The mystery of Cloomber

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-2, Artikel

Funderingar kring en bortglömd bok av Arthur Conan Doyle

Av Lars Strand

 

Det finns författare vars berömmelse vilar på att ha skrivit en enda bok, som uppnått klassikerstatus: Margaret Mitchell, Alain Fournier, Multatuli, Pelle Molin, Erskine Childers, for att ta några namn på måfå ur högen. Å andra sidan finns det givetvis sådana vars rykte grundar sig på ett omfattande författarskap, som ligger på en så hög och jämn nivå, att det är svårt att peka ut deras bästa verk. Vilken bok är Dickens bästa? Dostojevskijs? Balzacs? Graham Greenes? Agatha Christies? Slutligen har vi den tredje gruppen, där de flesta hör hemma. Deras produktion kan liknas vid det berömda isberget: en eller ett par toppar glittrar i ständigt solljus, medan flertalet alster bildar den underliggande okända eller bortglömda massan.

Skillnaden borta

På tal om klassiker har jag som framgått inte gjort någon skillnad mellan s.k. finlitteratur och underhållning. Båda dessa kategorier har sina klassiska verk, och gränsen dem emellan är flytande. En författare som Graham Greene drar själv upp en rågång i sin produktion mellan ’novels’ och ’entertainment’ , men det kan vara svårt att se någon avgörande kvalitetsskillnad mellan exempelvis Brighton Rock och A Gun for Sale.

Få författare har lyckats skapa en så karismatisk klassisk gestalt som Conan Doyle med sin Sherlock Holmes. Bland hans andra skapelser är det väl professor Challenger, som möjligen når mästerdetektiven till fotknölarna. Allt det övriga av Doyles författarskap får nog svepande uttryckt sägas höra till de nedre dolda nio tiondelarna av isberget.

I en del fall kan något stycke av den gömda och glömda delen lösgöras och flyta upp till ytan. Det förekommer naturligtvis att litterära verk som kommit på undantag har uppmärksammats, omvärderats och förlänats en högre status, men i det långa loppet är detta en sällsynthet. I regel är de bortglömda böckerna så behäftade med diverse svagheter, att de saknar den rätta kraften att hålla sig flytande.

De här redovisade reflexionerna gjorde jag vid läsningen av en kort roman av Conan Doyle, som jag tidigare inte tagit del av. Romanen heter The Mystery of Cloomber, i den svenska översättningen från 1909 har den titeln Cloomber-mysteriet.

Välvillig inställning

Som inbiten och övertygad sherlockian är jag en hängiven beundrare av Conan Doyle och har alltid en välvillig inställning närhelst jag tar itu med en tidigare oläst bok av honom. Jag har därför en stark benägenhet att överse med de eventuella bristerna i boken och överbetona dess förtjänster.

Men med bästa vilja i världen kan jag inte påstå att detta är en bra bok; den är tyvärr tvärtom riktigt usel. På sätt och vis kan det emellertid vara givande att läsa även de misslyckade böckerna aven god författare: de tillhör också hans oeuvre och ger en god inblick i författarverkstadens verktyg och temaförråd.

I väntan på att Sherlock Holmesdebuten A Study in Scarlet skulle komma ut hade Conan Doyle redan börjat på en ny roman, Micah Clarke, en ambitiös historisk skildring, som han grundade på en noggrann källforskning. Det är ett imponerande verk och i mitt tycke hans mest övertygande historiska roman. I sitt närmast rastlösa skrivande gav han sig snart också i kast med ett nytt uppslag, som blev till The Mystery of Cloomber, som låg färdig i juni 1888. Men det förefaller som om arbetet med Micah Clarke hade sugit musten ur hans litterära skaparkraft, för den nya romanen är i sanning skriven med vänster hand och uppenbarligen utan några egentliga förstudier. Underligt nog hade han inga problem med att få berättelsen utgiven samma år som han lagt sista handen vid den, under det att Micah Clarke, som i jämförelse med Cloomber är ett mästerverk, efter diverse motigheter låg på bokdiskarna först 1889.

När Conan Doyle talade om sina tidiga verk, underlät han samvetsgrant att nämna The Mystery of Cloomber, vilket förklarar varför denna korta roman knappast berörs i de olika biografierna över honom. I ett ofta citerat brev till modern skriver han på tal om boken A Duet: … ”Min innersta känsla säger mig att den inte är ett misslyckande, samma känsla som säger mig att (The Firm of) Girdlestone och Cloomber och till och med Uncle Bernac är misslyckanden och måste dras in om så är möjligt”.

