The Firm of Girdlestone – Om Sir Arthur Conan Doyles första roman

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-3, Artikel

Av Lars Strand

Att det ligger ett visst mått av sanning i uttrycket När någon gör en resa, så kan han berätta något kan nog alla hålla med om, och det förändrar knappast saken, om man vidgar innebörden till att omfatta livsresan i stort. Den som har skaffat sig en rik erfarenhet byggd på många olika upplevelser under sin levnad, borde självfallet ha mer att berätta än den som levt ett vardagligt, enahanda liv.

Men som bekant är detta en sanning med modifikation, när det gäller de människor som levererar berättelser till oss i form av läsvärda människoskildringar och dramatiska intriger i bokform. Vad som härvidlag är viktigast för en författare är i stället fantasi och inlevelsekraft och naturligtvis språklig uttrycksförmåga. Men det är obestridligt att en rik upplevelseskatt i kombination med dessa grundläggande egenskaper är till fördel för en författare, som därigenom har fått tillgång till den näringsrika jordmån, varur berättelser spirar.

Rikt och aktivt liv

Sir Arthur Conan Doyles omfattande produktion speglar i många facetter hans rika och aktiva liv. Även om han stakade ut sin framtida bana inom läkaryrket, stod hans håg tidigt till litteraturen. I ett brev som han skrev som ung medicine studerande i Edinburgh till sin mor säger han att han hyser goda förhoppningar om framgång på läkarbanan, och att han tänker förkovra sig inom yrket, alltmedan han menar sig kunna dryga ut sin inkomst genom att skriva en och annan berättelse, för att till sist etablera sig som välsedd kirurg. Så såg han framtiden an, och det verkade som om han under de närmaste åren ordentligt höll sig till de utstakade riktmärkena.

Redan innan han var klar med sin läkarutbildning, följde han år 1880 med som skeppsläkare på ett valfångstfartyg norr om polcirkeln. Trots strapatserna var han mycket nöjd med upplevelserna. Erfarenheterna från sjöresan kom väl till pass som underlag till en av hans allra bästa berättelser, The Captain of the Pole-Star, som först publicerades i tidskriften Temple Bar 1883. Det är en briljant novell, både som målande sjöskildring och kuslig spökhistoria, och med tanke på författarens ungdom – han var tjugotvå eller tjugotre år ett verkligt kraftprov.

Följande år avlade han sin examen vid universitetet i Edinburgh som Bachelor of Medicine and Master of Surgery, varefter han försökte upprepa framgången med polarresan genom att ta tjänst som utbildad skeppsläkare på ångaren Mayumba, som gick med last och passagerare utefter Afrikas västkust. Av olika anledningar blev emellertid denna resa misslyckad, framför allt på grund av att han insjuknade svårt i malaria i Lagos.

Lurad av studiekamrat

När det var dags att etablera sig i land som läkare, lockades han att dela praktik i Plymouth med en vän från universitetet, vilken visade sig vara en samvetslös och opålitlig person, som betedde sig så ohederligt mot honom, att samarbetet upphörde efter en kort tid.

I juni 1882 öppnade han egen praktik i Southsea, en förstad till Portsmouth, och det är i Southsea som Conan Doyle på allvar glider över i författaryrket. I självbiografin Memories and Adventures säger han: ”Fram till nu låg huvudintresset i mitt liv i min medicinska karriär. Men med en mer regelbunden livsföring och en starkare ansvarskänsla, parad med den naturliga utvecklingen av intellektet, började den litterära sidan hos mig långsamt att breda ut sig till dess att ödet ville att den trängde undan den andra helt och hållet.”

Eftersom den unge läkarens praktik inte var särskilt betungande, hade han gott om tid att skriva och leverera noveller till olika tidskrifter som London Society, All the Year Round och The Boy’s Own Paper, en verksamhet som bokstavligen gjorde skäl för namnet brödskriveri. Men han tog ett stort kliv framåt som författare när hans berättelse Habakuk Jephson’s Statement publicerades anonymt i den ansedda tidskriften Cornhill Magazine i januari 1884. Det var en berättelse baserad på historien om spökskeppet Marie Celeste, och han jämfördes smickrande nog med Edgar Allan Poe. En kritiker tillskrev rentav berättelsen ingen mindre än Robert Louis Stevenson.

