Tidig kvinnlig detektiv

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

Av JEAN BOLINDER

Det är inte bara kvinnliga deckarförfattare som blivit på modet i de yttersta av dessa dagar, i deras släptåg vimlar det nu också av kvinnliga spårhundar. Man kan fråga sig vem som var den första kvinnliga detektiven i deckarlitteraturen – svaret är förmodligen avhängigt av hur långt man tänjer begreppet detektiv. I Allers Familj-Journals Bibliotek, 55:e bandet från 1912, kan man emellertid hitta en berättelse som heter En kvinnlig detektiv och som är skriven av en nu okänd författare, Paul Ederhardt.
Detektiven ifråga är en fröken Dora Warburg sysselsatt vid sin onkels ”institut” i en icke namngiven stad som verkar ligga i kontinentens tyska del.
Författare brukar spara på sina kort och servera dem efterhand för att hålla spänningen uppe. Så icke Paul Ederhardt. Han slänger ut alla förutsättningarna för berättelsen i ett enda långt utrop från en ung, elegant dam till den kvinnliga detektiven:
” – Ah kära fröken, ni måste göra mig den stora tjänsten och försöka att skaffa mig tillbaka mitt förlorade armband. Det är en gåfva af min tant och har kostat över tusen mark. Om den gamla damen finge veta att jag har förlorat det, skulle hon genast afbryta all förbindelse med mig, ty hon skänkte mig det den gången, då hon åter försonade sig med mig – hon hade nämligen förskjutit mig, därför att jag bröt min förlovning med en rik man för att istället gifta mig med en annan, hvilken jag älskade af allt min hjärta. Nu är min man död, jag står alldeles ensam i världen, och jag skulle vara hemfallen åt elände, om min tant gjorde mig arflös.”

Tydlig tidsanda

Det är nästan en halv roman som levereras i detta tillrop innan den eleganta kvinnan suckar och blickar ”i rådlös förtvivlan upp på Dora Warburg”.
Tidsandan är tydlig. Kvinnor försörjdes helst av någon rik man eller av sin släkt.
Utan detta nådebröd var de hemfallna åt elände. Denna kvinna har gått hjärtats väg och ratat den rike mannen. Någon alldeles proletär uteliggare verkar hon ändå inte ha gift sig med eftersom hon heter ’Fru van Steinbach’ och alltså tillhör adeln.
Hennes vänner är av samma blåblodiga skrot och korn. Hon har varit på ”mottagning” i grefvinnan Rautenbergs palats. Där har hennes ställning kanske något liknat Askungens när hon iförd lånade kläder for till Prinsens bal. Askungen hade inte egen vagn, och så var det också för Fru von Steinbach. Det påpekas att hon for i sin tants vagn. Lite synd är det allt om henne, hon som följt sitt hjärtas röst och hamnat i denna förödmjukande situation.
Över huvud taget utspelas detta i den högsta societet till vilken adliga namn och pengar är inträdesbiljett. Fru van Steinbach är med där på nåder. Tar tanten sin juvelbesatta hand från henne hamnar hon i värsta elände.

Högdjur förlorar ur

Det visar sig nu att inte bara den stackars Fru von Steinbach bestulits. Ännu ett högdjur har råkat illa ut och förlorat ett dyrbart, diamantbesatt ur.
Den rådiga kvinnliga detektiven far nu raka vägen till grefvinnan Rautenberg. Där står inga upplysningar att få men så inträffar en av dessa tillfälligheter utan vilka ingen detektiv kan klara sig i ett deckarmysterium. En Madame de Beufort anländer och hennes visitkort bärs in på silverbricka av en betjänt. Ledd av vad vi kan gissa är kvinnlig intuition ber detektiven Dora Warburg att få stanna kvar inkognito. Detta beviljas och så kommer en ”mycket liflig, vacker och ytterst elegant dam” infarande och pratar tyska med främmande brytning. Här finns inga fördomar mot invandrare som bryter utan läsaren får veta att denna brytning ”ljöd rentav förtjusande”.

Liflig ljugande fransyska

Damen utropar ett par ”Mon Dieu” och berättar att hon på bjudningen förlorade en ”mycket värdefull briljantbrosch”. Och hon kommer högst begåvat fram till att det ”måtte hafva varit en mycket farlig tjuf”. Hon ska själv ha en stor trädgårdsfest dagen därpå och vill nu ha en ”privatdetektiv, som så att säga kan beskydda mina gäster”. Av en konstig slump som bara en författare kan komma på, frågar hon just precis Dora Warburg som inte ger sig till känna utan rekommenderar sin onkels ”institut i Z-gatan”.
Dora blir bjuden på festen och där presenterar den ”lifliga fransyskan” en man som sägs vara herr Warburg men inte är Noras onkel. Nora lyckas ”dock behärska sig och dölja sin gränslösa häpnad”. Och det sägs med rätta att: ”Den misstanke som redan föregeende dag hade uppstigit i hennes själ, blef ytterligare bestyrkt af denna fransyskans uppenbara osanning:’
Sedan bekräftas alla misstankar. Den förmente detektiven stjäl ett ur från baronessan von Versen och detta ser den kvinnliga detektiven med sin ”skarpa blick”. Hon observerar också hur banditen räcker över ett par rosor till madame de Beaufort. Med sina ”Argusögon” noterar hon att det stulna uret överlämnas tillsammans med rosorna.

Obeskrivlig förvirring

Därnäst tar sig den kvinnliga detektiven till värdinnans ”förtjusande” budoar där hon börjar ”klaga öfver ett anfall af svindel” och begär att man ska hämta hennes onkel, den ende som kan hjälpa henne i denna svåra nöd. När den riktige onkeln kommer tillsammans med en civilklädd polisinspektör springer Nora ”från hvilsoffan” och säger att man ska arrestera madame de Beaufort och ”likaledes herr X, hennes medbrottsling”.
”Det blir nu en obeskrivlig förvirring och uppståndelse bland gästerna” men brottslingarna greps, en massa stöldgods återfanns, däribland fru von Steinbachs armband – och som vi erinrar oss innebar detta att den stackarn slapp bli arvlös och ”hemfallen åt elände”.
De ”båda äfventyrarna” som medelst ”stulna rekommendationsbrev och legitimationspapper hade skaffat sig tillträde till de förnäma kretsarna af stadens societet” blev nu satta inom lås och bom. Det visade sig även att de redan nästföljande morgon hade tänkt fly till Amerika.

Omisskännlig moral

Berättelsen har en tydlig moral där de besuttnas egendom ska skyddas och den som vill komma åt den straffas. Försvar för det bestående finner vi även hos t ex Sherlock Holmes – det är ännu långt kvar till författare som Sjövall/Wahlöö. Men man kan undra över den där förtjusande madame de Beufort som har ett tydligen mycket fint och värdefullt hus till sitt förfogande och som är beredd lämna det för några juvelers skull. Det verkar usel matematik!
Detektiven firar inga triumfer med hjälp av sin skarpa hjärna. Hon blandar istället intuition med skådespelartalang. I grund och botten sätter hon dock sin tillit till sin onkel och det är han som tillkallas för att reda upp allting när det drar ihop sig till slutuppgörelse.
Någon feministisk tendens går inte att leta upp i denna historia – och det är knappast att vänta i en berättelse från 1912!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22