Thrillerförfattare med budkap

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Artikel

KUNGLIGHETER, OCKULTISM, MILJÖPROBLEM M.M. I JAN ERIC ARVASTSONS FÖRFATTARSKAP

Av BERTIL FALK

Prins Carl Philip är i dag en ung man. Om han gillar thrillers kan han i Jan Eric Arvastsons miljödeckare Drottningens barn (Bonniers 1979; Acacia 1994) läsa om hur han under beteckningen ”kronprins” och täcknamnet ”Carl Vilhelm” kidnappades på Ulriksdals slott innan han kunde gå. Boken kom samma år som Carl Philip föddes, det vill säga medan han fortfarande var kronprins och Victoria bara prinsessa. Riksdagen skulle som bekant något år senare göra en kvinnovänlig rojalistisk rockad, varvid de båda kungabarnen bytte förtecken.

Det finns nog ingen svensk läsare av Drottningens barn som inte ser Carl XVI Gustaf och Silvia bakom eufemismerna ”kungen” och ”drottningen”. Arvastson har otvivelaktigt haft dem som förebilder.

Spelet kring den påhittade kidnappingen har sina poänger. Arvastson har en nästan blyg humor, som den obevandrade lätt missar. Som när den konstitutionellt maktlöse kungen hos energiministern rycker till sig initiativet.

”Nu borrade majestätet in sin blick i Hammarströms.

Vi beslutar att gå med på kidnapparens begäran, sa han.

Nu stod tiden stilla, åtminstone för några sekunder. Det var till och med så, att klockan hade vridits tillbaka.

Ett helt sekel...”

Den som satt och sov i skolan på historielektionerna och statskunskapen riskerar att missa den lågmälda poängen.

Drottningens barn är en skröna med pikanta inslag, som t.ex. när ”drottningen” jagar en kidnappare som lyckats fly. Tro nu för all del inte att jag avslöjar handlingen med dessa avslöjanden. Jag har bara försökt att kittla läslustan.

Storyn börjar med en älgjakt i Jämtland, där huvudpersonen retar sig på älvregleringar och annat elände som byråkraterna förstör miljön med. Så sätter han igång och åtgärdar.

Det inträffar en rad dråpliga missförstånd med töntiga världsförbättrare ute på den yttre vänsterkanten som korsar kidnapparens bana.

Falsk marknadsföring

Acacias baksidesreklam hävdar att kidnappingen genomförs ”planenligt och smärtfritt tills allt bara tog en annan vändning”. Jan-Eric Arvastson själv säger när jag intervjuar honom att kidnapparens ”plan går snett.”

Det är falsk marknadsföring.

Huvudpersonen vet vad han vill uppnå, vet hur han ska uppnå sitt mål och är beredd att ta konsekvenserna. En och annan detalj slår slint, men han utför sin plan, uppnår sitt mål och tar sitt straff utan att blinka. Med andra ord, så går det inte alls snett ur förövarens synvinkelsätt.

Den som så vill kan tolka bokens budskap som att ”det är rätt att göra uppror”. Till och med en enskild individ kan påverka utvecklingen i den riktning han eller hon önskar. Låt vara med kriminella metoder. Det är ett spännande drama med förvecklingar och förväxlingar och visst är det kul med ett speedat kungapar, som klättrandes på imaginära slottsväggar sladdar ut ur sin Hänt i veckan-tillvaro.

Polisroman blev miljödeckare

Arvastson är född 1934 och det var som mogen man vid 42 års ålder som denne Storumans bidrag till spänningslitteraturen år 1976 debuterade med Skorstenen (Bonniers). Nu kommer han 23 år senare med ännu en thriller Flickan med tidsekot (Gondolin 1999). Skorstenen lanserades som ”En polisroman från Bonniers” för att sedan ometiketteras till ”Sveriges första miljödeckare”. Som deckare betraktad är den konventionell.

Antalet personer som inom ett mycket begränsat tidsavsnitt klättrar upp och ner på stegar utanför och inne i den 50 meter höga fabriksskorstenen utan att mötas påminner om en likartad folkvandring i Fenchurch S:t Pauls kyrktorn i Dorothy Sayers De nio målarna, även om det i övrigt inte föreligger några påtagliga likheter.

Skorstenen avslutas dock med en sån där samling i biblioteket, som Agatha Christie och andra klassiker brukade kalla de misstänkta till i den sanningens minut då alla möjligheter gås igenom och den skyldige avslöjas. Men biblioteket är hos Arvastson ett tillfälligt utrymt brukskontor där mordutredaren Pilmo håller presskonferens. Arvatsons twist är att han låter Pilmo använda journalisterna som bollplank i närvaro av de misstänkta. Det är en pusseldeckare, men de spår som Arvastson lägger ut är inte enkla att upptäcka. Så håll korpgluggarna öppna.

Det faktum att Arvastson med sin debut tog upp ett 1976 aktuellt problem – den miljöfarliga arbetsplatsen – gjorde honom till miljöpionjär i den speciella genre som deckare representerar.

