Av ELISABETH TEGELBERG
Lektor i franska
Institutionen för språk och litteraturer
Göteborgs universitet

Jag har tidigare (bl.a. i Lingua och i Finsk Tidskrift) skrivit om den nordiska, framför allt svenska ”deckarvågen” i Frankrike från mitten av 1990-talet och framåt, en våg som nådde sin topp med utgivningen på franska av Stieg Larssons Millenniumserie (2006–2007).

Det unika med vår kriminallitteraturs genomslag på den franska marknaden (och i många andra länder, t.ex. Tyskland, Italien och Spanien) är att framgångarna har visat sig i såväl försäljningssiffror som medial uppmärksamhet. Man kan i detta sammanhang notera att 2011 års bokmässa i Paris hade nordisk litteratur som tema och att kriminallitteraturen där hade sin givna plats. Den massiva franska utgivningen av nordiska deckare under senare tid har i hög grad bidragit till att placera våra länder på den franska litterära kartan och har sannolikt också fungerat som draghjälp för annan nordisk fiktionslitteratur i fransk översättning.

Läget 2007–2011
Man kan fråga sig hur läget ser ut idag, några år efter de monumentala larssonska framgångarna. Jag har tittat lite närmare på utgivningen av nordiska kriminalromaner i Frankrike mellan 2007 och 2011 för att försöka utröna vilken utveckling som har ägt rum under denna period och om man kan skönja några nya tendenser. Frågor som jag har ställt mig är om deckarintresset håller i sig, vilka författare som fortsätter att ges ut, vilka nya författare som har etablerat sig och vad som fokuseras i recensioner och artiklar i fransk press. Jag inkluderar i min framställning även nytryck av tidigare utgivna verk, eftersom det är genomslagskraften som är av intresse och inom den ramen har nytryck sin givna plats.

En kort rekapitulation kan här vara på sin plats. Den nordiska kriminalromanen etablerade sig i Frankrike på 70-talet i och med översättningen av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös polisserie Romanen om ett brott; de tio böcker som ingår i denna serie fortsätter att komma ut i nytryck och även i nyutgåvor. Detta författarpar bildar en självklar referenspunkt för den ”samhällstillvända” kriminallitteraturen och har tjänat som inspirationskälla för senare författare i genren, något som ofta påpekas i franska recensioner. Det andra stora namnet blev deras ”arvtagare” Henning Mankell som, vid sidan av Stieg Larsson, är den svenske författare inom denna genre som sålt bäst och fått mest uppmärksamhet i franska media. Han fortsätter att skörda framgångar, senast med L’Homme inquiet (enligt uppgift den sista boken om Kurt Wallander), som har fått mycket god press. Jag har tidigare konstaterat att just det samhällstillvända, problembaserade innehåll som återfinns i dessa författares verk (och i flera av deras kollegors) har givit upphov till seriösa artiklar i fransk press. Vanliga diskussionsämnen har där varit de problem som man har att ta ställning till i dagens Sverige – och i de flesta västerländska samhällen – såsom ekonomisk brottslighet, social segregering och drogmissbruk.

Samhällets bristande förmåga att på ett effektivt sätt komma till rätta med problem av detta slag har lett till det som i franska recensioner ofta benämns ”den svenska modellens sammanbrott”, ett tema som ligger många franska recensenter varmt om hjärtat. Ett annat återkommande, kärt tema har varit huvudpersonerna och deras göranden och låtanden, t.ex. Martin Beck, Kurt Wallander och Lisbeth Salander.

Igenkänningsfaktorn är en viktig ingrediens och det har framgått att vissa franska recensenter tycks ha ett närmast personligt förhållande till framför allt Kurt Wallander. Att huvudpersonerna generellt sett spelar en mycket viktig roll i moderna kriminalromaner och bidrar till deras framgång är ovedersägligt: vi följer hjältarnas – eller antihjältarnas – utveckling i bok efter bok, vi deltar i upp- och nedgångarna i deras yrkesliv och privatliv och vi gör det ofta med stort engagemang.

Ofta nytryck och pocket
Man kan konstatera att intresset för många av de tidigare utgivna författarna håller i sig: redan utgivna böcker utkommer regelbundet i nytryck, ofta också i pocket, och man fullföljer utgivningen genom att översätta nya böcker av författarna; det gäller t.ex. Henning Mankell, Åke Edwardson, Aino Trosell, Håkan Nesser och Leif G W Persson.

Vad beträffar Stieg Larsson är det uppenbart att intresset för författaren och hans verk fortfarande är livaktigt (trilogin har vid det här laget sålt i över tre miljoner exemplar i Frankrike), även om det i hans fall inte är fråga om att några nya böcker översätts. Intresset har bl.a. vidmakthållits genom de böcker som på senare tid skrivits om honom och om hans böcker och genom filmatiseringen av de senare, vilket har banat väg för nya försäljningstoppar. Bland de aktuella böckerna återfinns Le Mystère du quatrième manuscrit (som handlar om det eventuellt existerande men icke återfunna manuskriptet till en fjärde bok i Millenniumserien) av Guillaume Lebeau, Millénium, Stieg et moi av Eva Gabrielsson (och Marie-Françoise Colombani) och Lisbeth Salander: une icône de l’en-bas av Jean-Louis Bischoff.

Gratisreklam på bokmässan
Den ovan nämnda bokmässan i Paris i mars 2011 gav nordisk kriminallitteratur en hel del gratisreklam, men det förefaller som om uppmärksamheten mest gagnade redan etablerade och kända författare. Alla de förväntade kontrakten lär enligt uppgift inte ha blivit skrivna och vissa utgivningar som planerades äga rum under 2011 är uppskjutna. Möjligtvis var förväntningarna något uppskruvade efter de tidigare utgivningsframgångarna. Uppmärksamheten i franska media förefaller inte längre vara lika massiv som när Stieg Larsson-febern grasserade som värst, vilket knappast är ägnat att förvåna.

