Svenska samlingar med kriminalnoveller

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-3, Artikel

En översikt av Per Olaisen

Den som är särskilt begiven på svenska deckare och krimistories i det litet kortare formatet får ty sig till främst tre företeelser: antologier, press och novellsamlingar. Antologier är vi inte särskilt bortskämda med här i Sverige, men vi har några stora producenter på området, Jan Broberg, FKIS:arna, Skånska deckarsällskapet och Svenska deckarakademin hör till dem. I pressväg är det i veckoblaskorna, någon gång i dagsdrakarna (särskilt i samband med helger) och i den renodlade kriminalnovelltidskriften CDM (ja, jag vet, i egen sak…) spänningsnovellerna kan hittas.

Men hur är det egentligen med kriminalnovell samlingen? Hur många svenska författare har producerat sig i novellsamlingsfållan? Vilka är de? När nådde den första samlingen läsarna?

Ett ambitiöst men ofullständigt försök att lista novellsamlingar på svenska gjordes i tidskriften Jury nr 2 1982 av Eva Lindberg. Rättelser och tillägg publicerades i nr 3 1982, men visade kanske ännu tydligare på beläsenhetsbrist än svensk novell samlingsflora. När detta DAST-nummer utkommer har övertecknad förhoppningsvis kommit it med bibliografin Brott i korthet. Svenska kriminalnovellsamlingar 1867-1995, vilken borde fungera någorlunda tilltäppande i detta håll i den bibliografiska väven.

Observera att alla statistiska siffror nedan bör läsas med reservation för eventuella ännu ej ”upptäckta” samlingar i genren.

Första kända samling

Den tidigaste kriminalnovellsamling man känner till, En polismans anteckningar, utkom från trycket 1867 på Bonniers förlag. Författaren Alfred Anderson valde att signera sitt alster -lfr-.

En andra del utkom två år senare på samma förlag under samma författarnamn. Undertitlarna på de båda samlingarna är ”Fotografibilder ur Stockholmslifvet” och Anderson uppger i förordet till del II att novellerna är verkliga händelser som dramatiserats, en sanning som skall tas med ett par nypor salt.

Därefter är det, vad man vet, tyst fram till 1903 då Karl Benzon ger ut Detektivbragder eller Stockholmsmysterier (Gullberg & Hallbergs Boktryckeri, Sthlm). Boken utkom även i USA men vilken utgåva som är originalupplagan har ej gått att utröna. Huvudperson och problemlösare i de tre novellerna är svenskamerikanen Leo Falk.

Under perioden 1903-1913 utkommer sex renodlade samlingar i genren och lika många samlingar med enstaka kriminalnoveller. Av författarna – Gösta Adrian-Nilsson, Karl Benzon, Henning Berger, Anders Eje, Hugo Falk, Harald Johnsson, Ernst Lindblom, Gustaf Sandström, Sture Stig och H. G. Wijk – är väl Sture Stig och kanske även Ernst Lindblom med sin ”svenskamerikanske Sherlock Holmes” de enda som idag är ihågkomna för sin kriminallitterära gärning och Gösta Adrian-Nilsson, som under signaturen GAN gjorde sig ett namn som konstnär med bl.a. kubism och surrealism på programmet.

Gustaf Sandström och H. G. Wijk bör emellertid nämnas särskilt. Sandströms lilla samling, Gustaf Ljungdal, kom 1906 och består av tre mycket korta noveller. I inledningen skriver unge Sandström: ”Om jag kanske kommer att skrifva någon mera bok, ber jag er vördsamt att, liksom denna, ej kritisera den alltför hårdt. Och till slut ber jag läsaren att ha öfverseende med en tioårings första bok.” Bok och bok, förresten… Allt som allt består häftet av åtta sidor! Ingenjören H. G. Wijks tredelade Verklighetens äventyr (1913-14) brukar räknas till genren trots att det bland de 45 novellerna endast finns fyra historier som med litet god vilja kan räknas till genren. Ta nu en gång för alla bort dessa ”äventyr” ur deckarbibliografierna!