Framgången till trots hade han ändå känslan av att syssla med någon form av enklare litterär kleinkunst. I självbiografin skriver han: ”Det var ett år efter mitt giftermål som jag insåg att jag kunde fortsätta att skriva noveller i all oändlighet utan att komma någon vart. Det nödvändiga är att ens namn skall stå på ryggen till en roman. Endast på det viset hävdar man sin egenart och får det fulla erkännandet eller förkastandet av sin insats. Från 1884 och framåt hade jag en tid varit sysselsatt med en sensationsmättad äventyrsbok, som jag hade kallat The Firm of Girdlestone, vilken utgjorde mitt första försök till en längre sammanhängande berättelse.”

”Med brevduvas precision”

Conan Doyle uttalar sig klädsamt förklenande om detta sitt förstlingsverk och säger sig att på ett tidigt stadium ha insett dess brister. Han skickade emellertid oförtrutet manuskriptet till olika förläggare, som i sin tur returnerade det, så att det återvände, som han uttryckte det, ”med en brevduvas precision”.

Det dröjde ända till 1890 innan han äntligen fick The Firm of Girdlestone utgiven, och då säkert som ett resultat av den visserligen begränsade ryktbarhet han uppnått med A Study in Scarlet och den historiska romanen Micah Clarke. Conan Doyle betraktade allt framgent The Firm of Girdlestone som något av ett fiasko. Han är inte nådig i sin dom över romanen i självbiografin:

”Med undantag av enstaka stycken är det en värdelös bok, och i likhet med varje författares förstabok, såvida han inte är ett stort originellt geni, var den alltför lik andras verk. Jag kunde se det klart redan då och ännu klarare senare”. I ett brev till sin mor i slutet av 1800-talet apropå romanen A Duel skriver han: ”Min innersta känsla säger mig att den inte är ett misslyckande, samma känsla som säger mig att (The Firm of) Girdlestone och (The Mystery of) Cloomber och till och med Uncle Bernac är misslyckanden och måste dras in om så är möjligt”.

Skräckhistoria

Huvudhandlingen verkar vara lånad från en roman av skräckmästaren Joseph Sheridan Le Fanu (1814-1871), Uncle Silas (1864). I Le Fanus bok ställs genom testamentsförordnande en ung flicka under sin farbrors förmyndarskap, varvid hela hennes ärvda förmögenhet tillfaller honom, om hon skulle avlida före sin myndighetsdag. Hennes farbror, titelns Uncle Silas, skandalomsusad och djupt skuldsatt, försöker först förmå sin myndling att gifta sig med hans son. När hon vägrar, spärrar han in henne i sitt dystra hem i Derbyshire, där han och sonen med hjälp av en satanisk guvernant planerar att ta livet av henne. Mordförsöket går i stöpet i och med att sonen Dudley av misstag avlivar guvernanten.

Generande många paralleller

Parallellerna till Conan Doyles roman är generande många och tydliga, och uppenbarligen var han medveten om detta, vilket säkert var en av anledningarna till att han senare inte ville kännas vid sitt första romanförsök. Le Fanus bok med sin sinistra huvudperson och sin lysande skräckskildring förtjänar däremot att uppmärksammas desto mer.

Det har sagts om Edgar Allan Poe att han ägde en sådan analytisk förmåga, att han med ledning av de första kapitlen i en roman av Dickens kunde rekonstruera hela den kommande handlingen. Intrigen i The Firm of Girdlestone är emellertid så förutsägbar, att en genomsnittsläsare utan Poes begåvning lätt anar hur händelseförloppet i stort kommer att gestalta sig.

Handlingen bjuder i sanning på en hel del melodramatiska inslag i gängse 1800-talsstil, och Charles Dickens oundvikliga ande vilar över berättelsen i form av drastiska personbeskrivningar, osannolika sammanträffanden och diverse smådetaljer som lånet av fiskaren Peggottys uppochnervända båt som boning åt en skeppare på Kanalkusten.

