Tio goda utländska polisserier

Sep 12th, 2015 | By | Category: 2015-09 sep, Artikel

MARTIN PALMQVIST, som skrivit deckare ihop med Johanna Limme, har under en tid haft en egen blogg. I oktober kommer han med den lättläst deckaren Döden från skyn. Han hinner inte uppdatera bloggen men vill gärna låta Dasts läsare ta del av sina funderingar kring polisserier på TV. Så här är listan.

Tänkte att jag skulle göra en lista med tio gamla goda klassiska polisserier. Listan är bara min egen och gör inte anspråk på något annat. Jag lyfter fram tio serier som jag anser vara av god kvalité, det är allt. Jag har hållit mig till utländska serier. Att jag är en sann vän av den anglosaxiska deckaren är väl heller ingen hemlighet. Många skulle säkert också ifrågasätta huruvida många av serierna är deckare. Absolut, gör det. Håll till godo!

En röst i natten

10. En röst i natten

En röst i natten (Midnight caller) utspelar sig i San Francisco mestadels nattetid. Jack Killian är en gammal polis som slutar efter att ha vådaskjutit sin kollega till döds. Istället blir han radiopratare mellan midnatt och klockan tre.  Genom radion kommer han i kontakt med många udda människor och brottslingar, och blir både biktfader och utredare samtidigt. En annorlunda serie med ett par klassiska avsnitt. Till exempel när han själv byter åsikt i dödsstraffrågan efter att ha bevittnat en avrättning på nära håll i San Quentin. Många minns kanske också de klassiska slutorden: “This is Jack Killian. The Nighthawk on KJCM, 98,3 and Good night America wherever you are.”  En fras jag gick och lade mig till många söndagar som ung tonåring. Hög nostalgifaktor.

Miami Vice och NYPD Blue

9. Miami Vice och NYPD Blue

Dessa två serier får dela plats. Under min årslånga pappaledighet, samtidigt som jag lagade välling, tröstade ungar med kolik och bytte blöjor, passade jag på att titta på Miami Vice och På spaning i New York. Två klassiska polisserier.

Miami Vice, 111 avsnitt mellan 1984-89. Poliserna Crockett (Don Johnson) och Tubbs (Philip Michael Thomas) bekämpar narkotikabrottslighet i trakterna kring Miami. Styrkan i serien ligger i den märkliga stämning som Michael Mann och Anthony Yerkovich lyckas skapa. Dessutom är det tveklöst en nostalgitripp tillbaka till 80-talets mode och frisyrer. Tänk er en tuff brottsling i dag med, just det, hockeyfrilla. Seriemusiken och Don Johnsons vita loafers glömmer man inte heller i första taget.

På spaning i New York (NYPD Blue), 12 säsonger realistisk handling kring en liten grupp mordutredare på 15:e distriktet i New York. Högt tempo med bra och bitande personskildringar. Framför allt gillar jag Danny Franz månghövdade (Sipowicz) karaktär. Smaken av alienation i en megastad samt inblicken i storstadens alla samhällsskikt är klockren.

Morden i Midsomer

8. Morden i Midsomer

Serien utspelar sig i det påhittade grevskapet Midsomer och hjälten är den sympatiske Detective Chief Inspector Barnaby (John Nettles). Man kan säkert ha synpunkter på Barnabys jämställdhet och en hel del annat också men detta förlåter man på grund av de väldigt genuina brittiska  miljöerna. De fem första avsnitten byggde på Caroline Grahams romaner och de är också dessa fem avsnitt som är bäst. Till sin hjälp genom åren har Barneby haft lite olika följeslagare. Sergeant Troy (min personliga favorit) men också Scott och Jones och naturligtvis rättsläkaren Bullard. Många svenskar inleder sina sommartisdagar med först Allsång på skansen och sedan Morden i Midsomer, en trevlig tradition som jag hoppas fortsätter. Även om den riktiga Barnaby försvann efter avsnitt 81 så kommer jag fortsätta titta, nersjunken i soffan med en kopp välbryggt te.

