The Searchers – högt rankad 50-talsfilm baserad på bortglömd västernroman

May 5th, 2020 | By | Category: 2020-05 maj, Artikel

Av ANDERS N NILSSON 

Den amerikanske författaren Alan LeMay presenteras med tonvikt på romanen The Searchers från 1954, vilken låg till grund för John Fords uppmärksammade långfilm med samma namn från 1956, med John Wayne i huvudrollen och i Sverige lanserad som Förföljaren. Filmens avvikelser från romanen summeras med tonvikt på karaktärer och handling. LeMays roman gavs ut på svenska som sammandrag i Det Bästas Bokval 1958, och en fullständig översättning saknas fortfarande. Sammandraget innebar minst en halvering av romantexten och antal kapitel har reducerats från 40 till nio. Trots detta måste slutsatsen bli att den förkortade texten mer troget återger romanens innehåll än vad filmen gör.

Artikeln i pdf, bäst för utskift: The Searchers

Den här artikeln handlar om en berättelse skapad av den amerikanske författaren Alan LeMay och utgiven 1954, först som följetongen The Avenging Texans i The Saturday Evening Post och därefter som romanen The Searchers publicerad av Harper & Row senare samma år. Romanen gavs även ut i sammandrag i Reader’s Digest Condensed Books, först 1954 i den första volymen av utgåvan för Storbritannien och Australien, och 1955 i volym 22 för USA (Bild 1). Detta sammandrag utkom i svensk översättning 1958 i bokserien Det Bästas Bokval med titeln Bortrövad.

Bild 1

Bild 1. Skyddsomslagets framsida på: (vä) The Searchers, Harper & Row, 1954; (mitt) Reader’s Digest Condensed Books, UK/AU-utgåva, nr 1, 1954; (hö) dito, USA-utgåva, nr 22, 1955.

När den amerikanske filmregissören John Ford läst romanen lät han sin manusförfattare Frank S. Nugent göra om den till ett filmmanus, vilket färdigställdes 1955. Den färdiga filmen med John Wayne i huvudrollen gick upp på biograferna 1956, i Sverige med premiär 22 augusti, oklippt men barnförbjuden, och med titeln Förföljaren. Även om romanen utkom i en rad olika utgåvor, förblev den relativt anonym, medan filmen från att till en början ha setts som en vanlig västernrulle med tiden kom att betraktas som ett mångbottnat mästerverk (Frankel 2014). Efter att ha tagit del av de nämnda fem olika versionerna av berättelsen kommer jag här att jämföra dem ur några olika aspekter och även kort beröra den historiska bakgrunden.

Alan LeMays fullträff
Alan Brown LeMay föddes 1899 i Indianapolis och dog i cancer i Kalifornien 1964 (Bild 2). Bild 2

Bild 2. Tecknat porträtt av Alan LeMay
från Det Bästas Bokval, volym 8 från 1958.

Efter att ha prövat på jobb av många olika slag började han kring 1920 skriva noveller för pulpmagasinen. Han första roman, Painted Ponies, gavs ut 1926 och var som de flesta av hans totalt 17 romaner en västern (Pilkington 1991). Hans många noveller placerades med tiden i de bättre betalande tidskrifterna, ”the slicks”, som Collier’s, Cosmopolitan och Saturday Evening Post, även om han fortsatte skriva för pulpmagasinen under pseudonymen Alan M. Emley. I början av 40-talet övergick LeMay till att vara manusförfattare i Hollywood, bland annat åt regissören Cecil B. DeMille. Han bildade även ett eget oberoende produktionsbolag som gjorde två B-westernfilmer baserade på hans egna romaner: The Sundowners från 1949 och High Lonesome året därpå.

Under filminspelningen i Palo Duro Canyon i Texas Panhandle kom LeMay i kontakt med historien om Cynthia Ann Parker. Hon blev som liten flicka 1836 bortförd av comancherna med vilka hon levde fram till 1860, då hon togs tillfånga av Texas Rangers i samband med massakern vid Pease River. Tillsammans med sin lilla dotter fördes hon till några av sina vita släktingar i Texas och hölls där kvar mot sin vilja fram till sin död 1871, utan möjlighet att få återse sin man eller sina två söner. En av hennes söner, Quanah Parker, kom att leda comancherna efter att de placerats i reservat i Oklahoma, och blev fram till sin död 1911 en viktig mellanhand i samexistensen med de vita erövrarna. Historien om Cynthia Ann och Quanah Parker har mycket förtjänstfullt skildrats av Jack Jackson (1979) som tecknad serie och av Gwynne (2011) i bokform.