Kända generationskamrater

Conan Doyle var grovt räknat generationskamrat med andra goda engelska berättare, som R. L. Stevenson, Rider Haggard, Joseph Conrad och Rudyard Kipling, vilka framträdde under 1880- och 1890-talet. Även om de båda senares verk kommer in på fin litteraturens domäner kan man nog påstå att de alla representerar den populära äventyrs-imperialistiska genren. Som sanna viktorianer och imperialister ifrågasatte de egentligen aldrig Englands självpåtagna roll i världen att axla ”the white man’s burden” och utbreda sin civilisation om ”hedniska” områden utanför lagen överallt i världen. Att under denna mission enorma rikedomar hemfördes till moderlandet sågs som inte mer än rätt.

Orientalism på modet

I kolonialismens och imperialismens tidevarv kom under senare delen av 1800-talet naturligt nog orientalismen på modet bland den läsande allmänheten underblåst av en flod av reseskildringar och reportage i illustrerade tidningar. Den västerländska världen med sin krassa materialism och övertro på teknik och vetenskap ställdes i bjärt kontrast mot orientens inåtvända kulturer och fascinerande tankegångar, ogripbara för förnuftet. Denna kulturkrock medförde ett nyvaknat intresse för det ockulta, som lät sig väl förenas med historierna om spöken och gengångare, som befolkade den gotiska berättelsens kyrkogårdar och mörka slott. Man tyckte sig ofta ha anledning att med en menande blick och allvar i rösten citera Hamlets ord till sin vän: ”There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy” – ”Mer finns i himmel och på jord, Horatio, än någonsin filosofin har drömt om.”

Det kan vara dags att återvända till The Mystery of Cloomber för att närmare skärskåda den. Det dovt ljudande ’Cloomber’ i bokens titel, vilket för tanken till olycksbådande engelska rimklanger som ’gloom’, ’loom’ och ’tomb’, är namnet på en dyster slottsliknande byggnad, Cloomber Hall, någonstans på den skotska västkusten. Miljön är alltså ett gott exempel på den gotiska romanens traditionella staffage: ett ensligt slott beläget på en klippa i ett vilt landskap med dimma över ödsliga hedar och farliga gungflyn. Här finns också den oskyldiga unga flickan – ’the damsel in distress’ – och hennes beundrare, den rättrådige unge mannen; för säkerhets skull här i dubbel uppsättning.

Blandat mischmasch

Elakt uttryckt är boken ett mischmasch av standardingredienser från olika håll: skotsknationella tongångar à la Walter Scott och Stevenson blandas med skildringar av rytande stormar och skeppsbrott i kapten Marryats stil, som står i kontrast till mjäkigt sötaktiga kärleksscener mellan renhjärtade ungdomar. I denna miljö införs det ockulta inslaget, som har hämtats ända från Indien och utformats som en övernaturlig hämndhistoria i syfte att förbittra livet för bokens huvudpersoner.

’Dokumentation’ döljer fantasteriet

Denna bisarra handling presenterar författaren i form av en berättelse i första person interfolierad med ’dokumentation’ i form av utdrag ur dagböcker, protokoll och beedigade vittnesuppgifter på övligt sätt enligt principen att ju mer fantastisk en historia är, desto nödvändigare är det att ge den en övertygande och ’sann’ prägel.

Intrigen är i korthet följande: general Heatherstone, en f.d. engelsk arméofficer, som tjänstgjort i Indien, flyttar med sin familj till det avsides belägna Cloomber Hall, där han gör tydligt att han inte vill veta av något som helst umgänge med sina grannar utan håller besökare på avstånd genom att omgärda sina domäner med ett högt stängsel. Utan faderns vetskap börjar emellertid hans son och dotter umgås med bokens unge berättare och hans syster, som bor nära Cloomber Hall. Tycke uppstår på båda håll, och de fyra unga bildar snart två par. General Heatherstone verkar vara besatt av förföljelsemani och förhör sig om alla främlingar som dyker upp i trakten. Hans nervositet når sin kulmen, när man närmar sig ett visst datum, den femte oktober, då egendomliga händelser inträffar på slottet. Småningom uppdagas det att han fruktar att drabbas av en gruvlig hämnd efter någon förbrytelse som han gjort sig skyldig till fyrtio år tidigare i Indien. En dag anländer oförmodat en gammal korpral och vapenbroder till honom. Denne tycks väl känna till den ödesdigra händelsen i Indien och får stanna som trädgårdsmästare på Cloomber Hall.

