Thomas Kanger: Ännu en journalist på deckarhimlen

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-3, Artikel

Av KARL HJELM

I juni kom Thomas Kangers senaste kriminalroman Den döda vinkeln (Norstedt) och även i den är Elina Wiik, yrkeskvinna inom poliskåren, huvudperson. Som så många deckarförfattare är Kanger journalist i botten. Att han bytte bana berodde på att, när han 1999 i TV4 gjort ett reportage om samhällets illvilliga behandling av utvecklingsstörda, blev hans avsikter ifrågasatta och hans dokumentation omdebatterad. Då hade han skrivit sin första kriminalroman – Första stenen – och när han fick beskedet att den var antagen sade han upp sig från Kalla fakta.

Han föddes i Danderyd, är uppväxt i Uppsala, flyttade till Västerås (där romanerna om Wiik utspelas) och kom sen tillbaka till barndomens gata i Danderyd där han nu bor sedan ett decennium tillsammans med hustrun Eva och barn.

Sonen hade faktiskt ett finger med i spelet när det gäller Thomas författarskap. Han ville veta skillnaden mellan thrillers och deckare och när far förklarat undrade sonen varför pappa inte skrev en egen kriminalroman.

Utan detta manus hade han kanske fortfarande varit TV-journalist.

Politiskt står han, som de flesta journalister, till vänster. Det kan bero på att han, den yngre brodern och äldre system, växte upp med en ensamstående mor som arbetade på bibliotek. Första arbetet var som svetsare på ASEA och sedan jobbade han i två år på SKP:s partitidning Gnistan. Han har varit i Vietnam ett par gånger, liksom i Palestina och Ghaza.

Trots det ligger hans musikaliska intresse åt jazzhållet.

Utspelas i provinsen

Thomas Kangers kriminalromaner utspelas i det som landets största tidningar lite föraktfullt kallar landsorten eller provinsen: Västmanland med platser som Västerås och Surahammar. Han bodde i Västerås tills han fyllde tjugo och kan därför beskriva staden och människorna så att det inte blir fel.

– Skulle jag skriva om till exempel Norrbotten skulle jag få tonfel. Det är något med språket som måste stämma. Mindre städer är tacksamma att arbeta med, har han sagt. Där blir sammanhangen tydligare, konflikterna nerkokade.

I den första romanen är det lilla samhället Surahammar platsen för brotten.

– Där bor ungefär femtusen personer. Alla vet vad som händer och tar ställning, det är ett mikrokosmos. Men bakom de välskötta trädgårdarna och trivsamma villafasaderna pågår de mest makabra ting.

– Den första boken bygger på en verklig händelse, som jag förflyttat från orten där den verkligen hände, men hela ramberättelsen är sann.

Syndens lön är döden

I Första stenen blir ett Folkets hus nedbränt och en bosnisk krogägare misstänks vara skyldig till brotten, eftersom hans restaurang konkurrerats ut av diskoteket i Folkets hus. Utan några yttre hot försvinner dessutom en aktad familjefar ur en frireligiös församling. Runt den försvunne finns en plågad familj som håller masken för sin omgivning och disciplinen inom familjen är hård. Upplösningen är nästan av gammaltestamentlig karaktär: syndens lön är döden.

Det Kanger skriver i sina romaner har verklighetsbakgrund. Det som intresserade honom och fick honom att se att det fanns ämne för en bok var just komplexiteten, här fanns xenofobi (rädsla för främlingar), religiös fanatism och kvinnomisshandel i det fördolda. Så var det också i den verkliga händelsen, men i romanen har han förtätat allting.

Men Kanger vägrar att erkänna att det är samhällskritik han sysslar med. I stället säger han att han skildrar ett Sverige som han ser det idag.

Bakgrunden till den andra romanen, Sjung som en fågel, var att Thomas Kanger länge närt en dröm om att skriva en roman om IB, den ”socialdemokratiska” underrätte1sebyrån, som från slutet av femtiotalet registrerade kommunister inom fackföreningarna och på olika arbetsplatser.

– När registreringen av oliktänkande inom facket blev känd blånekade sossarna till allt, säger Kanger. Då bestämde jag mig för att undersöka vad som egentligen skett.

Rykten krossade liv

I samarbete med TV-kollegan Jonas Gummesson skrev Thomas Kanger boken Kommunistjägarna, som belönades med Vilhelm Mobergsstipendiet.

– Jag ville ta reda på om det fanns ett Säpo eller inte. Jag skrev till partistyrelsen och bad om tillåtelse att gå igenom deras arkiv, men fick ett artigt nej till svar. Men naturligtvis fanns handlingarna lokalt hos de olika partidistrikten. Boken består till stor del av faksimil, rapporter och brev som talar sitt tydliga språk.