The streets of San Francisco

7. The Streets of San Francisco

Ingen blir väl förvånad när jag erkänner att jag är en sann 70-tals nostalgiker. Det är någonting med stämningen, musiken och kläderna. Det är primitivt men ändå modernt.  Det är gammalt och nytt i en salig blandning. Att jag själv bara minns 70-talet som en suddig hägring djupt inne i minnesbanken, en erinring som försvann ut till höger hos en liten fyraåring, spelar mindre roll. Många av mina favoritserier kommer från detta decennium. På plats nummer 7 har jag placerad serien The Streets of San Francisco. I huvudrollerna Detective Stone (Karl Malden) och inspector Keller (Michael Douglas), två poliser som utreder ouppklarade mord i San Franciscotrakten. Styrkan i serien ligger i de båda huvudpersonernas sampel. Den ärrade erfarne Stone och den nye gröne Keller i någon slags far och son-relation. Både Malden och Douglas är för övrigt Oscarsvinnare. Säg vilken deckare som kan bjuda på det skådespeleriet? Men bakgrunden och miljön – San Francisco – är också super. Det är Dirty Harry och Zodiac på samma gång. Seriemusiken är också tidlös.

The Wire

6. The Wire

Skulle man följa alla polisserier som går på teve så hade man fått ha det som heltidsjobb. Det är inte lätt att hitta rätt djungel av mordutredare, rättsläkare, tekniker. Men ibland hittar man ett guldkorn. Den amerikanska serien The Wire är en sådan pärla.  Den utspelar sig i Baltimore, Maryland där den också är inspelad och handlar om kampen mellan polisen och knarklangande gäng i stadens västra delar, och den berättas ur båda sidors perspektiv. Den väldiga skådespelarensemblen är tämligen okänd, möjligen Dominic West som spelar Jimmy McNulty har setts i några filmer som 300 och 28 dagar. Serien, som har minst 50 olika huvudrollsinnehavare, fick briljanta recensioner (Time Magazine kallade den för den bästa serien någonsin) när den kom men sågs ändå som en serie för intellektuella och afroamerikaner och blev inte någon större publiksuccé.

Homicide: Life on the Street (Uppdrag mord)

5. Homicide: Life on the Street (Uppdrag mord)

Ännu en klassisk deckarserie som utspelar sig i Baltimore (1993–99). Visades på SVT på söndagarna. Handlar om ett sympatiskt poliskollektiv på Baltimores mordrotel. Absolut bäst är de två första säsongerna när Detective Tim Baliss (Kyle Sessor) kommer som ny till rotel och får ett svårt flickmord på halsen. Jag har för mig att den mördade flickan hette Adena Watson. Ett tragiskt men nog så realistiskt människoöde.  Styrkan i serien ligger i karaktärsgestaltningarna av de många poliserna. Daniel Baldwin, Richard Belzer och Ned Beatty (ni vet han som fick spela gris i filmen Deliverance) bara för att nämna några. En föregångare till både Arne Dahls A-grupp och Adler- Olsens Q- avdelning.

True Detective

4. True Detective

Amerikanska deckare på svensk teve finns det gott om men True Detective sticker ut ur mängden på ett positivt sätt. Det är inte intrigen i sig som är särkilt märkvärdig. Nersupna poliser med mördade prostituerade har vi hört talas om förr. Nej, det är en kombination av de båda huvudpersonerna Martin Hart (Woody Harrelson) och Rust Cohole (Matthew McConaughey) och de märkliga miljöerna som gör att serien lyfter högt. Miljön kring Mississippifloden, staden Lafayette, den tryckande värmen, hägrar och träsk. Floddeltan, trashiga hus med hönsnät,  turnerande religiösa sällskap, horor i trailerparker. En stat som helt övergivits av centralmakten i Washington efter stormar och översvämningar ger en obehaglig känsla som biter sig tag i kroppen på en. De båda polisernas samspel och deras dialoger när de glider genom ett öde marsklandskap. De fantastiska skådespeleriet, bilderna och seriemusiken glömmer man inte heller.

Life on Mars

3. Life on Mars

Satt igår kväll och flöt omkring bland 83 tevekanaler. Skulle precis ge upp hoppet om att hitta ett enda vettigt program när ett bekant vrål hördes i bakgrunden. I’m Gene Hunt, your DCI. And it’s 1973. Nearly dinner time. I’m having hoops. Trots att jag sett Life on Mars ett par gånger var jag bara tvungen att stanna kvar. I Manchester 1973.

