Sweeney Todd – bara ett påhitt eller den värste massmördaren?

Sep 12th, 2009 | By | Category: 1996-2, Artikel

Av BARBRO LINDBORG

Han har kallats ”Den demoniske frisören på Fleet Street”. I England, där man pietetsfullt marknadsför sina gamla banditer påstås att Sweeney Todd är den mest bestialiske mördare som funnits. Han hade omkring 160 liv på sitt samvete och liken blev – köttpiroger.

Att mannen verkligen existerat är på de brittiska öarna lika sant som amen i kyrkan. Men så kom sig en journalist för att syna berättelserna om honom lite mer i sömmarna.

Det är väl ingen som egentligen vet varför, men England tycks vara en särdeles inspirerande miljö för massmördare av de mest ohyggliga slag. Mest känd ute i världen är kanske Jack the Ripper, men på senare år har till exempel namnet Christie också fått nackhåren att resa sig på många. Och det finns fler. Det gemensamma för dessa mördare är att de inte endast lyckats begå en mängd mord innan de tycktes försvinna i tomma intet – som the Ripper – eller greps av polisen efter långa och svåra utredningar – som Christie. Deras verksamhet har emellertid präglats av en makaber bestialitet som tycks bottna i ett psykopatiskt tillstånd.

Mördade 160 människor

Det har skrivits mycket om dessa brittiska massmördare, men en av dem är relativt okänd här, trots att hans namn i andra delar av världen används att skrämma barn med, på samma sätt som man gjorde med sotaren i Sverige för ett antal år sedan. Det har gjorts filmer och pjäser om denne Sweeney Todd.

Om berättelserna om Sweency Todd skulle bygga på fakta lyckades mannen under några få år kallblodigt mörda 160 människor. Alla var kunder i en medioker frisörsalong som låg på tidningsgatan Fleet Street i London, ganska nära gamla St. Dunstans Church. Det bråkas fortfarande lite akademiskt om när dessa blodiga dåd utspelades, men de flesta menar att de skett i slutet av 1700-talet.

Också om man bortser från antalet döda finns det ett par detaljer i Sweeney Todds verksamhet som gett honom auran som en av de ohyggligaste varelser som någonsin drabbat brittisk kriminalhistoria – för att inte säga världens.

Tillvägagångssättet vid morden är rätt så ovanligt. I sin lilla frisersalong hade Todd låtit bygga en minst sagt enastående kundstol. Den var fästad vid golvet med en svängbar lucka. När kunden – mordoffret – satt sig ner drog Todd i ett handtag och stolen, gjorde en saltomortal på ett sätt att den stackaren ramlade ner i källaren och slog ihjäl sig på momangen. Luckans baksida var försedd med en likadan frisörstol. Nu svängde den upp – och vips såg frisörsalongen intakt ut igen.

Nere i källaren tog Todd av offret alla pengar och värdesaker innan han klädde av dem nakna. Det var de upphittade kläderna som gjorde att man kunde räkna ut att det var 160 mordoffer. De nakna liken släpades sedan genom en underjordisk gång under kyrkan, ända fram till en slakteributik på Bell Yard. Den ägdes av en mrs Lovett, som var vida känd för sina utsökta köttpiroger. Jodå, ni har gissat rätt: köttet kom från Sweeney Todds regelbundna likleveranser.

Berättelserna brukar sluta med att han blev avslöjad och gripen, och att han och mrs Lovett fick det straff som den tidens rättspraxis krävde.

Så långt de omhuldade skrönorna om Sweeney Todd. I England finns det knappt en människa som inte tror på dem.

Men så skedde det otänkbara – det kom en man som ifrågasatte berättelserna som Todd och hans bedrifter. En man som till och med tvivlade på att Sweeney Todd hade existerat.

Journalist söker sanningen

Han hette Peter Haining, en skicklig och erkänd journalist som efter många år kände Fleet Street som sin egen byxficka. Han började rota i saken. Den gamla St. Dunstan’s Church var riven och ersatt av en ny kyrka. Stället där Sweeney Todds frisersalong var borta. Där stod ett kontorshus. Men som gammal tidningsman visste Haining en hel del om grävande journalistik. Hans nyfikenhet var väckt och nu tog han sig en titt på det källmaterial som fanns.

Den trycksak som räknas som mest auktorativ är boken Sweeney Todd, the Demon Barber of Fleet Street. Den skrevs av Charles Fax och kom ut 1878. Enligt boken kom Sweeney Todd till London från norra England. Han var mycket fattig och öppnade först en frisersalong i Chrutched Friars. Efter sju månader hade han lyckats skrapa ihop de 120 pund som krävdes för att hyra huset på Fleet Street.

I boken finns följande uttalande av Todd själv:

– Jag har ingen kännedom om min födelsedag. Kyrkan där jag döptes brann ner dagen efter och alla protokoll förstördes i lågorna. Mina föräldrar är båda döda, min barnflicka hängdes och läkaren som förlöste mig skar av sin egen hals.

