The Parasite Om ett undanskymt verk av Conan Doyle

Mar 5th, 2010 | By | Category: 2007-2, Artikel

Av Lars Strand

Under senare delen av 1800-talet nådde i England och annorstädes intresset för det övernaturliga och allehanda psykiska fenomen rent monumentala höjder. Inom litteraturens område avspeglades detta i mängden av spökhistorier som då tillkom. Många goda berättare med Edgar Allan Poe och Charles Dickens i spetsen frestades att skrämma vettet ur sina läsare. En av de senare var den unge Arthur Conan Doyle, som själv sedermera väl förvaltade detta arv från sina föregångare. Intresset för det ockulta väcktes tidigt hos honom, och innan han hade fyllt tjugo är hade han till en tidskriftsredaktör lämnat in ett manuskript med titeln The Haunted Grange at Goresthorpe A True Ghost Story.

Refuserat manus återkom

Historien blev emellertid refuserad men dök tydligen upp igen i omarbetad form fem år senare som The Ghosts of Goresthorpe Grange i ett nummer av tidskriften London Society. Den första berättelse av Conan Doyles hand att komma ut i tryck var en novell som blev införd i Chambers Journal 1879. Den hette The Mystery of Sasassa Valley, och handlingen som var förlagd till Sydafrika var en blandning av äventyrsskildring och spökhistoria. Den följdes av andra likartade vilka dränktes i mängden av utbudet inom denna omåttligt populära genre. Conan Doyles egen produktivitet var rent häpnadsväckande, alldenstund han som nybliven läkare fick ägna sin lediga tid åt sitt författarskap, vars blygsamma honorar drygade ut den magra inkomsten från läkarpraktiken.

Föreställningen om att själen efter döden lämnar kroppen för att leva vidare i en andlig tillvaro, och att en kommunikation mellan den fysiska och den andliga världen är möjlig är fundamental i flera religioner och har därigenom fått en traditionell legitimitet. På denna grundval växte den spiritualistiska rörelsen fram vid mitten av 1800-talet i USA och spred sig snabbt över världen. Den var som skräddarsydd för bluffmakare som excellerade i att framkalla telekinesi, poltergeister, auraemanationer, ektoplasma, telepati, hypnotism och allt vad dessa paranormala fenomen kallades. Men trots alla uppenbara bedrägerier i branschen fanns ändå tillräckligt mycket kvar som förblev oförklarligt, och i syfte att på vetenskaplig väg undersöka sanningshalten grundades i England 1882 The Society for Psychical Research – Sällskapet för psykisk forskning.

Strindberg fängslades av nya flugan

I fokus för vad som skulle kunna kallas den nya modeflugan, företeelser som mesmerism, hypnos och ockultism, befann sig emellertid Paris och i synnerhet sjukhuset La Salpetriere, där den berömde doktor Charcot höll sina offentliga föreläsningar och demonstrationer. August Strindberg var en av dem som fascinerades av dessa utflykter ut i det ockultas dunkla gränstrakter och människosjälens mörkaste skrymslen. En annan var Guy de Maupassant, som studerade och noterade sina egna reaktioner och hallucinationer på vägen in i sinnessjukdomen. Ett skakande vittnesbörd därom ger han i den sena novellen Le Horla, som alltsedan den publicerades varit ett stående inslag i skräckantologier.

Under sin tid som ung läkare i Portsmouth och Southsea kom Conan Doyle i kontakt med företrädare för The Society for Psychical Research och ägnade stort intresse åt sådana fenomen utöver det rent professionella för mesmerism och hypnos. Det var dock med ett stort mått av skepsis som han närmade sig detta område, och hans sökande präglas av driften att finna påtagliga, fysiska bevis för fenomenens existens. Övertygad spiritualist blev han emellertid inte förrän vid Första världskrigets slut, varefter en hängiven missionsiver för rörelsen till förfång för författarskapet präglar tiden fram till hans död. Men under årens lopp hade en strid ström av spök- och skräckhistorier byggda på det övernaturliga, detta pålitliga medel att förstöra nattsömnen för läsaren, flutit ur hans penna.