Även om LeMay i sina förstudier till The Searchers, hans femtonde roman, samlade in uppgifter om ett 60-tal fall av vita kvinnor bortförda av indianer, kom hans fokus att hamna på James W. Parker, en äldre bror till Cynthia Anns pappa Silas. Det är James Parker och hans mångåriga sökande efter sina bortförda unga släktingar som utgör den historiska kärnan i den roman som rankas som LeMays klart bästa. Viktiga paralleller mellan LeMays text och familjen Parkers historia är att en flicka kring nio år gammal förs bort av comancher medan hennes familj slaktas, flickans långa vistelse hos comancherna, och hennes farbrors besatta sökande efter henne. Det står även klart att LeMay besökte området för händelsen och talade med en av Cynthia Anns kvarvarande släktingar.

Pilkington (1971) beskrev The Searchers som ”one excellent book” och menade att den höjde sig högt över LeMays många andra texter. Det tog ett och ett halvt år för LeMay att skriva sin roman och han lär själv ha påstått att han skrev tio gånger så många sidor som fanns kvar när han var färdig. Under titeln The Avenging Texans gick romanen som följetong i The Saturday Evening Post i november och december 1954, illustrerad av Donald Teague, innan Harper & Row efter editering av Evan Thomas gav ut den som inbunden roman med en upplaga på 14.000 exemplar som sålde slut. Bokversionen skiljer sig alltså från den i följetongen genom många mindre ändringar. Men jag går inte djupare in på detta utan utgår fortsättningsvis från Harper & Rows utgåva från 1954. Romanen gavs först ut som pocket i USA 1956 av Popular Library (nr 731 och 1731, första och andra tryckning) (Bild 3). Med sina negativa erfarenheter av Hollywoods sätt att arbeta i färskt minne valde LeMay att helt ställa sig utanför överföringen av sin roman till spelfilm, men tog tacksamt emot sin del av de 60.000 dollar C.W. Whitney Productions betalade för filmrättigheterna (Frankel 2014).

Bild 3

Bild 3. Omslag från två olika pocketutgåvor av Alan LeMays roman The Searchers: (vä) Popular Library nr 1731 från 1956, (mitt) dito baksida, (hö) tysk Heyne Western nr 2767 från 1988.

Även LeMays nästa roman, The Unforgiven från 1957, tog sig an frågan om etnicitet och rasism. I kontrast till The Searchers är det här en vit familjs adoptivdotter som påstås vara stulen från kiowaindianderna. Filmen från 1960 regisserades av John Huston och hade bland andra Burt Lancaster och Audrey Hepburn i ledande roller. Filmens svenska titel var De oförsonliga. Varken romanen eller filmen har uppmärksammats på samma sätt som The Searchers, även om Eckstein (1999) såg tydliga paralleller i hur teman som rasblandning och incest behandlades i de båda filmerna.

Romanen i sammandrag
Romanen The Searchers tar sin utgångspunkt 1868, några år efter inbördeskriget, under en tid när armén och Texas Rangers mobiliserar för att bekämpa de södra prärieindianernas räder mot nybyggarna. En grupp comancher attackerar familjen Edwards farm och dödar alla utom de båda flickorna Lucy och Debbie som blir bortförda. Deras farbror Amos ger sig tillsammans med Martin Pauley, en yngling som adopterats av familjen från en familj som tidigare dödats av indianer, ut på ett mångårigt sökande efter flickorna. De hittar tidigt Lucy död men fortsätter sökandet efter Debbie i ett ständigt kringflackande, som ibland avbryts av besök hos grannfamiljen Mathison där dottern Laurie försöker hålla kvar Martin. Hon gifter sig dock senare med en annan man. Medan Amos i sitt sökande drivs av hämndbegär och indianhat så är det för Martin kärleken till Debbie och oron för att Amos ska döda henne som driver honom vidare. De hittar spår efter Debbie i ett comancheläger som just utplånats av kavalleriet och beger sig senare till New Mexico där de besöker en grupp comancher utan att få se Debbie. Efter ett tips från en gammal trapper hittar de Debbie i ett annat läger i Indianterritoriet. Hon vägrar följa med dem, men varnar dem för att krigarna tänker döda dem. Men Amos och Martin deltar i en grupp Texas Rangers stormning av lägret, uppbackade av en kavallerienhet, varvid Amos dödas av en comanchekvinna och Martin ger sig ut i vildmarken för att söka Debbie som undkommit striderna. Han hittar henne döende men lyckas till synes rädda henne.