Präst och årsbarn med Strindberg

Sture Stig hette egentligen Frans Oskar Wågman. Han prästvigdes 1873 och blev kyrkoherde i Asby i Linköpings stift 1896. Han var årsbarn med Strindberg men upplevde ett extra år i livet. De båda samlingarna Sherlock Holmes i ny belysning och Nya Sherlock-Holmes historier kom 1908 och 1910. En urvalsvolym ställdes samman och gavs ut av K. Arne Blom och bokförlaget Lindqvists som volym nr två i deras Dartmoor-serie 1976. Historierna pendlar i kvalitet men, som Jean Bolinder skriver i Jury nr 1 1973: ”Dessa bägge böcker torde rendera Frans Oskar Wågman en äreplats i vår deckarhistoria, inte bara som en det tidiga 1900-talets Bo Balderson utan också som vår utan tvekan främste parodiker inom deckargenre.” Offret för parodierna, Sherlock Holmes, har nog heller aldrig löjliggjorts på ett sådant sätt som då. Böckerna är svåra att få tag i och ofta alltför dyra när man väl hittar dem, till och med urvalsvolymen har skenat upp i pris. Det finns också ett svårfunnet särtryck utgivet av Celsiusbokhandeln i Uppsala från 1994 med novellen ”Det underbaraste af allt” (ur Nya Sherlock-Holmes historier).

Första Världskriget verkar ha varit en produktiv tid för novellisterna. Krigsårens utgivningar fördelar sig så här (med siffran för ”rena” kriminalnovellsamlingar först): 1914-2+3 vol. 1915-4+0 vol, 1916-2+0 vol, 1917- 2+1 vol och 1918-1+0 vol. Allt som allt under perioden 1914-18 elva volymer helt i genren och fyra delvis innehållande kriminalnoveller eller tangerande genren. Bland författarna dessa år märks Frank Heller (pseud f Gunnar Serner). Jul. Regis (pseud f Julius Pettersson), Thomas Thorn (pseud f Knut Ljunggren) och den finlandssvenska trion Tre Herrar (pseud f Emil Hasselblatt, Olaf Homén och Henning Söderhjelm). Frank Heller skickade fram sin gentlemannaskojare Filip Collin i rampljuset. Regis hade sin kriminalreporter Maurice Wallion, Thorn beskrev Erik Damms bravader och Tre Herrar skildrade Herr Corpwieths öden och äventyr. Perioden 1910-19 är den första stora toppen i svensk kriminallitterär novellsamlingsproduktion. Decenniets sista år, 1919, nåddes läsekretsen av en ”f.d. polismans” (pseud f John Kasseli) upplevelser i form av Bakom storstadspolisens kulisser innehållande fem noveller som torde vara fabuleringskonster med tanke på Kasellis övriga produktion inom genren. Ola Hanssons Paria-noveller kom äntligen ut i bokform på svenska, i Samlade Skrifter del III. Hansson hade då sex år kvar att leva. 1919 bjöd också på en delvis kriminallitterär Heller i form av Förbannelse över de otrogna! och Eira Hellberg gav ut Gwendoline Carrs sällsamma protokoll, en samling med mer övernaturliga än kriminella in- och anslag.

Outhärdlig deckarstropp

Om 20-talet finns inte mycket att säga. En handfull samlingar såg dagens ljus och läsarnas ögon: S. A. Duses Leo Carrings dubbelgångare (1923) och tre av Frank Hellers Dr. Zimmertür-volymer. Duse låter sin odräglige privatdeckarstropp få agera i inte mindre än 19 noveller, och merparten av dem är dessutom inte mycket att hänga i julgranen! Spridda kriminalkortisar finns också i böcker av Ossian Elgström, Torstens Sandberg och Harald Wägner från detta årtionde.

Nästa stora produktivitetstopp sker under 30-talet. Från trycket utkommer lika många ”rena” kriminalnovellsamlingar som under 10-talet – hela fjorton stycken! Heller finns med förstås (fyra i genren och två strax intill), men vi hittar också sådana namn som Sture Appelberg, Leif Beckman, Enar Chruzander, Juan Gallardo (pseud f Carl Edlund), Hadar Hessel, Jul. Regis (med sina sista noveller: Sanningen om Cro-Cro 1930), Gösta Rybrant och John Wilmore (pseud f Karl Alfred Lundberg) med två samlingar om privatsnoken Arthur Öller. Ingen av dem har väl presterat någon alltigenom minnesvärd kollektion men enstaka goda noveller finns förstås utspridda. Det mesta är annars lättläst – och lättglömt.

