Tony Bouchers två vykort

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1999-1, Artikel

AV WALTER WAGER

De världsomfattande deckarkonvent i USA som kallas Bouchercons är verkligt speciella. Det var också mannen de uppkallats efter. Jag vet att det är sant fast jag varken träffat honom eller talat med honom. Han skickade mig ett par vykort som jag aldrig glömmer.
För länge sedan skickade min då alldeles nye kvinnliga agent hos Curtis Brown Ltd manuskriptet till min första roman till alla pocketförläggare. Jag var en helt okänd nybörjare, så varken jag eller min agent vågade försöka oss på förlag som gav ut inbundna böcker. För att slippa genera novisen undvek hon att berätta för mig om fyra refuseringar fram till dess den femte tog risken att tacka ja.
Så fort Avon Books fått ut exemplar av Death Hits the Jackpot på marknaden lusläste jag varenda söndagsutgåva av New York Times i hopp om en recension. Det var inte allom givet att få en. Alla i branschen höll ögonen på Anthony Bouchers respekterade veckokrönika där han bedömde deckare och spänningslitteratur. Han togs på stort allvar över hela Amerika.

Född i annat namn

Jag visste inget om honom som person. Jag kände inte ens någon som kände honom och visste inte ens att han egentligen hette något annat än Boucher. Jag hade ingen aning om att han var kulturskribent och operakunnig radiokommentator, född med namnet William Anthony Parker White. Det jag visste var att min bok – min förstfödda – saknade relevans för mig själv och många av mina vänner om den inte blev recenserad i Times.
Det var min tidning.
Och New Yorks bok- och förlagsvärlds tidning.
Ingen recension … veckorna gick.
Ung och frustrerad som jag var frågade jag min redaktör hos Avon varför det inte kom någon, han svarade att denne viktige Anthony Bouchcr aldrig brydde sig om enkla pocketoriginal. Jag förblev dyster hela dagen men bestämde mig sedan för att ta reda på om jag verkligen inte hade någon chans att få en recension i Times.
Jag tog chansen – kanske för att jag inte ville tro att livet var så orättvist – och skrev ett mycket hövligt brev till herr Boucher. Jag förklarade att jag var ny i hans värld och brydde mig väldigt mycket om min bok. Min avsikt var verkligen inte att bryta några regler. men visste heller inte om det var ett svårt etikettsbrott att skriva till en kritiker.

Bröt jag mot tabun?

Om jag inte bröt mot några tabun genom att undra om pocketoriginal var bannlysta från hans spalt, var just detta vad jag ville veta. Var det möjligt att han läst min bok, funnit den usel och valt att ignorera den hellre än att såra en naiv nybörjare?
Jag väntade otåligt på svar. Efter sex dagar kom ett vykort från Anthony Boucher.
En mening. Fyra ord.
Var snäll skicka boken.
Det gjorde jag … och höll andan. Jag vågade inget säga till min redaktör. Då hade han kanske blivit arg över mitt uppförande.
Nio dagar gick – mycket långsamt.
Ännu ett vykort från Boucher.
Läs nästa söndagstidning.
Recensionen var helt lysande. Folk lade märke till den, somliga till och med pratade om den. När jag erkände inför folket på Avon blev de både överraskade och glada.
Det gläder mig att kunna rapportera att de efter detta började skicka andra författares original pockets till A. Boucher. Detta strålande resultat inkluderade att en stor filmstudio köpte filmrättigheterna till Death Hits the Jackpot.
Jag visste inte om jag skulle våga skicka tackkort till herr Boucher, så jag gjorde aldrig det. Det skulle kanske verka påstridigt, tänkte jag. Fjäska var inte min modell.
Däremot att skriva en bok till.
Framåt med språng.

Jag blir debatterad

Avon gav ut min andra roman, en spännande cloak-and-dagger-saga med titeln Operation Intrigue. Anthony Boucher välsignade den med ytterligare en fantastisk recension där han menade att om Hollywood inte köpte den var filmfolket dåraktiga. Efter detta råd från Amerikas ledande kritiker i genren kom inte en enda förfrågan från filmbranschen – men boken sålde bra. Vad jag minns blev det till och med en brittisk utgåva. Ett antal yrkesmänniskor i förlagsvärlden – somliga lejon och andra kristna – kom med kommentarer angående Bouchers beröm. Mer än ett dussin av dem läste boken.
Nu hade jag en identitet som författare och jag beslöt mig för att leva upp till den. Boucher hade skrivit att jag var förbannat bra. Det kunde jag bygga vidare på. Det gjordes aldrig någon film på Death Hits the Jackpot men några år senare gavs min första inbundna bok ut – sedan jag varit klok och frispråkig tillsammans med högste redaktören på förlaget MacMillan, på en fest där vinet flödade. I sinom tid blev tre av mina spänningsromaner film. De flesta böcker fick positiv kritik fast herr Boucher då intagit sin rättmätiga plats i himlen. Jag sålde allt mer i utlandet.

Han förtjänar att hyllas

Inte för en enda sekund har jag glömt min stora skuld till Anthony Boucher, en man med hjärta och principer. Vi kommunicerade aldrig vid sidan av de två vykorten och recensionerna. Jag träffade honom aldrig men en sak vet jag om Tony Boucher.
Han var – på alla sätt som räknas – en stor man.
Han var en mycket stor man.
Det är inte mer än rätt att mer än 2.000 deckarförfattare, förläggare, förlagsredaktörer, agenter, producenter, beundrare och bokhandlare samlas årligen för att hylla honom.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22