Splittrad och spretig

På det hela taget ger romanen ett splittrat och spretigt intryck, som om författaren inte riktigt vetat hur han ville ha det, och tempot i berättelsen segas ner av mycket ovidkommande utfyllnadsgods. Den är följaktligen väldigt ojämn med fina berättande partier varvade med stycken på kolportageromanens nivå.

När romanen trots allt kommit ut i bokform efter att ha gått som följetong i The People och efter en del omarbetningar, dröjde det inte särskilt länge förrän den översattes till svenska. Redan 1895 gavs den ut på Aktiebolaget Hiertas Bokförlag i Stockholm under den passande titeln På vacklande grund. (Citaten ur boken är i det följande hämtade från denna upplaga.

Rederi och handelshus

Den engelska originaltiteln syftar på ett rederi och handelshus i London ägt av en far och son Girdlestone, och redan i inledningskapitlet får författaren läsaren vid handen för att avlägga ett besök och presentera de båda för honom. Ganska omgående får man vetskap om vilket skrot och korn dessa två består av.

Genom det sätt varpå den unge Esra, till utseendet lik en kraftfull romersk kejsare, trakasserar sina underlydande på kontoret, avslöjar han genast sin tvivelaktiga karaktär.

Fadern John Girdlestone med sitt stränga gråstensansikte har rykte om sig som en principfast och rättskaffens affärsman, fanatiskt religiös och puritansk i sitt levnadssätt.

Samvetslös svindlare

Det dröjer emellertid inte länge förrän det går upp för läsaren, att denne egenrättfärdige man med ett varnande bibelord till reds i varje ögonblick åt sina medmänniskor är en samvetslös svindlare, som inte aktar för rov att med eftersatt underhåll av sina fartyg och höga assuranser försöka rädda firmans finanser. Sanningen är att Girdlestone & Co befinner sig ”på vacklande grund” i en ekonomisk kris, vilket emellertid tills vidare är okänt inom affärsvärlden.

När John Girdlestones barndomsvän Harston på dödsbädden lämnar sin dotter Kate som myndling i hans vård, ser denne en möjlighet att rädda familjeföretaget.

Flickan har fått fyrtiotusen pund i arv, som hon kan lyfta först då hon blir myndig, en summa som enligt testamentet går till hennes förmyndare ifall hon skulle dö innan hon gifter sig.

Kate Harston visar sig dock kallsinnig inför Esras av fadern påbjudna uppvaktning. Hon har nämligen förlorat sitt hjärta till Tom Dimsdale. Av beskrivningen av denne bokens unge hjälte att döma verkar det som om Conan Doyle har sett sig i spegeln och levererat ett porträtt av sig själv, om än idealiserat. Detta parti av boken som utspelar sig i Edinburgh har också ett starkt inslag av självbiografi. Även om de får sägas vara helt ovidkommande för huvudhandlingen, är dessa kapitel ändå de mest självständiga i boken, men mera av värde för den som intresserar sig för Conan Doyle som person snarare än för intrigen.

Kritisk universitetsgranskning

Det femte kapitlet betitlat Modern Athenians – Moderna atenare – inleds med en allmänt hållen kritisk granskning av Universitetet i Edinburgh jämfört med dess engelska motsvarigheter i Oxford och Cambridge: ”Edinburghs universitet kallar sig, med en blodig själfironi, sina studenters ’Alma mater’, men ifall denna akademi är en moder, så är hon visserligen af den heroiska och spartanska sorten, som med utomordentlig framgång döljer sina moderliga känslor”. Conan Doyle menar att Oxford och Cambridge är mer beskyddande och övervakande gentemot studenterna än Edinburgh, som mer eller mindre lämnar sina vind för våg.