Fyrtio-, femtio- och sextiotalet blir magra årtionden kvantitativt sett. Blott fem samlingar ser dagens ljus varje decennium. Fyrtiotalets volymer utkommer 1941-44. Både Appelberg och Beckman ger ut ett kioskhäfte med kriminalnoveller. Appelbergs Flynn löser mordgåtor är nr 21 1941 i Blixt-Magasinet, tätt följt av en pendang med ytterligare en Flynn-novell i nr 22 samma år. Beckmans Snugger – knockout, Detektiv-Journalen (Serie B) nr 9 1941, innehåller två noveller ur Beckmans samling från 1936, Vägen till Shiraz, Novellerna, ”Mora ano 1807” och ”Johnsson ärver”, är bagateller. Beckman ger även ut en fullängdssamling 1941, De sex på Baltikumexpressen. ”De sex” är naturligtvis hans ständiga halvskurkar till hjältar, Optimisterna. Thorsten Jonsson, en av de främsta introduktörerna av amerikansk prosa under 40-talet gav 1941 ut novellsamlingen Fly till vatten och morgon. Novellerna ”bygger alla i någon utsträckning på verkliga kriminalfall. En del har hämtat material från flera eller många olika fall; andra anknyter mera direkt till en speciell tilldragelse.” Samlingen är en av de bästa svenska i genren med flera noggrant utmejslade människoskildringar och gott handlag i intrigerandet. Samlingen återutgavs 1975 i Delfin-serien, då utökad med en novell. Heller står för decenniets sista samling, De ödesdigra skorna från 1944.

Rafflande begynnelse

Femtiotalet började rafflande. Folke Mellvig släppte lös makarna Hillman i Uppdrag för Hillman (1951) och den anonymt utgivna Nya Sherlock Holmes äventyr (Internationell Litteratur 1951) skapade dagsdrakerubriker. Upplagan drogs snart in efter påtryckningar, bland annat från Conan Doyles efterlevande. Den anonyme författaren trädde fram och visade sig heta Tage Ekelöf. En planerad andra del kom aldrig ut. Ernst C:son Bredberg gav under pseudonymen Dr Matson ut två samlingar kommissarie Öster-noveller, …i toppform och … tar hem spelet (1953-54). Öster är en alldeles vanlig polisman, med en ibland något för väl framträdande intuition. Kanske kan man jämföra honom med Vic Sunesons (pseud f Sune Lundquist) O. P. Nilsson – till den senares fördel. Suneson gav 1959 ut episodromanen Vänta på annans död, som innehöll nio noveller och som av författaren i förordet kallades för en Deckarmerone.

Sextiotalet blev de stora elefanternas. Maria Lang (pseud f Dagmar Lange) och Stieg Trenter gav sig in i leken med skiftande resultat. Langs Ögonen kom 1964 och kan läsas med viss behållning. Värre är det med Trenters Flickan som snavade på guldet från 1962. Förlaget tryckte den i 8.000 ex och till dags dato har den bara, och fullt förståeligt, kommit i en enda upplaga Trenter själv sägs nämligen ha varit missnöjd med volymen och efter att ha läst samlingen håller man med honom. Vic Suneson fortsatte med noveller och kom med 13 kvällar med Vic Suneson 1967 och Hör intet ont 1969. Suneson är den bäste novellisten av De Fyra Stora (Lang, Rönblom, Suneson, Trenter) och en god policeproceduralförfattare. Inga Forsgren avrundade decenniet med den slätstrukna Dukat för mord 1969.

DAST började ges ut 1968 av Iwan Morelius (som då hette Hedman) och några år senare, 1972, kom Jurys första nummer i regi av Bertil R. Widerberg. Med dessa båda tidskrifter i Sverige, och nya produktiva författardebutanter i genren, var det kanske inte så konstigt att nästa novellboom kom just under 70-talet. Elva samlingar i genren och en i periferin kunde summeras när 1980 ringdes in.

Blom är produktiv

K Arne Blom (debut 1971) hörde till de mer produktiva med två samlingar i genren och en i närheten. Blom visade sig från olika sidor i sina samlingar och rekommenderas kan även den helt igenom icke-kriminella Resan till ingenstans (1975l. Elvy Ahlbeck gav ut Barmhärtighetssystrarna (1976) där lågmäld ondska krävde sin tribut. Jean Bolinders (debut 1967) Ett låst rum från 1977 innehåller bland andra två Bundin-noveller. Även Bolinder visade experimentlusta och samlingen som helhet kan rekommenderas. Kjell Egenbergs Jag har dödat (1979) är en läsvärd samling där chockereffekterna besegrar gåtorna. Anders Mathlein hette decenniets mest uppmärksammade novelldebutant. Hans Någon där ute (1979) visade på ett gott handlag och kompetent genreorientering.