Skorstenen utspelar sig i övrigt helt och hållet i ett brukssamhälle i norra Uppland. Annars är det Norrland och framförallt Stockholm, som är skådeplats i Arvatsons berättelser och de blir efter hand alltmer thrillerbetonade.

Luddig huvudstad

Det Stockholm som ”skildras” i Arvastsons thrillers är emellertid tämligen konturlöst.

Det handlar inte om miljöskildringar à la Stieg Trenter. Så icke heller i den nya romanen Flickan med tidsekot. Där tonar däremot den norrländska byn, som utsätts för en kärnvapenladdad missil, fram desto tydligare. Sak samma i Drottningens barn där den jämtländska älgjägarmiljön är väl beskriven medan Stockholm mera är en plats är en plats är en plats är en plats (fritt efter Gertude Stein, hon som också sa: ”Vem som helst kan kritisera, men vem som helst kan inte skapa”). Det Stockholm, som thrillern Kvinnospionen (Carlsons 1986. MBAB 1999) utspelar sig i, är också det konturlöst. Det tycks vara på det viset vad Stockholm beträffar, att det bara är när handlingen så kräver, som Arvastson med stor ekonomi ger en återhållsam platsbestämning.

Då är de stockholmska inomhusmiljöerna betydligt mer detaljerat beskrivna, vilket med stor sannolikhet hänger samman med att de ofta har stor betydelse för händelseförloppet. Som den tyske attachén Karlheinz Krämers bostad på en av Essingeöarna, skådeplatsen för allsköns agent- och spionverksamhet under andra världskriget och för ett drama – en ”avrättning” – som utgör thrillerns själva kärna och som inte får sin slutpunkt förrän fyrtio år senare, då Olof Palme är Sveriges statsminister.

Wennerströms städerska?

Det ligger tretton år mellan Arvastsons Kvinnospionen och Flickan med tidsekot. I den förstnämnda planerar en britt och en svenska att fly till England. I den andra flyr en britt och en svenska till England. Man kan läsa mellan raderna att Arvastson är en anglofil. (Har man träffat honom så vet man att han är det.) Och hans thrillers är spännande. Kvinnospionen inte minst för att den har en i deckar- och thrillersammanhang inte alltför vanlig ”downstairs”-vinkel i motsatsparet ”Upstairs – Downstairs”, Bakom den gråa huvudpersonen Berta anas som förebild städkvinnan som avslöjade spionen Wennerström. Och man ska inte låta sig luras av att jag tilldelar henne färgen ”grå”. Berta växer och får regnbågsartad resning, vilket både läsaren och hennes son får anledning att notera.

Arvastson skriver thrillers av sträckläsartyp. Vid läsningen har man – vilket i och för sig kan sägas gälla genren i stort – en känsla av att ”det här kommer nog att ordna sig”, men det innebär inte att hans berättelser är förutsägbara eller ens slutar lyckligt.

Det finns berättartekniska finesser hos Arvastson. I Sanndrömmen tar han till det ovanliga greppet att beskriva en präst i 30-årsåldern, kvinnoprästmotståndare och allt, som om denne är en 60-årig träbock, uppslukad av lutherska vanföreställningar och övertygad om predestinationen, som i hans fall innebär att Gud förutbestämt att han ska hamna rätt efter döden.

Denna anomali – skillnaden mellan Verklig Ålder och Beskriven Ålder – är oerhört effektiv.

Ockult massaker

Att som Arvastson kalla Sanndrömmen för ”en ockult thriller” är emellertid ett klart understatement. Det handlar snarare om ”en ockult massaker” där motsättningen mellan New Age (Arvastson använder begreppet nyandlighet) och Svenska kyrkan presenteras i en katastrofgenre, som mest liknar en korsning mellan thriller och science fiction.

Likmätigt sin i annat sammanhang redovisade negativa attityd till detaljgrafik underlåter Arvastson att ingående beskriva de krossade människokroppar, som bli resultatet av hans skrivarmödor. Hur blodiga köttslamsorna är handlar om ett individuellt förhållningssätt hos läsaren och är beroende av dennes inlevelseförmåga när det gäller att okularbesiktiga innebörden i det som står på pränt.

Koncentrerad på det viktiga

Den begränsade del av Stockholm där den omstörtande historien utspelar sig – Tyska Kyrkan med omgivande gränder och brinkar i Gamla Stan – har något fastare konturer än det något bredare Stockholm, som skymtar i Kvinnospionen och Flickan med tidsekot, men även här koncentrerar sig Arvastson på att beskriva de delar av miljön som har betydelse för händelseförloppet.

Det ockulta i Arvastsons Sanndrömmen handlar om (vilket framgår av den intervju med honom som jag gjort på annan plats) att han utgår från ett kvantfysikaliskt resonemang om parallella universa. Sanndrömmen är i så måtto en förstudie till årets bok Flickan med tidsekot, där samma kvantteori får en mera global betydelse, låt vara med lokal förankring i Sverige. En på kornet beskriven världsreporter av tyckartyp halkar in i berättelsen på uppdrag i Moskva och vid klagomuren i Jerusalem.

Men det är många om buden i denna Arvastsons andra ”ockulta thriller”.