Den svenska översättningen
Alan LeMay är mycket sparsamt översatt till svenska. Novellen Vem sköt Lije Evers? finns att läsa i veckotidningen Levande Livet 23/1947. I original hette den The Biscuit Shooter och trycktes i Collier’s 6 juni 1931. Den enda svenska översättningen av Alan LeMays roman The Searchers gjordes av Louis Langlet efter det tidigare publicerade engelska sammandraget i Reader’s Digest Condensed Books. Förlaget Reader’s Digest lär ha fått betala 50.000 dollar för rättigheterna till The Searchers, varav författaren fick hälften och Harper & Row resten (Frankel 2014). Översättningen ingår under titeln Bortrövad i Det Bästas Bokvals åttonde volym från 1958 (Nilsson 2020a).

Då följetongsversionen och bokversionen från 1954 skiljer sig åt på många punkter måste man fråga sig vilken av dem som låg till grund för Reader’s Digests sammandrag? I den svenska översättningen anges copyright tillhöra ”Alan Le May & The Curtis Publishing Co., 1954”. Det var Curtis som gav ut The Saturday Evening Post. Men å andra sidan avbildades omslaget på Harpers romanutgåva på skyddsomslaget till såväl Reader’s Digests brittiska som USA-utgåva. Det svenska skyddsomslaget har jag aldrig sett. Mina jämförelser av de tre texterna pekar på att det är den redigerade romantexten som Reader’s Digest baserat sitt sammandrag på. Ett exempel på en diagnostisk skillnad mellan följetong och roman återfinns i bokens kapitel 30 där Lije Powers säger: ”I think—some call him Cut-face.” Citatet återges i den svenska översättningen som: ”jag tror – att en del kallar honom Kluvna Ansiktet.” Men i följetongen används här, precis som i övrigt, namnet ”Scar”.

Efter att själv ha läst den svenska översättningen och jämfört den med den oavkortade amerikanska romanutgåvan från 1954 har jag funnit den mycket professionellt gjord. En närmare studie av hur själva förkortningen av romanen gjorts presenteras här som ett exempel på hur man på Reader’s Digest hanterat denna delikata process. Det stora flertalet av LeMays karaktärer har bevarats och fått behålla sina namn i den svenska översättningen. Som seden var så översattes indianernas namn så att Scar eller Yellow Buckle blev Ärret eller Gula Spännet, och Bluebonnet blev Lupinen. En av få karaktärer som utgått är den mexikanska kantinflickan Estrellita, detta pga att kapitlet hon finns med i har kortats ner.

Medan originalet är på 272 trycksidor är översättningen på endast 114, och innehåller dessutom en karta och några teckningar av Noel Sickles. Även om teckenmängden per sida inte är direkt jämförbar tycks sammandraget innebära minst en halvering av den ursprungliga textmängden. Antalet kapitel i romanen har i sammandraget reducerats från 40 till endast nio, och sammanslagningen av kapitel är som följer: 1(1-2), 2(3-6), 3(7-8), 4(9-11), 5(12-15), 6(16), 7(17-32), 8(33-36), och 9(37-40). Översättningens sjunde kapitel motsvarar alltså hela 16 kapitel i originalet, varav dock två helt fått utgå (23 & 32). Originalets kapitel 23 är kort och händelsefattigt men nr 32 är längre och skildrar hur rangern Charlie MacCorry försöker hindra Amos och Martin att bege sig till Scars läger vid Seven Fingers på egen hand. Även hela det 14:e kapitlets hela innehåll har utelämnats, och i det beskrivs hur ledsen Laurie blir när Martin återigen gett sig av för att söka efter Debbie.