Utöver dessa märks Vic Sunesons sista samling, Mot midnatt med Vic Suneson (1974). Återigen visade han upp ett gott novellknåpande. Marknaden begåvades också med två återutgivningar. Maria Langs utökade version Ögonen och andra noveller (1978) och den ovan nämnda K. Arne Blom-redigerade urvalsvolymen Sture Stig-noveller, Sherlock Holmes andra sida (1976). Har ni bara pengar till en av dessa, köp Stig!

Under åttiotalets första hälft utkom två av de bästa svenska kriminalnovellsamlingar som skrivits: Hasse Alfredsons Lagens långs näsa och Sven Sörmarks En oscariansk skandal. Alfredsons noveller, som skall ha tillkommit under spelandet av ”Fröken Fleggmans mustasch” på Göta lejon i Stockholm, har den pensionerade kommissarien Albin Winkelryd som problemlösare med ett beundrande jag, en Watson- figur (kanske Alfredson själv) som berättar Winkelryds bravader för läsaren. Alfredson driva med genren, företeelser och schabloner men under skratten ligger det själsliga bråddjupet på lur berett att sända in strålar av mörkt ljus i både läsare och bokfigurer. Sven Sörmarks Sherlock Holmes-historier i En oscariansk skandal är tre till antalet (det finns flera som ännu ej publicerats i bokform): ”Den gåtfulla aktrisen”, ”En drottnings heder” och ”Den ondskefulle friaren”. Egentligen är det inte intrigerna man minns i denna volym. Nej, det är tidsfärgen, ett omsorgsfullt skildrat Stockholm vid sekelskiftet, det är personskildringen och språkbruket och det är Sörmarks envisa försök att förankra historierna om Holmes i verkligheten med hjälp av både fotnoter och verkliga händelser och personer. Hasse Eriksons illustrationer förhöjer också stämningen. Andra minnesvärda novellsamlingar under 80-talet är Jan Linders Svarta sagor (1985; illustrerad av Hans Arnold) och Sven Sörmarks Sju rysare (1984; fånig titel men bra innehåll). I periferin opererade bland andra Lasse Strömstedt med Bondfångare (1989) och Jan Håkansson med En Möja-elegi (1981) och Ett matvraks bekännelser (1982). Håkanssons båda samlingar torde även intressera holmesianerna/sherlockianerna.

Ny topp på 90-talet

In i 90-talet, och ytterligare en produktivitetstopp. Staffan Westerlund öppnar decenniet med Skymningsläge (1990). Även i novellerna präglas Westerlund av sitt miljöengagemang och han gör det utan att falla ner från den slaka patoslinan. I en av novellerna, ”Tillfällig kontakt”, förekommer två av Westerlunds ständiga poliser, Perlegrund och Strömbom. Dag Hedman fortsätter sin utgivning av Frank Hellertexter med Den mystiske Mr Chayder (1990). 1993 ger Hegas ut ett par lättlästa novellsamlingar av Kjell E. Genberg, som plötsligt visar sig ha återkommit med besked till den litterära marknaden. 1995 kom nämligen ytterligare två samlingar av Genbergs hand, Årets rysare och Kommissarie Holgerssons knivigaste fall.

Ja, så är vi alltså framme vid det år, 1995, som vi nyss stjälpte ner i minnets brunn. Förutom Genbergs kom fyra samlingar i eller i närheten av genren förra året. Roland Axelsson i Gislaved släppte sina Mysterier, Johan Wopenka gav ut sina tre CDM-noveller i samlad utgåva under titeln Metreven, David Palme, son till kriminalförfattaren Jacob Palme gav ut ett litet häfte, Mörkret faller, med sex kortrysare varav åtminstone två också kan räknas till kriminalgenren och Olov Svedelid debuterade i novellsamlingsfållan med Öden på hotell. Kvaliteterna är blandade, ömsom vin och ömsom vatten, men baske mig om det inte ser ut som om novellisterna har börjat vakna igen!

Appendix: Att samla kriminalnovellsamlingar – och att läsa dem

Människan är en samlare. Det vet vi. Är det inte människor av det andra könet så är det frimärken, möbler, uppstoppade djur, bilar, fingrar (se filmen Darkman) eller BÖCKER som får det att dregla mellan tänderna. Bland dem som samlar böcker finns det de som intresserar sig för vår genre, spänningslitteraturen. Och bland dessa borde det finnas några som samlar, eller tänker börja samla, svenska novellsamlingar. Jag är en av dessa, vilket kanske framgår av artikeln ovan, och jag skall nu, som en slags avrundning till ovanstående konsumentinformation, försöka mig på några tips om vad som kan vara värt att införskaffa, och framförallt vilka novellsamlingar som, enligt mitt tycke, är bland de mest läsvärda.