En skröna är en skröna är en skröna, men det finns som bekant bedömare som i sina recensioner har svårt att skilja på facklitteratur och skönlitteratur och säger ”att det här är inte möjligt”.

Vad beträffar Flickan med tidsekot kan det mycket väl tänkas att en recensent hävdar att stormakterna inte alls ägnar sig åt ”ockult” forskning. Men för många herrans år sedan utnyttjade jag den amerikanska offentlighetsprincipen, skrev till Pentagon och bad att få tillgång till en militärt sanktionerad utredning om tankekraft som jag hört glunkas om.

Den fotbeklädde Arvastson

Min förfrågan behandlades den 3 augusti 1978 av Louise E Foster med titeln Freedom of Information Officer. Från honom fick jag till min häpnad med posten en tjock bunt med papper, som innehöll två mastiga rapporter om militära forskningsresultat på det parapsykologiska området. Där framgick att både sovjetiska och amerikanska forskare arbetat med apportförsök, det vill säga försök att t.ex. hämta dokument ur slutna rum paranormalt (via en annan dimension eller så).

Så när Arvastson i Flickan med tidsekot tar upp liknande militärtekniska möjligheter, så har man både i öst och väst redan testat människor med förmodade paranormala egenskaper i förhoppning om att finna nya vägar för underrättelseverksamhet och nya former av vapen. Arvastson har med andra ord också i det avseendet på fötterna.

Men även om Flickan med tidsekot hade varit en ren och oförfalskad fantasi, så har den skönlitteräre författaren med den litterära licensens välsignelse rätt att fabulera precis hur han vill. Mot slutet av boken är Arvastson för övrigt så generös att han ger läsaren ett alternativ.

Inför osäkerheten om vart Ryssland är på väg återupplivar Arvastson rysskräcken och använder den som lämplig klangbotten. Det är en spännande upptakt med ubåtsjakt. Ett grovt tjänstefel leder till att en rysk ubåt som trängt in på svenskt territorialvatten blir krösamos med hjälp av ett nytt svenskt antiubåtsvapen. Och här blir Arvastson så målande i sin beskrivning, att läsaren inte behöver tillgripa sin fantasi.

”110 Johansson tystnade när han fick syn på en kropp där halva huvudet var borta och tarmarna flöt bort som långa korvar i vattnet. Han slängde ifrån sig kikaren och kräktes över de sjökort han nyss gjort rena från kaffefläckar.”

Från denna punkt på sidan 24 tar thrillern sitt avstamp.

Arvastson skriver också barn- och ungdomsthrillers, vilket möjligen är en bestående effekt av det faktum, att han som snorvalp läste Selmas häftiga superthriller om Nils Holgersson.

En sådan ungdomsthriller är Guldet i grottan (Hegas 1990). Det är en spänningshistoria för ungdom som i likhet med Nils Holgersson kan läsas långt upp i pensionsåldern. Det är en variation på temat ung man vantrivs hemma och sticker hemifrån – till del ovan nämnda konturlösa Stockholm.

Storyn är politiskt korrekt. Den blinde pojken som är huvudpersonens sidekick är överlägset skicklig i att dyka.

Arvestson vänder pedagogiskt upp och ner på vulgärdarwinistiska föreställningar om att en handikappad person bör gå under i kampen för tillvaron. Det visar sig här tvärtom att den blinde i långa och väsentliga stycken är bättre anpassad i tillvaron än vad bokens ”hjälte” är. Annars har Darwins teser om ”the survival of the fittest” (de bäst anpassades överlevnad) missförståtts och missbrukats om och om igen alltsedan publiceringen av Arternas uppkomst.

Så icke hos Arvastson.

Om läsaren inte tror mig, så uppmanar jag henne eller honom att gå en match på liv och död med en vältränad blind – inne i en kolmörk tunnel.

Rent uppfostringsmässigt kan man diskutera om det nu verkligen är riktigt att gömma skurkens lik, så att det ”aldrig” ska hittas.

Men berättelsen är spännande och likgömningen ger naturligtvis en eller annan ung läsare en extra rysning även om den moraliske upprustaren inom en äldre läsare för ett ögonblick reagerar inför tanken på alla ungdomar som påverkas att skynda sta och gömma lik i stället för att kontakta polisen. (Vik hädan, censurdjävul!)

Det här är långt ifrån någon heltäckande genomgång av Arvastsons författarskap, som förutom flera här förbigångna romaner också innehåller en rad noveller, som publicerats i skilda sammanhang. Det är snarare några tankar i samband med läsning och omläsning av en trave arvastsonare.

Om Arvastson inte var en så förbaskat stillsam och vänlig person skulle han kunna skryta vill och brett med att det var han som skrev den första miljödeckaren. De flesta författare har aldrig blivit först med någonting.

Nu är det emellertid så med Arvastson att han i stället ödmjukt säger att han beundrar engelsmännens torra humor med understatements och att han i det avseendet är en epigon.

Må så vara.

Men att han som eftersägare har en egen framtoning framgår tycker jag ganska fint av citatet här ovan, där tiden stannar och kungen i strid med konstitutionen vrider den tillbaka hundra år.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22