Synpunkter på en novell

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Artikel

Av BERTIL FALK

Att börja en artikel om en novell av Jan Eric Arvastson med att tala om japanska Noh-spel kan förefaller långsökt. Jag har ingen aning om den gode Jan Eric själv känner till Noh-spel. Själv har jag sedan början av 50-talet intresserat mig för denna form av skådespel och haft förmånen att se sådana uppförda i Tokyo och Malmö. I Noh-spelen sker tids- och rumshopp från en händelse till en annan utan omsvep inför öppen ridå (det finns inte någon ridå på Noh-spelsteatern).

Jag vet ingen annan deckarförfattare som genomfört sådana Noh-spelsliknande hopp i tid och rum som Jan Eric Arvastson i thrillernovellen Stå farligt nära… (Alibi-magasinet 3-4/ 1997). Där sker tids- och rumsskutten i den inledande texten oförmedlat mellan (1) jackpotvinster på V75, (2) vinnaren, (3) dennes dotter, (4) dennes son och (5) krogen. Av sammanhanget förstår läsaren de blixtsnabba tidsväxlingarna och scenbytena.

Sällsynt teknik

Det här visar om inte annat att Arvastson behärskar en teknik, som de flesta författare inte är mäktiga eller i varje fall sällan använder sig av. Det är därför inte så konstigt att man måste göra en avstickare till Japan för att hitta jämförelseobjekt. Den ”japanska” metodik som Arvastson utnyttjar är inte minst ekonomisk vid författandet av en novell där skribenten lider brist på utrymme att i detalj beskriva övergångar från ett skede i berättelsen till ett annat.

Det blir naturligtvis lätt lapidariskt, vilket inte behöver men kan kännas besvärande. Den fallgropen undviker Arvastson. Han bryter elegant upp stenstilsrytmen. Det fungerar. Läsaren transporteras raskt igenom upptaktens olika infallsvinklar utan att egentligen märka att det går undan som bara den. Med metoden sätts läsaren raskt in i ett sammanhang, som annars skulle kräva mera textmassa.

Egendomligt censurivrande

Nu är Jan Eric Arvastson egendomligt nog en man som vill censurera de kollegor som grafiskt beskriver kedjemord på kvinnor eller lika grafiskt beskriver den blodiga situationen på en mordplats där man hittar kedjemördade kvinnor. I debattinlägget ”Kväv och hacka sönder kvinnostymparböcker!” (DAST 2/1999) låter han som en av dessa gnällpottor till censurivrare som under det gångna århundradet velat förbjuda Nick Carter, John Loréns Detektivmagasinet, Alice Babs negermusik. Jules Verne Magasinets osunda fantasier, Mickey Spillanes fascistiska sörja och Joakim Ankas förföriska kapitalism, för att nämna några av de arbetarklassens och ungdo mens förförare som upprört moralens väktare (kommer nån ihåg Kerstin Stjärne?) under årens lopp.

Och mycket riktigt. Arvastsons alldeles utomordentliga thrillernovell Stå farligt nära… med dess otäcka upplösning skildrar inte i detalj det blodiga krossmordet. I gengäld blottlägger Arvastson ungefärligen lika grafiskt som en styckmordsförfattare den förvridna mentaliteten hos ondskefulla och snikna förövare, Jag vet inte vilket som är värst, men tror personligen att varken det ena eller det andra bör förbjudas.

Bredvidläsning:

För den som är intresserad av tids- och rumsproblem i text eller på teaterscenen rekommenderas Komparu, Kunio, ”The Noh Theatre Principles and Perspectives” (Weatherhill/Tankosha, Tokyo (983) Särskilt kapitel 7.

”Time and space in Noh Apposition and Fusion”, sidorna 70 – 95.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22