En jämförelse baserad på de nio kapitlens sidantal i den svenska översättningen respektive originalutgåvan visar tydligt på hur Reader’s Digests förkortning hårdast drabbat berättelsens mellersta delar, medan börjat och slutet bevarats mer intakt (Bild 4). Det är särskilt det långa sjunde kapitlet som minskat i relativ andel, från 83 sidor av 272 i originalet till 23 sidor av 114 i översättningen. Medan flertalet av de 16 originalkapitlen som ingår i översättningens sjunde kapitel fått sina andelar krympta finns det även ett och annat kapitel som klarat sig bättre, som t ex kapitel 25 i vilket Amos och Martin rider runt i New Mexico och letar comancheros och till slut stöter ihop med Lije Powers.

Bild 4

Bild 4. Differens i översättningens nio kapitels andel sidor av det totala antalet sidor i förhållande till den första inbundna bokutgåvan från 1954 uttryckt i procent. Negativa värden betyder att de aktuella kapitlens andel i översättningen krympt mer i förhållande till originalet än vad de med positiva värden gjort.

John Fords legendariska film
Precis som i filmen Shane (Nilsson 2020b) inleds John Fords film från 1956 Förföljaren (orig. The Searchers) med att hjälten kommer ridande från vildmarken, för att i slutet av filmen, efter att ha bidragit till att rädda civilisationens frammarsch, återvända varifrån han kom. I båda filmerna är det nybyggarnas tämjande av landet som hotas, i Shane av ranchägarna och i Förföljaren av vildarna, comancherna. Den senare filmen har fokus på rastillhörighet och bygger på LeMays roman. Som romanens svenska titel, Bortrövad, tar fasta på är ett av dess teman sökandet efter och befriandet av vita kvinnor som förts bort av nordamerikas indianer i samband med överfall på vagnståg och nybyggen. Filmen är idag mycket högt rankad och väl studerad och analyserad i en rad böcker och artiklar som de av Eckstein (1999), Eckstein & Lehman (2004), Frankel (2014), och Frello (2007). Kirsten Day (2008) har visat på hur filmen i sin struktur uppvisar många paralleller med antika myter och jämfört Ethan Edwards med Odysseus.

I ett exemplar av romanen som fanns tillhanda vid inspelningen i Monument Valley, signerat av så gott som alla medverkande, skrev John Fords son Pat: ”I know without a doubt that from this book we will make the western to end all westerns.” Exemplaret ifråga var även ett av de 800 från första tryckningen som signerats av författaren, och såldes nyligen av en amerikansk auktionsfirma på nätet. Citatet faller väl in i synsättet att John Ford som varit med och skapat westernfilmen nu var på väg att ta död på den (Eckstein & Lehman 2004).

John Fords filmatisering inramas av två scener i vilka huvudpersonen Ethan Edwards, spelad av John Wayne, ses utomhus genom en dörröppning. I inledningsscenen är det nybyggarhustrun Martha Edwards, gift med Ethans bror Aaron, som ser Ethan komma ridande från sina krigiska äventyr, medan i slutscenen alla utom Ethan går in i huset för att fira Debbies hemkomst (Bild 5).

Bild 5

Bild 5. John Fords film The Searchers lanserades i Sverige som Förföljaren: (vä) svensk filmaffisch, (mitt) de båda sökarna Ethan och Martin kan påbörja hemfärden tillsammans med Debbie, (hö) den klassiska slutscenen i vilken Ethan får vända vid ingången till civilisationen och återvända ut i vildmarken.

Indianhataren Ethan släpps inte in i värmen utan vänder om och går sakta bort ifrån huset, förmodligen för att uppslukas av samma vildmark som han i filmens början kom ifrån. Ingen av dessa båda legendariska scener finns med i LeMays roman, i vilken dessutom brödernas namn inte är Ethan och Aaron utan Amos och Henry. John Ford lär ha ogillat namnet Amos pga av kopplingen till den då populära komediserien Amos’n’Andy. Man kan säga att filmen tidsmässigt har sin startpunkt förlagd till ett skeende något innan romanen drar igång med att Henry (Aaron) på sin kvällsrunda får en föraning om att comacherna finns därute i mörkret och förbereder sig för den kommande massakern av familjen Edwards. Amos (Ethan) dyker upp i romanens andra kapitel som del av den grupp män som lurats iväg av comancherna för att återfinna bortförd boskap.

