Thrilleråret 1997

Sep 16th, 2009 | By | Category: 1998-1, Artikel

Av CHRISTER. B JOHANSSON

1997 kommer att gå till hävderna inte enbart som inbördeskrigens och de politiska skandalernas år utan också som Ett Mycket Stort Thriller-år.

En dag, när någon seriös forskare ska sammanfalla den politiska thrillerns historia på samma villkor som andra genrer med jämna mellanrum utvärderas, kommer 1997 att räknas som ett år fullt jämbördigt med något annat år i genrehistorien, troligen som ett av de tre bästa. Jag kan inte minnas något bättre, och jag har följt den här genren sedan slutet av 70-talet och därtill specialiserat mig på det rent historiska kring tidernas underrättelsetjänst. John le Carré, Frederick Forsyth och Len Deighton vore inte de storheter de är utan denna ömsesidiga förstärkning av och bekräftelse i den faktiska politiska verklighet som samtidigt blottläggs av en Costello (Förräderiets mask) eller Andrew/Gordievskij (KGB Inifrån). Därtill är dessa tre herrar strålande sociologer/etnologer och psykologer.

Carré klär inte bara av säkerhetstjänsterna och kontraspionaget: han blottlägger också den brittiska överklassens själsliv eller det de har istället. Deighton vore inte så bra som han är om han inte kunde London och Berlin utan och innan: att vara med Bernard Samson, Tante Lisl, Werner Volkmann och Frank Harrington i Berlin är som att vara där själv. Och Schakalen eller Ikon hade varit simpel underhållningsspänning om inte Forsyth hade lyckats trovärdiggöra yrkesmördares och politiska fanatikers psykologi: men det är näst intill omöjligt att hitta några falska tonfall eller ”omöjliga” figurer i något av hans verk. Detta ska jämföras med Higgins eller Forbes, som ett tag verkade vara utmanare till de tre stora men som förfallit till (just det) enkla och förutsägbara kolportörer av konstlat underhållningsvåld. Tom Clancy är, utan att nå upp till de tre storas litterära höjder, en habil producent av spänning sida upp och sida ner utan att tappa greppet och förfalla till rena vansinnigheter. Historien om Jack Ryan (Clancys alter ego?) de närmaste femtio åren kan – om jävligast tänkbara scenario spelas upp – få samma profetiska status som ”Schakalen” eller ”Mullvaden” fått i förhållande till 60-talet. Visste man inte bättre, skulle man kunna tro att Carré skapat Markus Wolf vid sin skrivmaskin och Forsyth Schakalen (Ilitj!) Ramirez. Men så är det inte: Wolf var på plats i DDR redan på 40-talet, Anthony ”Fjärde mannen” Blunt värvades i Cambridge redan på 30- talet och Carré förde in George Smiley först 1975, dock innan Wolf och Blunt avslöjades (den förre fotograferades av misstag av annars ohjälpligt klantiga SÄPO). Och Ramirez tog artistnamnet Schakalen efter att han läst Forsyths bok.

Lika trovärdiga är maktspelarna i Forsyths nya bok, Ikon (Bonniers). Nassar, mafiosos, gammelkommunister, ortodoxa präster, generaler. Med kännedom om den uråldriga antisemitismen och mot bakgrund av Jeltsins sjukdom och Sovjetunionens respektive Rysslands misslyckade försök att slå ner islamismen. Anders Åslunds och andras vansinniga experiment med nyliberala ”reformer” i ett ”land” som inte ens nått kapitalismens ackumulationsfas med åtföljande arbetslöshet, svält och gangsterism, blir inget i boken omöjligt som framtid om fem eller tio år. Men vi ska nog inte tro på en lika lycklig upplösning i verkligheten som i boken.

John le Carré, är något mindre godmodig. I Skräddaren i Panama (Bonniers), Carrés bästa bok sedan Den lilla trumslagarflickan (1983!) låter han handlingen som i ett grekiskt ödesdrama utmynna i ond, bråd död. Om någon sparas, så är det snarare de onda, likgiltiga, arroganta och ignoranta snarare än de kloka och goda. Jag tror att Carré vill säga att mytomaner som skräddaren Harry Pendel påverkar historiens förlopp lika mycket som seriösa uppgiftslämnare, åtminstone om det har med naiva amerikaner att göra… Och det är ju amerikanarna som styr världens öden numera…

Man får väl säga, att Carré är bra mycket mer cynisk än Forsyth, även om rollerna kan verka vara de omvända när herrarna framträder i intervjuer i media. Men i Ikon finns det faktiskt kompetenta människor av så väl brittisk som amerikansk och rysk, ja till och med tjetjensk, tillhörighet.