Spiritismen skapade romanen

I november 1893, just vid den tid då han började bli berömd för sitt lyckokast med skapandet av Sherlock Holmes, det sunda förnuftets inkarnation, blev han medlem i det nämnda sällskapet, vilket resulterade i att han tog itu med en kort roman, som kom att heta The Parasite.

För att återvända till Maupassants kusliga novell Le Horla så kan man om man så vill läsa den som en veritabel sjukhusjournal, där man kan följa huvudpersonens gradvisa försjunkande in i sinnessjukdom och där gränsen mellan fiktion och upplevd verklighet är flytande eller utplånad. Novellens besynnerliga titel syftar på det främmande väsen som gökungelikt mer och mer tränger undan berättelsens eget jag och tar hans psyke i besittning. Berättelsen är skriven i dagboksform i första person, vilket fungerar som en ren vittnesutsaga och är för övrigt ett gängse författargrepp när det gäller att övertyga läsaren om berättelsens sannfärdighet. Maupassant publicerade sin novell några år innan Conan Doyle började skriva The Parasite, och den kan möjligen ha tjänat som inspiration eller incitament till hans berättelse.

Det är inte fråga om någon direkt efterbildning, men det finns i alla fall en hel del intressanta ytliga paralleller berättelserna emellan. Båda är skrivna som en dagbok, och båda inleds i en ljus vårdagsstämning med en naturbeskrivning. ”Quelle journée admirable!” utropar berättarjaget i Maupassants första mening i stark kontrast till den följande händelseutvecklingen. I Le Horla demonstrerar en läkare i berättarens bekantskapskrets på en ung kvinna hur man med hjälp av hypnos kan gå in i en annan människas psyke och styra hennes vilja. En liknande scen förekommer i början av Conan Doyles historia, men detta som enbart är ett belysande sidomotiv hos Maupassant utvecklas hos honom till huvudtemat i The Parasite. I Le Horla utbrister då och då det anonyma jaget i vändningar som har motsvarigheter hos Doyle.

”Någon har tagit min själ!”

Följande känsloladdade harang kunde lika gärna ha stått i The Parasite: ”Jag är förlorad. Någon har tagit min själ i besittning och styr den. Någon befaller över alla mina handlingar, alla mina rörelser, alla mina tankar. Jag är inte längre kvar i mig själv, bara en förslavad åskådare förfärad över allt som jag utför”. Skräcken för det stora okända, allt det fördolda, är ett genomgående tema i intrigen i båda historierna. Maupassants retoriska fråga: ”Ser vi inte bara en hundratusendel av det som existerar?” genljuder hos Conan Doyle.

The Parasite är ett förhållandevis okänt verk av Conan Doyle och har inte hittat vägen till så värst många läsare, relativt sett, sedan berättelsen publicerades 1894. Det mesta av vad han skrivit har tryckts om i den ena upplagan efter den andra under årens lopp, endera under sin ursprungliga titel eller i någon senare antologi. Hans noveller har på så vis gjorts tillgängliga för nya läsare, men The Parasite har troligtvis förbisetts av antologiredaktörerna på grund av sitt obekväma format. Den är nämligen en vad som på engelska kallas för en ’novella’, det vill säga en bastardform mellan roman och novell, för lång för att passa i en novellantologi och i kortaste laget för att ges ut fristående.

Finns på svenska

Den ingår emellertid i The Mammoth Book of Short Horror Novels, redigerad av Mike Ashley. En svensk översättning av The Parasite Parasiten – gavs faktiskt ut på svenska redan 1897 på Gebers förlag tillsammans med den napoleonska romanen Onkel Bernac, ett av de svagare numren i Doyles produktion.