Filmens slutscen är ett brott mot bokens handling i och med att Amos (Ethan) i romanen dödas under anfallet på byn där Debbie och hövdingen Ärret vistas. Någon hemkomst finns inte med i romanen, vars slutscen är Martins Pauleys omfamning av Debbie ute i vildmarken för att återge henne kroppsvärmen och därmed hålla henne vid liv. Hon inte bara överlever utan återgår även mentalt till tiden innan hon blev bortrövad:

“I remember,” she said in a strangely mixed tongue of Indian-English. “I remember it all. But you the most. I remember how hard I loved you.” She held onto him with what strength she had left; but she seemed all right, he thought, as she went to sleep.

Filmen går alltså in i berättelsen lite innan romanen, och avslutas lite efter romanen. Men medan början är förenlig med romanen är filmens slut helt omgjort. Den viktigaste skillnaden vid sidan av Amos (Ethans) död i filmen är att Martins kärlek till Debbie i romanen besvaras, medan i filmen han återvänder till Laurie, då i romanen redan gift med rangern Charlie MacCorry. Filmen och romanen förhåller sig även annorlunda till den stora underliggande frågan när det gäller allt samröre mellan en vit kvinna och indianer: är hon orörd? I filmen är Debbie en av Scars hustrur, vilket tycks vara en viktig anledning till att Ethan vill döda henne. Men i romanen förklarar Debbie för Martin och Amos att Scar är hennes far och att hennes blivande man kommer att betala hela 60 hästar för henne, vilket pekar mot att hon kan ha förblivit orörd (Bild 6).

Bild 6

Bild 6. Illustration av Donald Teague från The Saturday Evening Post till följetongen The Avenging Texans. Martin Pauley samtalar med Debbie betraktade av Amos Edwards.

I filmen har ett 15-tal karaktärer fått stryka på foten medan andra fått genomgå en del förvirrande namnbyten. Jag ifrågasätter därmed starkt Frankels påstående att manusförfattaren Nugent ”broadened the novel by increasing the number of characters” (Frankel 2014:255). Värst var man i Tyskland där man i filmen bytte namn på Ärret (Scar) till Der Schwarze Falke, vilket även användes som titel på såväl filmen som romanen. Den tyska seden att dubba amerikanska filmer medgav visserligen en större frihet i namnsättningen, men för den tyska romanutgåvans del skapades en del förvirring då namnet inte förekommer i texten. Även bakpärmens blurb är förvirrande då filmens och inte romanens namn, som till exempel Ethan för Amos, används (LeMay 1988).

Scar blev i svensk översättning Ärret, och i filmen kallar mexikanen Emilio Gabriel Fernandez y Figueroa (i boken Jaime Rosas) honom för Cicatriz, dvs. Scar på spanska. Scar benämns i boken även Yellow Buckle, på svenska Gula Spännet, vilket har en viss betydelse för handlingen. Hövdingen Bluebonnet eller The Flower, på svenska Lupinen, som tillhör samma grupp comancher som Scar, saknas i filmen där Scar fått överta hans roll. När Amos och Martin i romanen följer med mexikanen till byn där den vita flickan ska finnas träffar de endast Bluebonnet och får se hans vita fru, som inte är Debbie. Men i filmen är det istället Scar de träffar och första gången de får se Debbie.

Comancherna har även sina egna namn på de båda förföljarna, enligt romanen Bull Shoulders och The Other, och i svensk översättning Tjurnacken och Den Andre. Men i filmen kallar Scar dem för Big Shoulders respektive He Who Follows. I romanen kallar comancherna Debbie för Dry-Grass-Hair, i den svenska översättningen Torra Gräshåret.

Även om Henry bytt namn till Aaron och Amos till Ethan har resten av familjen Edwards fått behålla sina namn. Sonen Hunter har dock fått utgå. Grannfamiljen Mathison har fått byta efternamn till Jorgensen och fadern har fått heta Lars istället för Aaron. Av deras tre söner är det bara Brad som figurerar i filmen. Medlemmarna i Martin Pauleys egen familj (i filmen stavas efternamnet Pawley), som tidigt dräpts av comancherna, namnges aldrig i filmen. Den gamle buffeljägaren Lije Powers har i filmen bakats ihop med Mose Harper, som i filmen är den som i New Mexico lämnar det tips som leder till att Debbie återfinns. I boken var det alltså Lije som stod för den bravaden. Barflickan Estrellita, som Martin övernattar hos, saknas i romanens svenska översättning, men finns med i en nedbantad roll, utan övernattning, i filmen under namnet Carmen. Kaptenen i Texas Rangers Sol Clinton har i filmen bytt namn till Sam Clayton och är där dessutom predikant, en roll han bland annat får nyttja när Charlie och Laurie ska vigas. Bröllopet avbryts dock när Ethan och Martin dyker upp oanmälda och ställer till bråk. Kombinationen ranger och präst matchar väl USA:s kolonisering av västern, med revolvern i den ena handen och bibeln i den andra.