Predikan om fel och förtjänster

”Det skotska systemets fel och förtjänster är lika i ögonen fallande”, säger han och fortsätter i sann predikostil: ”Lämnad uteslutande åt sin egen ledning i en långt ifrån moralisk stad, faller mången yngling vid början af lifvets vädjobana för att aldrig resa sig igen. Många blifva dagdrifvare eller drinkare, medan andra, efter att ha slösat bort både tid och pengar, som de ej hade råd till, lämna universitetet utan att ha lärt annat än lastbarhet. Å andra sidan hafva de, hvars manliga kraft och goda förstånd hållit dem på rätta vägar, fått en träning, som räcker för lifvet. De hafva blifvit vägda på vågen och icke befunnits för lätta. De hafva lärt själftillit och tillförsikt och med ett ord blifvit män, mogna för lifvet, under det att deras kamrater i England icke äro annat än vuxna skolgossar.”

En gruvlig salva från en skotte riktad mot de båda engelska lärosätena!

Val gjorde intryck

Vid sidan om intrigen i stort ligger också ett fylligt avsnitt, som skildrar ert rektorsval bland larmande studenter, vilket inträffade under författarens tid vid universitetet och som tydligen gjorde starkt intryck på honom. Härom står dock ingenting i Memories and Adventures. Överhuvudtaget är han där förhållandevis knapphändig i sin skildring av detta skede av sitt liv.

Den unge Tom liknar sin upphovsman i det han gör sig känd som en framstående rugbyspelare i universitetslaget. I och med att Tom Dimsdale beskriver spelets regler och finesser för Kate Harston inför en match mellan Skottland och England, får också läsaren en initierad och utförlig redogörelse för en sport som låg Conan Doyle varmt om hjärtat.

I sin självbiografi kommenterar han sin akademiska karriär med en bild från hästkapplöpningens värld: ”Ehuru jag tog hindren utan större besvär och inte vägrade inför något av dem, så utmärkte jag mig ändå inte i loppet. Jag var alltid en i klungan, en som varken sackade efter eller tog in på täten – en 60-procentsman i förhören”. I The Firm of Girdlestone finns ett roande och väl berättat avsnitt om ett slutförhör i botanik, naturhistoria och kemi, vilket säkerligen bygger på egna erfarenheter med den skillnaden att bokens hjälte blir kuggad och därmed tvingas överge den medicinska banan.

Inte oväntat länkas därefter Tom Dimsdales vidare karriär in på affärsbanan, och på sin fars tillskyndan köper han in sig i firman Girdlestone & Co.

Tempot mattas

Det är framför allt i bokens första del som berättelsens tempo mattas genom ovidkommande självbiografiska inskott och omständliga beskrivningar. Efter hand tätnar intrigen, dramatiken tilltar och tempot ökar. Författarens berättarbegåvning kommer alltmer till sin rätt, allteftersom historien närmar sig sin inte helt oförutsedda upplösning. På det hela taget är denna egentliga debutroman naturligtvis en typisk produkt av sin tid, beroende av gängse litterära förebilder och med schablonartade konventionella vändningar, som kan få en modern läsare att dra på munnen. Så här avrundas till exempel ett av kapitlen med handlingen förlagd till diamantfälten i Sydafrika:

”Då månen denna natt gick upp öfver slätten, lyste den på tre ryttare, som redo i sporrstreck på vägen till Capetown, som om deras lif berodde på hästarnas snabbhet. Dess lugna, klara strålar strömmade öfver Kimberleys tysta hustak och in genom ett visst fönster i Centralhotellet, ströende silfverfläckar på golfvet och kastande underliga skuggor öfver den gestalt, som låg som den fallit, vräkt i en otymplig hög på mattan”.

Lycka att det inte blev debuten

Det var kanske tur för Conan Doyle, att The Firm of Girdlestone inte blev hans första roman att komma ut i tryck. I väntan på ett positivt svar från någon förläggare hade han nämligen börjat fundera på ett uppslag till ett äventyr, där huvudpersonerna i ett utkast kallades för Sherrinford Holmes och Ormond Sacker.

Det hela resulterade i A Study in Scarlet, som alltså 1887 i stället blev hans första utgivna roman.

Utan detta lyckokast hade Arthur Conan Doyles namn sannolikt reducerats till ett bland många andra i den långa raden av talangfulla andrarangens författare under den viktorianska eran.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22