Ett annat skäl till denna kortromans obemärkthet är att Conan Doyle senare inte ville kännas vid faderskapet till sin litterära bastard. Det är ett öde som den delar med ett annat av hans alster, hans första försök i det längre formatet, The Firm of Girdlestone, som han ansåg inte hålla måttet rent litterärt. Anledningen till hans avoghet gentemot The Parasite är dock sannolikt en annan. Det har antytts att det kunde ha att göra med intrigens karaktär, sexuell dominans och besatthet, ett ämne som var känsligt dels under den viktorianska tidens stränga och skenheliga moralism, och dels eventuellt, som det har framkastats, också för honom själv personligen.

Samtidigt med arbetet på The Parasite färdigställde Conan Doyle en samling noveller för utgivning under titeln Round the Red Lamp. Den utgörs av berättelser med ämnet hämtat från en läkares yrkesverksamhet, vilka präglas av en makaber och inträngande realism. Det fasansfulla innehållet i några av dem har faktiskt en större genomslagskraft än de två regelrätta skräckhistorier som kompletterar samlingen. Den viktorianska publiken tålde uppenbarligen starka doser av dylikt, men beträffande det sexuella området gällde det att träda varligt och inte alltför oförtäckt. Från vår sentida utsiktspunkt kan man emellertid inte undgå att häpna över att man kunde finna något anstötligt och förgripligt i det blott antydningsvis framskymtande sexuella motivet i denna korta roman.

Psykisk vampyrism

Handlingen i The Parasite kretsar kring vad som med en hemmagjord term skulle kunna beskrivas som ’psykisk vampyrism’. Huvudpersonen, berättelsens ’jag’, Austin Gilroy, är en professor i fysiologi, som är förhållandevis ung i sin befattning. Han uppger sig vara trettiofyra år gammal, vilket inom parentes sagt råkar vara Conan Doyles egen ålder, när berättelsen utgavs. Han har en vän och kollega i psykologiprofessorn Wilson, som han beundrar för hans entusiasm och hängivenhet för sin forskning, en verksamhet som han annars betraktar med den djupaste misstro. Själv är han en hårdnackat tvärsäker materialist med enbart konkreta fakta för ögonen och med något av Sherlock Holmes inställning till tillvaron: ’no ghosts need apply’.

Motvilligt antar han en inbjudan från Wilson till en av dennes demonstrationer i hemmet av mesmerism och psykiska fenomen. Den egentliga anledningen till att han infinner sig är att han då får tillfälle att där träffa sin fästmö Agatha Marden. Professor Wilson brinner av iver att få presentera honom för Miss Penelosa, en mesmerist och hypnotisör från Västindien. Miss Penelosa visar sig vara en bräcklig krympling, medelålders och oansenlig på gränsen till ful, med ett obehagligt stänk i blicken. (I The Mammoth Book of Short Horror Novels kallas förresten damen ifråga för det något osannolikt klingande Miss Penclosa, sannolikt på grund av en förväxling av bokstäverna.)

En skeptiker ska övertygas

I syfte att övertyga skeptikern Gilroy utväljer hon med hans samtycke den unga och välbalanserade Agatha för ett mesmeristiskt experiment. Agatha försänks i trance, varunder Miss Penelosa viskar något i hennes öra innan hon väcker henne. Vid avskedet sticker västindiskan ett kuvert i handen på Gilroy med orden att det rör sig om ett personligt test dem emellan och ber honom öppna och läsa innehållet klockan tio på morgonen nästa dag.

Redan klockan halv tio får han besök av sin fästmö, som till hans oförställda häpnad meddelar honom utan att ange orsaken att han kan betrakta deras förlovning som uppslagen, varefter hon avlägsnar sig. Gilroy erinrar sig brevet från Miss Penelosa, sliter upp kuvertet och läser innehållet, där hon avslöjar att hon tagit sig friheten att intala Miss Marden att upplösa förlovningen under en halvtimme eller så. Efteråt visar det sig att Agatha beter sig som vanligt och att hon inte har det ringaste minne av det ödesdigra besöket hos fästmannen.

Vacklar i övertygelse

Intermezzot får till följd att professor Gilroy börjar vackla i sin tidigare bestämda övertygelse och i vetenskapens namn beslutar sig för att gå vidare med nya tester tillsammans med professor Wilson och den oroande Miss Penelosa.