Slutdiskussion
I och med att John Wayne när filmen gjordes redan var etablerad som västernhjälten nummer ett uppstår en motsättning när han i The Searchers får spela en rasistisk psykopat så fylld av hämndbegär att han är beredd att döda sin egen brorsdotter för att hon beblandat sig med comancherna. I rollen som Ethan Edwards är han ett veritabelt monster samtidigt som han är den rådige mannen som känner indianerna och man kan luta sig mot när det blir riktigt besvärligt. Men John Ford kunde ändå inte gå så långt som till att, likt i romanen, låta John Wayne dö.

Rasgränser spelar en stor roll i The Searchers och det är speciellt två av karaktärerna som är viktiga i detta avseende. I romanen är det rangerkaptenen Sol Clinton som vid logdansen påstår att Martin Pauley kan tas för ett halvblod, men i filmen är det Ethan som i filmens början säger till Martin: ”Fella could mistake you for a half-breed”, varvid Martin uppger sig vara ”eighth Cherokee” (i Nugents manuskript ”Quarter”). Ett förhållande som Ethan sedan vid upprepade tillfällen anspelar på, speciellt då han förnekar all släktskap med Martin och därmed även att Debbie inte är Martins släkting. I romanen påstås det aldrig att Martin har några indianer i släkten, utan bara att är ”dark as an Indian except for his light eyes”.

Det är även Ethan som har makten att avgöra Debbies etniska tillhörighet. Själva sökandets utgångspunkt är att hon är vit och skall återbördas. Men ju längre tiden går och när det ser ut som att hon är hustru åt en comanchehövding, övergår Ethan till att se Debbie som comanche, och därmed en fiende som skall dödas. Det är först när han hinner ikapp henne i den sista jakten som han ändrar sig, lyfter henne på raka armar, tar henne i sin famn och säger: ”Let’s go home Debbie.” Han lyfter henne på samma sätt som han gjorde i filmens början när hon fortfarande var ett oskyldigt barn. Detta inte långt efter det att Ethan skalperat liket av höving Scar, skjuten av Martin när han räddade Debbie undan den stundande striden. I romanen dör Ethan/Amos sökande efter Debbie på slagfältet för att skjuta henne. Istället är det då Martin som i Amos’ frånvaro kan fortsätta att se Debbies vithet som oförändrad av hennes upplevelser hos comancherna.

Alan Le Mays berättelse The Searchers har fixerats i minst fem olika versioner: (1) författartexten i följetongen, (2) den förlagsredigerade romanen, (3) Reader’s Digest sammandrag av romanen, (4) Nugents filmmanuskript, och (5) John Fords film. Och allt detta inom mindre än två år! Man kan fråga sig i vilka positioner de olika versionerna står till varandra? Helt klart är det John Fords film som fått mest uppmärksamhet och som det skrivits mest om. Eftersom film och text är så pass olika media ses det nog som OK att analysera filmen utan att jämföra med romanen. Som den franske filmteoretikern Jean Mitry så vackert formulerade skillnaden: ”The novel is a narrative that organizes itself in the world, while cinema is a world that organizes itself into a narrative.” Av textversionerna utgör Nugents manuskript en instruktion till filmandet, och skillnaderna mot den färdiga filmen visar på John Fords egna val. Ingen skulle nog hävda att Reader’s Digests sammandrag kan utgöra någon bra grund för analys av texten, medan förhållandet mellan följetongen och romanen ter sig mer komplext. Även om följetongen återger mer av författarens egen röst skulle nog många anse att förlagsredigeringen kan ha ökat textens litterära värde.

Med idealet är kanske ändå att sträva efter att se berättelsen som helhet. En helhet i vilken de olika versionerna utgör olika skikt och där skillnaderna mellan dem tydliggjörs i syfte att relativisera berättelsens olika delar på en mer detaljerad nivå. Ändringar i förhållande till äldre skikt kan visa sig vara mer signifikanta än det rena återgivandet av äldre skikts innehåll. En stor del av storheten i Glenn Frankels bok från 2014 tycker jag ligger i hans behandling av såväl romanen som filmen, och dessutom kopplar han ihop båda med den historiska bakgrunden. Det ger helt klar ett annat djup i förståelsen än vad en ren analys av filmen kan uppnå.