Redan här kan man se att det är något som inte stämmer. I boken från 1878 heter det i in ledningen att Sweeney Todd slagit sig ner i London år 1860, medan senare forskare kommit fram till att hans dåd begåtts i slutet av 1700-talet.

Otaliga mysterier

Detta var bara ett av de otaliga mysterier som Peter Haining stötte på under sin utredning. I England är man noga med offentliga dokument som handelsregister och annat. Det borde alltså vara möjligt att inte bara hitta Sweeney Todd utan också mrs Lovett eller åtminstone en slakteributik på den uppgivna adressen. Men det fanns ingenting!

Halning tillbringade flera månader både hos British Museum och i andra dammiga arkiv. Han studerade alla kopparstick och teckningar han kunde komma över från den tiden, i hopp om att åtminstone hitta ordet ”Barber” på det beryktade huset. Men han fann inte namnen någonstans.

Det fanns emellertid en annan möjlighet. I Charles Fox bok fanns en skildring om hur författaren personligen besökt de underjordiska gångarna. Han har gjort en detaljerad beskrivning om hur han skyndar från slakteributiken på Bell Yard till källaren under frisörsalongen – där han särskilt fäster sig vid en frisörstol som hänger i taket med undersidan uppåt. Fax tillägger att gångarna står i förbindelse med en viss Sir Giles Horsemans grav.

Nu hittar faktiskt Haining några underjordiska gångar där de enligt boken skulle finnas. Men det finns en hake. Under den nya St. Dunsta’ns Church har en del gångar och valv fyllts igen eller rasat ihop så mycket att de varken bekräftar eller dementerar historien.

Vad Sir Giles Horseman anbelangar gick det inte att finna hans namn i några som helst dokument.

Var det alltså rök utan eld? En rök som hängt sig kvar så länge?

Var det en vandringssägen?

Haining försökte sig på en ny infallsvinkel. Det gick inte att bevisa att Sweeney Todd eller mrs Lovett existerat. Kunde det tänkas att historien om dem hade grund i besläktade berättelser vandringssägner – som till och med hade kommit från andra länder?

Han försökte ta reda på när namnet Sweeney Todd första gången nämndes, och det gav ganska snart resultat. Del visade sig att han första gången uppträdde som romanfigur i följetongen Pärlhalsbandet som publicerades i veckotidningen The People’s Periodical åren 1846-47. Men enligt skribenten Michael Kilgareff som också forskat på samma tema, representerade denna tidning ett nytt mysterium. Det fanns inte ett enda exemplar kvar.

Men Kilgareff hade fel. I England – som på så många andra platser världen runt – finns det samlare som specialiserat sig på gammal populärpress. En sådan samlare hette David Philips och visade sig vara bekant med Haining. Han kunde stolt visa fram ett par inbundna årgångar av tidningen med beskedet att dessa var de enda exemplar som fanns. Där fanns följetongen.

Nu fick Halning blodad tand. Han resonerade som så:

Historien om Sweeney Todd var så speciell att den inte utan vidare kunde ha hittats på av en författare.

En möjlig väg att gå vidare var att studera kung Georg III:s regeringstid mellan 1760 och 1820, en period när England stod på upplösningens rand. Kung Georg själv ansågs vara sinnessjuk (jfr regissören Nicholas Hytners senaste film Den galne kung George med Nigel Hawthorne) och utnyttjades därför av alla som hade en möjlighet. Statsadministrationen var mer korrumperad än någonsin före eller efter. För arbetarna verkade allt gå käpprätt åt helvete. Få klarade att försörja familjen med ärligt arbete och man kunde inte vända sig till det offentliga för att få hjälp och stöd. I ett sådant klimat accepterades självklart kriminaliteten som en del av det normala livet. Där skulle det inte vara underligt om man hittade en vansinnig massmördare som hade en frisersalong på Fleet Street.

Ohygglig slum

Den som nu besöker Londons före detta tidningsgata kan knappast föreställa sig hur Fleet Street såg ut på den tiden. Armodet var så stort att man nästan måste till dagens slumkvarter i Bombay för att hitta något liknande. Där fanns inte en last, inte ett nidingsdåd som bröt mot ordningen för dagen. I miljön frodades feta råttor, löss, könssjukdomar och allt elände man kan tänka sig.

I historiska redogörelser från den tiden hittar man allt som passar in i en Sweeney Todd-biografi. Många hus var kända tillhåll för kriminella element och det var ingen hemlighet att sådana hus förband med underjordiska gångar.

– Den som söker födelseplatsen för en legend kan knappast hitta ett bättre ställe än trakterna kring Fleet Street, St. Dunstan’s Chuch och det hemska Bell Yard, säger Peter Haining själv. Men med tanke på hur tiderna förändrats och legendernas ursprung försvunnit i historiens dis måste man leta skriftligt källmaterial för att hitta sanningen om Sweeney Todd,

Så Haining sökte sig till gamla tiders veckotidningar – periodicals. Dessa hade en spridning som vi i dag knappast kan föreställa oss, också bland de fattiga. De representerade en flykt från verkligheten, något som var nödvändigt för att inte bli galen åt vardagens slit och släp.