Mystiska buddhistmunkar

Under en våldsam storm en tid därefter lider ett fartyg skeppsbrott i viken nära slottet. Bland de överlevande passagerarna befinner sig tre mystiska buddhistiska munkar, som på ett mirakulöst sätt klarat sig oskadda. De undanber sig all hjälp och slår sig till allmän häpnad ner i en övergiven stuga i grannskapet.

När general Heatherstone får vetskap om de tre orientalerna, förstår han att vedergällningens stund, alla fåfånga Skydds, åtgärder till trots, snart är inne och att buddhistmunkarna är hämndens redskap. Då hans plågsamma väntan till sist verkar vara över, finner han sig till synes resignerat i sitt oundvikliga öde. I ett brev till berättaren, som han fattat förtroende för, förklarar han sitt beteende och orsaken till det. Med brevet följer ett antal sidor ur hans dagbok från kampanjen vid Indiens oroliga nordvästgräns i oktober 1841. Av dagboksbladen framgår att han och korpralen har tagit livet aven helig buddhistisk profet och undergörare, varefter bägge ådragit sig en förbannelse och ett hot om vedergällning i framtiden på årsdagen av brottet. När brev och dagbok kommer i händerna på berättaren, har emellertid generalen och hans korpral setts försvinna från slottet i sällskap med de tre orientalerna utan tillgripande av våld men i någon sorts vanmäktigt tillstånd.

Jakt mot bottenlös klyfta

Med hjälp av hundar tar man upp jakten på de försvunna, men spåren slutar vid en bottenlös klyfta, som går under namnet Crees håla. Det står klart att fem personer tog sig dit till randen men bara tre återvände.

Det är lätt att förstå att Conan Doyle själv insåg att denna förvirrande rövarhistoria var till den grad misslyckad att han senare inte ville kännas vid den. Handlingen är alltför förutsägbar och boken blir egentligen aldrig spännande. Finalen med den förmodade dödsstörtningen ner i avgrunden, där de kusliga effekterna radas på varandra, på varandra, är säkert tänkt att kompensera den ganska lama handlingen fram till upplösningen men blir enbart grotesk och otrolig. Sceneriet är som vore det hämtat ur Dantes Inferno, en tanke som författaren säkert avsett, ty Creeks håla beskrivs som en vidrig nedgång till helvetet. Idén att förlägga en dylik plats så nära kända trakter och inte i någon okänd avkrok av världen är rent absurd, och om nu Conan Doyle på olika sätt försökt ge berättelsen en sanningsprägel och ett sken av trovärdighet, så all möda förspilld i och med slutscenen.

Doyle slarvar med namn

Man kan också peka på genanta felaktigheter och slarv med förberedelsearbetet. Ett flagrant exempel är beskrivningen av de tre buddhistmunkarna: de omnämns ibland som hinduer, och ombord på fartyget går de alla omkring på fartyget går de alla omkring i röd fez, en huvudbonad som man svårligen förknippar med buddhister. Samma sak gäller deras namn: Ram Singh, Lal Hoomi, Mowdar Khan. Här gör sig Conan Doyle skyldig till ett fel som han upprepar i The Sign of Four (1890), vilket har vållat sherlockianska forskare huvudbry och stor uppfinningsrikedom i försöken att bortförklara denna lapsus. I den boken bär två av de tre indierna, som gäller för att vara sikher, muslimska namn, Abdullah Khan och Dost Akbar, medan den tredje heter Mahomet Singh. Det är en osannolik kombination därigenom att ’Singh’ som betyder ’lejon’ och som varje rättrogen sikh bär som tillnamn, har kopplats ihop med namnet på islams grundare, vilket måste betraktas som ren hädelse. Den blide buddhisten Ram Singh i The Mystery of Cloomber har alltså begåvats med ett namn, typiskt för sikhernas krigarkast.

De tre förandligade buddhistmunkarna och i synnerhet deras ledare Ram Singh skildras nämligen som i grunden ädla, världsfrånvända och våldsavvisande gestalter, vilket inte gör dem särskilt lämpade som hämndlystna förföljare och givetvis dämpar spänningen i boken.

