascha följt av skottlossning.

Det delade reservatet ligger nära Tuba City och det är hit Chee åker när han ska renskriva rapporten om sabotaget. Detta var en av de platser vi besökte och jag är verkligen tveksam till att kalla Tuba city för en stad. Det är inte stort, här bor inte många och husen är både slitna och övergivna och affärens hade ett sortiment som påminde mig om en resa till en stad i Polen, dvs väldigt få råvaror och ett sparsmakat sortiment. I Tuba såg jag en navajopolis i sin bruna uniform och med sin patrullbil parkerad utanför vårt hotell. Precis som han såg ut föreställer jag mig Jim Chee. En allvarlig och uniformerad man.

Tuba city ligger vid Painted desert och här är det mycket vackert. Färgerna går från rött som i kalkstensklipporna till det helt vita också det i klippor. Från blå himmel till gröna buskar, gula minisolrosor som på vissa ställen helt täcker marken och lila som är färgen på gräsets blommor i vägkanten.

När Chee skrivit sin rapport åker han hem till sin husvagn och sover. Husvagnsboende är lika vanligt som att bo i små skjulliknande byggnader i reservatet. När vi åker mot Tuba City ser vi ofta en klunga av byggnader och husvagnar, och bilvrak på tomterna hör till vanligheterna. Det finns inte många hogans – de traditionella navajobostäderna – här. Runt hussamlingarna ser vi hästar, nötkreatur och ibland även får och överallt längs vägen säljer indianer smycken och annat krimskrams till oss turister från små masonitbord i marknadsstånd.

I Dark Wind spelar ägaren till en handelsstation en viktig roll. Själva begreppet ”tradepost”, eller som översättningen lyder handelsbod, är något nytt för mig. I dessa handelsbodar, spridda över hela reservatet, kan man både handla och göra bytesaffärer. Handelsboden kan också agera pantbank. Saker värda att panta kan vara olika smycken av silver med infattningar av turkoser t.ex. bältesspännen och halsband men också andra typer av hantverk till exempel handvävda mattor och konstfullt tillverkade korgar.

I slutet av Dark Wind vävs de parallella historierna samman och smugglingen, handelsboden och liket av indianen pusslas elegant tillsammans till en berättelse om hämd och ännu en gång är det en vit man i centrum för brottet.

The Fallen Man
Tre bergsklättrare bestiger Shiprock, ett av nazvajoindianernas heliga berg, och hittar skelettet av en bergsklättrare på en avsats som sällan används av klättrare. Skelettet visar sig tillhöra en man som elva år tidigare anmäldes försvunnen av sin nygifta hustru. Leaphorn utredde försvinnandet men lyckades aldrig återfinna mannen som senare dödförklarades eftersom han varit borta länge. Hustrun ärvde då alla hans tillgångar. Leaphorn har i denna bok gått i pension och han anlitas av släktingar till den försvunne mannen för att som privatdetektiv utreda vad som hände.

Hillerman beskriver i sina böcker ofta anstånden och resorna mellan olika platser. Leaphorn och Chee tillbringar mycket tid i sina bilar och i böckerna är avstånden på bilresorna liksom vägarnas beskaffenhet viktiga återkommande iakktagelser. Nu när jag själv sett hur man på många mils håll kan se dammröken kring en bil på en grusväg kan jag ännu mer leva mig in i resebeskrivningarna. Och först när jag själv åkt på vägarna i reservatet har jag förstått hur enormt det är. Min dröm om att komma till Shiprock kunde inte infrias och jag fick nöja mig med att på avstånd betrakta Shiprock mountain.

I Fallen Man hyr Leaphorn en helikopter för att med hjälp av en bergsbestigarkompis komma åt den loggbok klättrarna signerar på toppen av berget. Bergsbestigaren får denna gång klättra ner via en stege från helikoptern och där fotografera av sidorna i loggboken dagarna runt försvinnandet. I loggboken fanns lösningen på gåtan.

För att få en översikt och för att leta efter samband och kanske för att få inspiration hade Lepahorn, när han var polis, en stor karta över reservatet. På kartan markerade han mord, häxeri, trafikolyckor och andra händelser med färgade nålar. Leaphorn söker efter mönster och kartan är hans sätt att reflektera och hitta nya infallsvinklar på brotten som begås. Förutom att jag nu varit på några få av de platser som Hillerman beskriver har jag också fått en läsupplevelse med mig. Min reservatskarta har jag lagt ner bland alla andra dokument som jag sparat efter USA-resan. Jag hoppas att jag kan bära med mig bilderna i minnet länge på den lilla bit av reservatet Big Res som jag trots allt hann med att se. Och när jag har tid ska jag läsa de böcker som jag ännu inte läst.

Fakta och tips

Tony Hillerman föddes 1925 och dog 2008. Han är både erkänd och prisbelönt i USA men dessvärre inte lika känd här i Sverige. Hans mest kända böcker är deckarserien som utspelar sig Navajoindian-reservatet. I denna serie skrev Hillerman 17 böcker och under hela sin författargärning skrev han sammanlagt ett 30-tal böcker i olika genrer. Han var journalist och undervisade i journalistik i Albuquerque, New Mexico, där han bodde och arbetade. Hillerman var ordförande i Mystery Writers of America. Och han har fick flera priser för sina deckare bland andra:

• Dance Hall of the Dead – Edgar Allan Poe Award (Mystery Writers of America), 1974

• Grand Master Award from Mystery Writers of America, 1991

• Coyote Waits – Nero Wolfe Award for mystery, 1991

Tony Hillermans navajoserie, titlarna i kronologisk ordning:

The Blessing Way (1970) Välsignelsen (1996)
Dance Hall of the Dead
(1973) Dans med de döda (1993)
Listening Woman
(1978) Kvinnan som lyssnade (1979)
People Of Darkness
(1980)
The Dark Wind
(1982) Mörka vinden (1991)
The Ghostway
(1984)
Skinwalkers
(1986) Odjuret (1992)
A Thief of Time
(1988) Tidstjuven (1989)
Talking God
(1989) Talande guden (1990)
Coyote Waits
(1990) Coyote väntar (1991)
Sacred Clowns
(1993) Presientens stav (1995)
The Fallen Man
(1996) På fall (1998)
The First Eagle
(1998)
Hunting Badger
(1999)
The Wailing Wind
(2002)
The Sinister Pig
(2003)
Skeleton Man
(2004)
The Shape Shifter
(2006)

Flera av utgåvorna finns också i pocket och talboksversion. Av Hillerman finns på svenska också Flugan på väggen (1975) Fly on the wall (1970).

Vill du höra Hillerman berätta om hur och varför man ska fånga läsaren kan du titta på detta filmklipp på Youtube http://www.youtube.com/watch?v=zObSxSoNunQ

Vill du se mer av landskapen där Hillermans böcker utspelar sig rekommenderar jag Tony Hillerman’s landscape med texter av hans dotter Anne Hillerman och fotografier av Don Strel.

Ett annat sätt att få en glimt av landskapet är att ”flyga” dit med hjälp av Googles kartfunktion. Skriv in Canyon de Chelly i Googles kartfunktion och droppa den lilla gula gubben på en blå prick så förstår du vad jag menar. Landskapet får i alla fall mig att tappa andan.

Det finns också en ”unofficial Tony Hillerman home page” med bilder och information: http://www.umsl.edu/~smueller/

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22