Han gick igenom Västmanlands och Norrbottens arkiv och där fanns allting svart på vitt.

Vad som inte kommer fram i byråkraternas torftiga prosa är att många personliga tragedier blev följden av den ljusskygga spaningsverksamheten.

– Särskilt uppe i Norrbotten, där de Stalintrogna kommunisterna var flest, pågick effektiva förtalskampanjer som krossade människors liv. Det spreds rykten om att vissa personer var homosexuella eller att de var alkoholiserade, vilket i dessa laestadianska trakter var dödssynder som placerade människor utanför samhällsgemenskapen.

Detta gestaltade han i Sjung som en fågel som handlar om effekten av kommunistjakten, fast Kangers personer i boken är fiktiva.

Tydligast kom socialdemokraternas registrering fram i Göteborg där ”sjukhusspionen” verkade. Registreringen stred mot grundlagen och många människor drabbades.

Somliga fick sina liv förstörda genom ryktesspridning och utfrysning. En sådan person är Olavi Andersson – huvudpersonen i Kangers bok – som efter en svår kamp bryter med sitt gamla liv.

– Att han gör det beror på att han får en uppgift i livet. Olavi blir en hämnare, en person som i yttersta desperation kräver sitt människovärde åter, säger Thomas Kanger. Jag tror att det psykologiskt är sant. Det sägs att svårt alkoholiserade människor ändrar sitt liv i några extrema situationer, om de möter kärleken eller blir religiösa. I Olavi Anderssons fall handlar det om upprättelse.

Kvinna personifierar polisen

Västeråspolisen i romanerna personifieras av Elina Wiik som i den första boken arbetar hårt på att höja sin status och sin lönegrad och bli utnämnd till kriminalinspektör.

Anledningen till att Kanger valde att skildra en kvinnlig polis var att han ville göra det så svårt som möjligt för sig.

– Det finns egentligen bara två schabloner på det här området: en medelålders bitter snut med alkoholproblem eller kvinnor med ambitioner. Därför blev det Elina Wiik. För mig handlade det om att sätta mina egna reaktioner vid sidan om.

Att sätta sig in i en trettioårig kvinnas tankevärld var det som eggade honom förutom att han tycker kvinnor är intressantare än män. De har fler bottnar och är mera sammansatta än män.

Elina Wiik beskrivs i böckerna som ett slags statistiskt normalvärde. Det finns, enligt Kanger, miljontals yrkesarbetande svenska kvinnor som är ytterst kompetenta och som därför måste vara beredda på att angripas av män på sin arbetsplats.

Hans tredje roman om henne och kollegerna inom polisen har också en verklig händelse som bakgrund. Den 22 januari 1995 omkom 37 flyktingar när de försökte ta sig från Litauen till Sverige.

– Som jag ser det är Den döda vinkeln bättre, både innehållsmässigt och språkligt. Det är en mer avancerad story, förklarar Kanger.

Såar av material

Mer får man inte veta. I stället berättar han att han haft såar av material att ösa ur: under sin yrkesverksamma tid som journalist har han läst massor av mordutredningar och därifrån har han sin kunskap om polisens arbete.

Men somligt måste han ändå ta reda på, som till exempel hur en internutredning går till.

Den första boken kom till under tre olika perioder som totalt omfattade sex veckor.

Han bestämde sig för att psykologin skulle kunna avläsas i olika personers handlingar och i dialogen. Läsaren får dra slutsatser om vad människorna bär med sig av livserfarenheter.

Handlingen och skeendet måste bli romanens motor.

Den fjärde delen i serien skall i huvudsak handla om kvinnor. Alla bärande personer är kvinnor, bland dem en hel del invandrarkvinnor.

– Egentligen beror det på att jag känner så starkt med Elina, hon har så fina vänner, säger Kanger. Jag vill helt enkelt tycka om henne, som en kamrat, och då blir själva skrivandet en lustfylld handling. Det skadar inte alls att vara lite förälskad i sin egen huvudperson i sådana fall.

Hopplöst fall

Kanger har skrivit en bok om ett kriminalfall – Sveriges mest upprörande – förr. Hans bok Mordet på Olof Palme: utredning på villospår, blev en svidande vidräkning med den utredning av mordet som Hans Holmér ledde.

Thomas Kanger följer noga vad som sker runt omkring sig. Först därefter räknar han ut hos berättelsen ska börja och hur den ska sluta.

Västerås med omnejd får bistå med iakttagelser som han sedan förvandlar till spännande romaner med verkligheten nafsande i hasorna. Skrivtiden brukar uppgå till cirka en och en halv månad, gärna ut



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22