Spiritualistintresse i botten

Det överraskande valet av just buddhistmunkar i stället för ondskefulla skurkar till att krydda upp handlingen i en äventyrsbok av den här typen tycks ha sin förklaring i ett ämne som började intressera Conan Doyle vid den här tiden. Under sin läkarpraktik i Southsea (1885-1889) kom Conan Doyle enligt självbiografin Memories and Adventures via en av sina patienter, general Grayson, som utförde undersökningar av spiritualistiska fenomen, i kontakt med spiritualism, teosofi och spiritism. Han deltog i några seanser, där han, som en av hans levnadstecknare meddelar, särskilt intresserade sig för vad som kallas ’apports’, dvs. föremål som verkar komma ur tomma luften.

Den gängse missuppfattningen om Conan Doyles övergång till spiritualismen är att den föranleddes av förlusten av sonen Kingsley i Första världskrigets slutskede och av den älskade moderns bortgång ett par år senare, således något som relativt sett kom in sent i hans levnad. Det faller sig också svårt att förknippa den robusta handlingsmänniskan Conan Doyle, skaparen av sinnebilden för intellektet och den sunda skepsisen, mästerdetektiven Sherlock Holmes, med spiritismens diffusa andetro.

Fri från katolska dogmer

Verkligheten var dock en annan: intresset för spiritualism och spiritism kom således tidigt in i hans liv och stannade kvar som en underjordisk källåder inom honom. Men när han väl hade befriat sig från de tidiga årens katolska dogmer, verkar det som om han inte fullt ut vågade erkänna sin dragning till den översinnliga världen, nästan som om han bar på en skamlig hemlighet. Och nog hade spiritismens rykte solkats ner genom att många falska andeskådare och bluffande medier avslöjats av bl.a. The Society of Psychical Research, som inrättats 1882. Trots allt behöll Conan Doyle sin övertygelse oanfrätt genom åren till dess att han så sent som 1918 tillkännagav sin omvändelse för allmänheten i och med boken The New Revelation.

John Lamond var nära vän till Conan Doyle och skreven biografisk hyllning till honom 1931 kort efter hans död. Lamond var själv övertygad spiritist och ägnade två tredjedelar av sin bok åt det spiritistiska skedet av Doyles liv. Han betraktar de första sextio åren av hans liv som en sorts förberedelse för hans omvändelse och hans viktigaste insats i livet som korsriddare i spiritismens tjänst. Som ett motto för sin framställning citerar han Conan Doyles egna ord om processen ifråga: ”Den parapsykologiska forskningen är ett ämne som jag har tänkt mera på och som jag har varit långsammare att bilda mig en uppfattning om än något som helst annat ämne.”

Conan Doyles dagböcker från 1880-talet i Southsea vittnar tydligt om ett nyvaknat intresse för spiritism och metapsykologiska experiment just vid den tidpunkt då han arbetade med The Mystery Of Cloomber. Här kan man finna en förklaring till den positiva behandling och det oproportionerligt stora utrymme som han i den ägnar åt de paranormala fenomenen utom räckhåll för förnuftet. I boken finns en provkarta på vad som med parapsykologisk terminologi kallas ESP – extrasensorisk perception – telepati och telekinesi. Det talas om astralkroppar och överföring av materia på andlig väg. Det sistnämnda förklaras som ”vår förmåga att upplösa varje föremål i dess kemiska atomer, att med en snabbhet större än blixtens föra dessa atomer till vilken given plats som helst och där återförena dem samt tvinga dem att återta sin ursprungliga form”. Det låter närmast som en beskrivning av den transport av besättningen som tillämpas ombord på rymdskeppet i TV-serien Star Trek.

Säker på att älvor existerar

Efter omvändelsen ställer Conan Doyle sin penna med få undantag i spiritualismens tjänst. Han är helt uppslukad av sin övertygelse och förefaller helt oemottaglig för all kritik och det löje som framför allt hans skrift The Coming of the Fairies väckte. Med en naiv lättrogenhet erkänner han sig där överbevisad om existensen av älvor efter att ha studerat föregivet äkta fotografer föreställande dessa varelser.

Den bullrige vetenskapsmannen professor Challenger från The Lost World En försvunnen värld (1912), den av hans skapade gestalter som låg honom särskilt varmt om hjärtat, fick föra hans talan i en bok från 1926 med spiritistiskt färgad intrig, The Land of Mist. Däremot fick Sherlock Holmes gudskelov hela tiden behålla sin skeptiska attityd gentemot alla paranormala fenomen. Så sent som i The Sussex Vampire från 1924 låter författaren honom säga: ”Den här firman står med fötterna stadigt placerade på jorden, och så måste det förbli. Världen är stor nog åt oss. Spöken göre sig ej besvär.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22