Ur filmens dialog framstår John Waynes formulering ”That’ll be the day” som den mest spridda, och hans säger det också fyra gånger. Buddy Holly använde den som låttitel och den låten råkade sen väljas av The Beatles till deras första demoinspelning. Liverpoolgruppen The Searchers tog sitt namn från filmen. Så nog lämnade filmen en del avtryck.

Slutrepliken ”Let’s go home” i Ron Howards film The Missing från 2003 kan sägas vara hämtad från John Fords The Searchers, särskilt som regissören själv sagt sig se filmen som en remake av Fords film. Något som talar emot detta är dock att Howard film bygger på en helt annan roman, The Last Ride av Thomas Eidson från 1995.

Som borde framgå av min framställning saknas det inte fullgoda skäl att efterlysa en fullständig svensk översättning av The Searchers, gärna i sällskap med en av The Unforgiven för att lyfta fram ett framstående amerikanskt författarskap som hamnat i skymundan.

Tack till Magnus Magnusson, Flen, för hjälp med sidnummer i Gregg Press’ faksimilutgåva av The Searchers från 1978. Andreas Decker tackas för bilder av omslaget på den tyska utgåvan av romanen.

Källor

  • Day, Kirsten, 2008: “What Makes a Man to Wander?”:The Searchers as a Western Odyssey. Arethusa 41:11-49.
  • Eckstein, Arthur M. 1999: Incest och rasblandning i Förföljaren och De oförsonliga. Två västernfilmer efter romaner av Alan LeMay. Filmhäftet 1999(4):20-29.
  • Eckstein, Arthur M. & P. Lehman (red.), 2004: The Searchers. Essays and reflections on John Ford’s classic western. Detroit: Wayne State University Press.
  • Ford, John, 2006 (1956): John Wayne i Förföljaren: The Searchers. DVD, Warner Bros. Z11, 28918.
  • Frankel, Glenn, 2014: The Searchers. The making of an American legend. New York: Bloomsbury.
  • Frello, Birgitta, 2007: Om distributionen af hvidhed – race, raceoverskridelse og racisme i John Fords Forfølgeren. Kontur 15:19-29.
  • Gwynne, S.C. 2011: Empire of the Summer Moon: Quanah Parker and the Rise and Fall of the Comanches, the Most Powerful Indian Tribe in American History. New York: Scribner.
  • Jackson, Jack, 1979: Comanche Moon. San Francisco: Rip Off Press & Last Gasp.
  • LeMay, Alan, 1947: Vem sköt Lije Evers? Ill. Wilhelm Garms. Levande Livet 1947(23):6-8, 35. [Orig. The Biscuit Shooter, Collier’s 6 juni 1931, s. 7-9.]
  • LeMay, Alan, 1954: The Avenging Texans [följetong i fem delar ill. av Donald Teague]. The Saturday Evening Post volym 227 nr 19-23, november 6, 13, 20, 27 & december 4.
  • LeMay, Alan, 1954: The Searchers. New York: Harper & Row.
  • LeMay, Alan, 1957: The Unforgiven. New York: Harper & Row.
  • LeMay, Alan, 1958: Bortrövad (orig. The Searchers, 1954, öv. Louis Langlet). Det Bästas Bokval 8, s. 427-542.
  • LeMay, Alan, 1988: Der Schwarze Falke [orig. The Searchers]. Heyne Western 2767.
  • LeMay, Dan, 2012: Alan LeMay: A biography of the author of The Searchers. Jefferson NC: McFarland & Co.
  • Nilsson, Anders N. 2020a: Det Bästas Bokval – katalog och böckernas utseende över tiden. DAST Magazine 6 februari 2020.
  • Nilsson, Anders N. 2020b: Jack Schaefer – bortglömd mästare som visst finns i svensk översättning. DAST Magazine 20 januari 2020.
  • Nugent, Frank S. 1955: Revised final screenplay The Searchers. https://www.weeklyscript.com/Searchers,+The.html.
  • Pilkington, William T. 1991: Alan LeMay, s. 412-414, i: Geoff Sadler (red.), Twentieth-century western writers. Ed. 2. Chicago: St. James Press.
Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22