Författarna som levde av genren hade fullt upp att fylla efterfrågan, utgivarna gjorde stora pengar, trots att varje tidning kostade småpengar, till och med efter den tidens mått mätt. Den som gav ut The Peoples Periodical hette Edward Lloyd och den som skrev Pärlhalsbandet tros vara en prästson vid namn Thomas Prest.

Lustigt nog skrev han redan 1838 i The London Singer’s Magazine en historia om en skurk som drev en frisersalong.

Britternas behov av vardagsflykt och underhållning ökade starkt hela tiden. Under första hälften av 1800-talet ökade befolkningen från tio till 16 miljoner. En stor del av dessa människor var inte bara utfattiga – de var också analfabeter. Därmed uppenbarades en ny möjlighet att tjäna pengar genom att sätta upp teaterföreställningar. På de folkliga teatrar, som växte upp som svampar runt hela London, spelades de mest banala stycken. Behovet av manuskript var stort, så det var bara en tidsfråga innan Pärlhalsbandet bearbetades för scenen. Detta skedde omkring 1850 och pjäsen blev genast en succé – och är det än i dag!

Publiken kände visserligen till de flesta förbrytelser som fanns, men detta var ändå någonting nytt: en frisör som dödade kunderna och såg till att de förvandlades till köttpiroger. Allt vävdes samman till en romantisk historia med hjältar och en vacker, ärbar hjältinna. Och så pricken över i: de som kunde läsa såg meningen som stod längst ner på affischen – en mening som verkligen stärkte förväntningarna och nyfikenheten.

”Founded on fact”, stod det. ”Baserat på verkliga händelser.”

Spår till Paris

Nu kunde Haining förstå varför Sweeney Todd blivit så populär. Men frågan kvarstod. Hade han verkligen funnits?

Ett spår ledde fram till att författaren Thomas Prest kunde ha byggt sin historia på en faktisk händelse i Paris. Då skulle den ha inträffat omkring år 1800 och handlat om en frisör som mördade kunder och lämnade liken till en kock i grannskapet. Nu lyckades Haining finna autentiskt källmaterial som bekräftade Sweeney Toddhistorien i fransk version.

Men det kom fram mer. När han grävde vidare hittade han en nyhetsartikel som 1 juli 1918 refererade en händelse om en slaktare som använde människokött i de varor han producerade. Detta var bara toppen på isberget. Ju mer Haining sökte desto fler historier om kombinationen frisörer-slaktare stötte han på. Faktisk så många att han inte längre vågade dra en säker slutsats.

Han hittade till sist en redogörelse om utan tvivel byggde på fakta och som kan vara upphovet till de många historierna och den om Sweeney Todd.

Den handlar om den beryktade Sawney Beane och hans familj som levde i Edinburgh under kung Jacob I:s tid. Han avskydde att arbeta och flyttade med hustrun till Galloway där de bosatte sig i några grottor vid stranden. Där påbörjade de en verksamhet som saknar motstycke i kriminalhistorien. De satte igång att råna alla som färdades vägen fram, men för att ingen skulle kunna vittna mot dem dödade de sina offer. De släpade liken till grottorna, saltade och torkade dem och sedan levde de av människoköttet de perioder när det var knappt om annan mat.

Den hemska familjen Beane

Paret fortsatte med detta – tro det eller ej – tills de fått åtta söner och sex döttrar och så småningom 32 barnbarn. Där kunde man verkligen tala om incest.

Trafiken längs vägarna ökade och därmed tillgången på kött. Det var inte längre nödvändigt att ta vara på allt, så då och då slängdes ett ben eller en arm i sjön. Dessa kroppsdelar fördes av strömmen till platser där de hittades av förskräckta människor. Men familjen Beane levde i relativ trygghet. När barnen växte upp lärdes de att göra som de vuxna. De samlade på sig stora rikedomar, men deras sätt att leva gjorde det omöjligt att använda dem.

Så mötte de till sist sitt öde. Ett gift par överfölls. Kvinnan dödades men mannen lyckades komma undan. Nu igångsattes en rent militär operation för att övermanna ”vildmänniskorna”. Hundar spårade upp dem, hela familjen Beane togs till fångar och man hittade ett stort lager lemlästade lik som tillagats på olika sätt. De döda begravdes på stranden. Sawney Beane och hans familj avrättades enligt dåtidens laga mönster. Männen styckades, kroppsdel för kroppsdel, innan de slängdes på bålet. Sedan brändes alla kvinnor och barn på tre stora bål.

Det påstås att under hela processen var det ingen som visade ånger eller rädsla. Men der var kanske inte så underligt, eftersom alla från födseln sluppit lära sig sådana känslor.

Det är möjligt att Sweeney Todd är identisk med Sawney Beane, fast historien gått många krokvägar innan Den galne mördaren på Fleet Street kom att sättas på pränt. Men nu är ju en gång litteraturens vägar outgrundliga.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22