För er som har missat denna BBC-serie som gick i Sverige 2007 kan jag bara säga: Gör om, gör rätt. Se den, ni kommer inte att bli besvikna. Huvudpersonen Sam Tyler (John Simms) kriminalkommissarie vid Manchesterpolisen hamnar i år 1973 efter att ha blivit påkörd av en bil. Har han genomfört en tidsresa, eller ligger han i koma, eller lider han bara av några märkliga vanföreställningar? Serien är en märklig blandning av nutid, dåtid, deckare och drama. Tidskrockarna är magnifikt underhållande. När Gene Hunt säger. ”Vi kommer inte ha en kvinnlig premiärminister i Storbritannien så länge jag har ett hål i röven (fri översättning) eller när Tyler försöker ringa ett mobilnummer och blir anklagad för att vara ute efter snusk. Att befinna sig i 1973 är som att vara på en annan planet för DC Tyler. Eller som David Bowie hade uttryckt det, Life on Mars helt enkel.

Avsnitten är småfyndiga och skådespeleriet med Philip Glenister som DCI Gene Hunt och Lize White som den vackra Woman Police Constable Cartwright är top class. Att sedan Gene Hunt har den goda smaken att hålla på Manchester City är inget minus.

Bläckfisken ( La Piovra)

2. Bläckfisken ( La Piovra)

Bläckfisken en maffiaserie från RAI som har visat i Sverige i olika omgångar senast på TV4-Guld. Kommissarie Cattani tar över jobbet som polischef i en siciliansk stad. Snart förstår han att två lokala mord är länkade till den organiserad brottslighet. Cattani som från början är orädd i sina försök att få fast mördarna blir snart varse att hela inte kommer att bli lätt. Alla motverkar honom. Förutom maffian själv också banker, företag och andra poliser. Hela samhället är korrumperad av den lokala maffian. Den breder ut sig som en bläckfisk i alla samhällets institutioner. När Cattanis dotter Paola senare blir kidnappad så blir det hela ännu mera svårhanterat för den godhjärtade kommissarie Cattani.

Till skillnad från många av sina amerikanska grannar så tar Bläckfisken ett större grepp. Maffian är inte bara några italienska tjockisar som äter pasta, droppar oneliners och skjuter varandra. Det är mera komplext än så. Alla är på något sätt insyltade. Antingen via släktskap eller nepotism eller via ekonomiska tvångsmedel. Serien är ruggigt spännande och verklighetstrogen. Man kommer osökt att tänka på Savianos bok Gomorra. Seriemusiken är magisk och även många av uppföljarna är bra.

Twin Peaks

1. Twin Peaks

Twin Peaks (1989–1991) skapad av legenderna Mark Frost och David Lynch. Aldrig har väl en serie gripit tag så i en som första avsnittet av Twin Peaks. När skönhetsdrottningen Laura Palmer hittas död insvept i plast i ett vattendrag och FBI-agenten Dale Cooper kallas in för att lösa brottet. Jag skulle vilja säga att piloten för Twin Peaks är något av det bästa jag har sett alla kategorier. Sorgen så övertygande, reaktionerna på skolan, i affärerna, på caféerna och föräldrarnas kollaps.  Den enorma spänningen som byggs upp så skickligt och subtilt.

På det stora hela måste man också lyfta fram de excentriska men övertygande karaktärerna, den isolerade men ändå otroligt vackra miljön i norra Washington på gränsen till Kanada. Och vem skulle inte ha vilja bo en vecka på hotellet The Great Northern, Twin Peaks? Musiken och stämningen. Blandningen av genrer. Deckare, skräck, drama, thriller och komedi. Alla dessa märkliga kommentarer och dialoger. De första åtta–tio avsnitten är värda att se många gånger och leder till slut att man känner sig  som en invånare i staden, där alla känner alla.

Tyvärr tappar serien riktning någonstans efter avsnitt tio. Den blir lite för konstig, greppar efter för mycket, blir för mycket av en vanlig såpa. Också “uppföljarfilmen”  Fire walk with me bidrar till den kalkonartade finalen. Bäst och sämst på samma gång. Från världens bästa serie till Vita lögner över 30 avsnitt.

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22