Priset i livsleda tas ändå av Bernard Samson. Som Erik XIV, ”själv halvt vansinnig, omgiven av idel idioter”, ter sig Bernie av första delen i tredje (!) trilogin om den brittiske fältagenten, mannen från gatan som aldrig släpps fram till chefsposterna, mannen som inte ens har någon internatskoleslips, mannen som ständigt blir förbigången och bortdribblad av äckel som Dickie Cruyer och politiskt tillsatta vicechefer för SIS. När Tro (Wahlströms) börjar är Fiona tillbaka, avprogrammerad och klar. och Bernie skickas tillbaka till Berlin för att samla upp kvarglömda trådar och räta ut frågetecken kring bland annat svägerskans död (i Kroken, andra delen av förra trilogin). Finns det en mullvad nu, eller har där bara tillkommit fler idioter?

Ja, den som lever får se. Jag kommer på mig med att önska att Bernard Samson, som sedan länge lever ett eget liv (han finns, lika mycket som Kurt Wallander!), ska få sin upprättelse och åtminstone kunna sparka Cruyer och Fiona åt helvete och återförenas med Gloria; det är ”han” värd! Hoppas att Deighton äntligen vågar vara lite hygglig mot Samson.

Lägger man därtill att Clancy, kommit med ytterligare en niohundrasidare (Presidentens order, Bra Böcker) om den sympatiske men odrägligt präktige Jack Ryan, nu USA:s president, lika kompetent som författaren och att Daniel Silva med Livvakt av lögner (Norstedts) åstadkommit den mest sensationella debuten på mången god dag, jävar det knappast mitt påstående att 1997 var det bästa thrilleråret på mycket länge, kanske någonsin.

På minussidan har vi Higgins och Forbes, men också Mario Puzo, vars bok om den siste (eller bara senaste?) gudfadern knappast går till litteraturhistorien och Ira Levin, vars krystade fortsättning på Rosemarys baby är en gigantisk flopp.

På plussidan har vi – om vi vill: det är ju inte avgjort hur dessa böcker ska klassificeras – John Grishams fortsatta demaskering av amerikansk politisk mentalitet och amerikanskt rättsväsende. Jag har svårt att instämma i de finlitteräras skall mot Grisham. Eller mot Koontz eller King; det var mycket befriande att höra P-O Enquist i Röda Rummet rekommendera Stephen King. Han gjorde det lika naturligt som jag skulle ha rekommenderat Kerstin Ekman eller Kjell Johansson – eller Forsyth, Carré och Deigthon.

Visst finns det svagheter hos några av de nämnda, men det är svagheter som förstärker läsupplevelsen, konstigt nog. Beundrare av Graham Greene stöter ju inte ifrån sig Carré därför att Skräddaren kan läsas som en pastisch på eller uppföljare till Vår man i Havanna. En beundrare av Deighton eller Higgins slänger inte ifrån sig Silvas Livvakt av lögner (f ö ett Churchill-citat från kriget) för att den är påverkad av bägge. En progressiv läsare kan förvisso stötas av den tilltagande konservatism som Clancy prackar på ”stackars” Jack Ryan. Det försonande är att Clancy resonemangsvis understödjer Ryans åtgärder som i grunden bra för vanligt folk, att där inte finns någon rasism och han/de förstår, att det inte är så mycket som skiljer islam från kristendom och judendom, utan att vilken som helst religion kan utnyttjas för onda syften och att han/de har lika mycket att frukta från kristen högerfundamentalism på hemmaplan som islamistisk fundamentalism på bortaplan. Mer om det – och mer om Kina – tror jag i nästa bok; det finns i Presidentens order sådana, aldrig uträtade trådar.

Samsons & Co gamla Berlin och gamla ryssar kan väl kännas tjatiga för somliga läsare (min dotter säger så), men för mig känns det som att ta på sig ett par väl ingångna skor eller läsa om De tre musketörerna eller Sagan om ringen för tjittonde gången. Än leva de gamla gudar!

Fast det är skam av ett förlag som Bra Böcker att släppa igenom så många korrekturfel och/eller översättarmissar som i Presidentens order. Jag har inte orkat räkna, men det skulle inte förvåna mig om antalet uppenbara fel överstiger antalet sidor. Fy!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22