Bertil Lindström, Vasalunds antikvariat i Solna, listar en del svenska novellsamlingar i sin nya prisguide från maj 1995 (innehållande de ”800 mest eftersökta objekten”). Lindströms pris är den första siffran inom parentes. Jämför med Svenska krim- & deckarguidens (också 1995) priser (andra siffran inom parentes).

APPELBERG:

Utpressaren i Rasteburg (175-160)

Flynn löser mordgåtor (150)

BECKMAN:

Vägen till Shiraz (100-110)

Snugger – knockout (350)

BENZON: Detektivbragder (350-250)

DUSE: Leo Carrings dubbelgångare (200-250)

EKELÖF: Nya Sherlock Holmes äventyr (1800-1800)

FALK: Klubben ”Mörksens gärningar” (150-200)

GANUVIK: Detektivhistorier från Uppsala (450-250)

HELLER:

Herr Collins affärer i London (300-400)

I hasardens huvudstad (350)

Den svenske förbrytaren Karlsson… (350-350)

Salomon Cesars mästerkupp (350-200 )

Polis! Polis! (200-150)

De ödesdigra skorna (150-110)

HESSEL:

Privatsekreteraren (150- 150)

Blondiner (150- 140)

LANG: Ögonen (200-225)

Ögonen (nyutgåvan: 250-175)

LINDBLOM: Den svensk-amerikanske Sherlock Holmes (800-650)

REGIS:

Wallion (350-225)

Sanningen om Cro-Cro (250-200)

STIG:

Sherlock Holmes i ny belysning (1700-1900)

Nya Sherlock Holmeshistorier (1500- 1700)

TRE HERRAR: Herr Corpwieth (500-575)

TRENTER: Flickan som… (600-800)

Glöm inte att ovanstående priser är för så kallade ”mint”-exemplar, det vill säga böcker som är det närmaste perfekta i skick. För en Stig med sprucken rygg och lösa sidor skulle jag inte kunna tänka mig att betala mer än några hundralappar, tänk på det. Nå, är det då rimliga priser frågar sig den med dålig ekonomi och lysten blick. Ja, i det stora hela tycker jag det. De böcker som listas ovan är alla ovanliga, det tar några år att få tag i bra exemplar av dem, exemplar som inte är alltför åtgångna av tidens tand eller andra tänder. Naturligtvis måste man anta att vissa upphaussningar har skett prismässigt, vilket i princip bara gagnar antikvariaten och de som springer omkring och köper billigt och säljer dyrt, dem vi kallar ”runners”. (Fula ”runners” finns också. De är sådana som lurar av okunniga privatpersoner och andra icke bokkunniga personer böcker för en spottstyver och sedan säljer dem med god förtjänst. Låt oss skriva in dessa ”bad runners” i en svart bok och överlämna till den slutligt dömande instansen när den tiden kommer.) Men sådana prisförändringar är fullt förståeliga och något man måste leva med som bokälskare.

Vad är då läsvärt? Låt mig presentera en egen favoritlista över de novellsamlingar i genren som givit mig olika sorters läsnöje (och då har jag ändå inte läst alla). Varsågod och låt er inspireras.

Lagens långa näsa (1983) av Hans Alfredson

Ett låst rum (1977) av Jean Bolinder

Parias (1919) av Ola Hansson

Herr Collins Affärer i London (1914) av Frank Heller

Fly till vatten och morgon (1941) av Torsten Jonsson

Gustaf Ljungdal (1906) av Gustaf Sandström

Sherlock Holmes andra sida (1976) av Sture Stig

Vänta på annans död (1959) av Vic Suneson

En oscariansk skandal (1983) av Sven Sörmark

Metreven (1995) av Johan Wopenka

Per Olaisen (f. 1971 i Malmö). Sambo i Växjö. Fil mag. Lyrisk kulturist och CDM-utgivare. Sekreterare i Skånska deckarsällskapet, Litteraturskribent i Smålandsposten. Lektör för B.T.J. Skryter gärna med eventuella litterära/kulturella framgångar samtidigt som han paradoxalt nog förringar sin egen insats. Skulle inte överleva utan skrivandet (i mer än en bemärkelse).



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22