Det är i alla händelser intressant att se att det numera finns ett seriöst intresse för kriminallitteratur som genre, något som bl.a. visar sig i att den ägnas studier i ansedda tidskrifter. Så t.ex. har den välrenommerade Etudes germaniques ett helt nummer (nr 260, 2010) med inriktning på nordisk kriminallitteratur, där man bl.a. finner artiklar om Henning Mankell och Arne Dahl. Bland andra studier kan nämnas Dictionnaire du roman policier nordique av Thierry Maricourt (2010).

Nordisk kriminallitteratur har tveklöst skaffat sig en nisch på den franska bokmarknaden, vilket man kan konstatera när man besöker franska boklådor där ”les polars du nord” mycket ofta intar en framträdande plats. Även mellan 2007 och 2011 har det utgivits ett försvarligt antal deckare från våra nordliga breddgrader. Av de nordiska länderna intar Sverige tätplatsen, såväl när det gäller tidigare som aktuell utgivning. Norge har ett trumfkort i Jo Nesbø, men även Anne Holt och Gunnar Staalesen har gedigna franska publikationslistor (även om de inte har rönt lika stor uppmärksamhet som sin landsman). Island utmärker sig genom Arnaldur Indriđason, som torde kunna räknas till de främsta nordiska deckarnamnen i Frankrike under senare tid.

Läckberg nytt stjärnskott
Ett relativt nytt stjärnskott på den franska deckarhimlen är Camilla Läckberg – de flesta av hennes böcker finns i fransk översättning – som vid flera tillfällen har tagit plats på den franska bästsäljarlistan. Hennes genomslagskraft kan möjligen delvis förklaras med att hennes böcker ges ut på samma förlag som Millennium-serien, Actes Sud (i deckarserien Actes Noirs) och att detta har givit henne draghjälp i kampen om publik och kritik. Hon har också, i likhet med Stieg Larsson, hårdlanserats av många bokhandlare, vilket anses vara en viktig faktor för försäljningsframgång i Frankrike.

Emellertid får man också förmoda att hennes böcker har något speciellt som tilltalar de franska läsarna, annars skulle hon knappast ha kunnat bli så framgångsrik i detta litterärt svårflörtade land. Kanske har hennes skärgårdsbeskrivningar sin del i framgången, kanske är hennes inriktning på vardagsrealism och relationer en annan faktor av betydelse i sammanhanget, det är svårt att säga utan att ha gjort en regelrätt läsarundersökning. Ett tydligt tecken på att hon står sig väl i konkurrensen är det faktum att hon 2008 tilldelades det franska priset Grand prix de littérature policière för La Princesse des glaces.

Ytterligare ett tecken på hennes positionering på den franska marknaden är att tre av hennes böcker, La Princesse des glaces, Le Prédicateur och Le Tailleur de pierre, har utkommit tillsammans i en s.k. coffret, en box som innehåller alla tre volymerna. Andra, nyare svenska kriminalförfattare som har översatts på senare tid är Arne Dahl, Johan Theorin, Jens Lapidus och Anders Roslund & Börge Hellström, för att nämna några. Inte oväntat är det fråga om författare som även i sitt hemland rönt stor medial uppmärksamhet och haft betydande försäljningsframgångar.

Från stad till land
Man kan, tycks det mig, se en utveckling i en viss riktning i fråga om de miljöer där nordiska kriminalromaner utspelar sig. Från att tidigare mest ha utspelat sig i urbana miljöer, t.ex. Stockholm (Sjöwall och Wahlöö och Leif G W Persson) och Göteborg (Åke Edwardson), har naturen och lantliga miljöer kommit att ta större plats i dagens deckare. Som exempel på detta kan nämnas Camilla Läckberg vars böcker utspelar sig i det västsvenska skärgårdssamhället Fjällbacka, Johan Theorin som förlägger handlingen i sina böcker till Öland och Mari Jungstedt som har valt Gotland som brottsplats.

Både Aino Trosell och Knud Faldbakken rör sig i flera av sina böcker i de glesbefolkade gränsområdena mellan Sverige och Norge. Åsa Larsson har placerat vårt lands nordligaste delar på den franska deckarkartan och Arnaldur Indriđason har i alla sina böcker lyft fram det säregna isländska landskapet.

Här får naturligtvis heller inte glömmas småstadens roll: Ystad har blivit ett geografiskt begrepp att räkna med tack vare Henning Mankell. I många av dagens deckare är miljön och miljöbeskrivningarna centrala och det är inte utan att man ibland får intrycket att vissa författare prioriterar platsen framför handlingen!

Vad finns då att säga om de teman som behandlas i fransk press när det gäller den aktuella nordiska kriminallitteraturen? Det är fortfarande i första hand nutida samhällsproblem som står i centrum för diskussionen: den moderna brottsligheten, t.ex. prostitution, invandrings- och integrationsproblem, narkotikahandel, och samhällets tillkortakommanden i sina försök att finna konstruktiva och fungerande lösningar. Det är således det seriösa anslag som återfinns i många av de översatta kriminalromanerna (dock inte i alla) som fortsätter att intressera den franska kritiken och sannolikt också de franska läsarna.

En intressant fråga att ställa sig är naturligtvis hur länge det livaktiga deckarintresset kommer att stå sig och hur länge det franska intresset för nordiska kriminalförfattare och deras verk kommer att vara en faktor att räkna med. Oavsett hur framtiden gestaltar sig, är det ovedersägligt att nordisk, främst svensk, kriminallitteratur under senare tid haft framgångar i Frankrike som med råge överträffat alla förväntningar.