Under en diskussion med Gilroy beskriver Miss Penelosa sin viljekraft och säregna förmåga, varefter följande dialog utspinner sig:

– Ni sänder praktiskt taget er själv in i en annan persons kropp,

– Ja, så kan man uttrycka saken.

– Och vad händer med er egen kropp?

– Den känns enbart letargisk.

– Men innebär det någon fara för er egen hälsa?

– Möjligen en smula. Man måste vara noga med att aldrig släppa iväg det egna medvetandet helt och hållet; annars kan man få vissa besvär med att hitta tillbaka igen. Man måste alltid bevara förbindelsen, så att säga.
Efteråt känner sig den skeptiske Gilroy nästan generad över att över huvud taget ha gett sig in i en diskussion om vad han uppfattar som charlatanism och vidskepelse.

Underkastas kvinnans vilja

Nästa moment i undersökningen av Miss Penelosas psykiska krafter är att Gilroy själv låter sig försättas i mesmeristisk trance av henne, vilket resulterar i att hans tidigare benhårda attityd mildras något. Experimenten fortsätter och Gilroy erkänner motvilligt för sig själv att den märkliga kvinnan tycks kunna förmå honom att underkasta sig hennes vilja. Han upplever instinktivt ett stort obehag gentemot henne, vilket stegras efterhand, i synnerhet när han finner att hon fattat tycke för honom. Situationen drivs till sin spets när han viljelöst och halvt medvetet fattar hennes hand och är nära att bekänna sin kärlek till denna kvinna som han innerst inne finner motbjudande. Han inser, säger han i dagboken, att ’hon uppväcker någonting hos mig, något ondskefullt, något jag helst inte vill tänka på. Hon förlamar också min bättre natur i det ögonblick hon stimulerar min sämre. Det är avgjort inte bra för mig att vara nära henne’.

Till sist förstår han att han driven av sitt forskarnit har fastnat i hennes klor och inte verkar kunna ta sig loss: ’Hon har en parasits själ, ja, hon är en parasit, en monstruös parasit. Hon kryper in i min kropp som eremitkräftan in i sitt snäckskal. Jag är maktlös. Vad kan jag göra?’

Vid det här laget blir berättelsens likhet med Maupassants Le Horla allt större, med den skillnaden att Gilroy vet vem fienden är som är på väg att ta över hans själ.

Förvandlas till tjänare

Småningom förvandlas Gilroy mer och mer till Miss Penelosas lydiga tjänare. Han kan känna hur hennes vilja tar hans kropp i besittning allt oftare och var han än befinner sig: ’Jag var hennes slav till kropp och själ, och i det ögonblicket njöt jag av mitt slaveri.’

Tempot i berättelsen ökar allteftersom dramatiken tätnar och handlingen drivs mot sin obönhörliga klimax. Den välskrivna kortromanen bjuder på en kusligt spännande läsning men är dessutom intressant så till vida som den är Conan Doyles första bok om psykiska fenomen.

Författarens fascination av detta ämne börjar alltså relativt tidigt i hans liv, men länge behöll han en skeptisk och frågande attityd. Det är inte förrän efter Första världskrigets slut som han sedan hans sista tvivel vikit offentligt tillkännager sin omvändelse till spiritualismen framlagd i boken The New Revelation 1918 och The Vital Message följande år.

Sökte svar på vad som sker efter döden

Vad som hela tiden egentligen låg honom varmast om hjärtat var svaret på den eviga frågan om den enskilda personlighetens fortsatta existens efter döden. Han försökte oförtrutet få bekräftelse på denna sin önskedröm och letade ständigt efter övertygande bevis därpå i form av dels kontakt och kommunikation med de avlidna.

Man må tycka vad man vill om hithörande frågor och finna Conan Doyle mer än lovligt naiv i sin nästan religiösa tro på andevärlden, men oavsett detta är The Parasite gott och väl i nivå med hans mera kända spök- och skräckhistorier.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22