Svensk reumatolog fann en tidig Ripper

Jan 15th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

Av Inge Ekbrant

London greps av panik när en galning strök längs stadens gator för att hitta nya offer – kvinnor som han skar sönder. Tidningarna vrålade ut kraven att mannen skulle gripas, samtidigt som de skildrade övergreppen in i blodigaste detalj.Stadens kvinnor vågade inte gå ut ensamma på kvällarna och medborgargarden patrullerade överallt.

Det låter som en beskrivning av londonstadsdelen Whitechapel under den viktorianska eran, den tid när Jack the Ripper skakade staden med sina dåd.

Men detta hände 100 år tidigare. Mördaren är “Londonmonstret”, en serieslaktare vars existens nyligen uppdagades av den svenske reumatologen och amatörhistorikern Jan Bondeson som flyttade till London 1996.

Han hittade en bleknad affisch som beskrev morden när han besökte British Library. Vidare sökande uppdagade gamla dokument och rättegångsprotokoll och helt plötsligt fanns ett sedan länge glömt kapitel i brittisk kriminalhistoria för alla att se.

Men papperen visar också att den man som fängslades för brotten, en blomstermakare från Wales vid namn Rhymick Williams, kan ha varit oskyldig.

Londonmonstret angrep över 50 kvinnor och skadade några så svårt att de bar sina svåra ärr för alltid. För det mesta körde han in en kniv i deras lår eller skinkor, men det hände också att han högg flera av dem i ansiktet.

Angreppen ägde rum mellan 1788 och 1790. Paniken spreds i London som aldrig förr och på ett sätt som inte skulle upprepas förrän Jack the Ripper började mörda i East End hundra år senare.

Första offret var Maria Smyth, en ung läkarhustru. Hon höggs i bröstet och låren när hon just skulle knacka på hos en bekant.

Fler attacker följde och tidningarna fick nys om historien och döpte förövaren till Londonmonstret. Redaktörerna slog hårt på att offren var unga och attraktiva. Det skrevs till och med två pjäser om händelserna. Dessa spelades för skräckslagna åskådare.

Tidningstecknare porträtterade Monstret som en djävul, alltid beredd att sticka kniven i ytterligare en hjälplös kvinna. Men det fanns också en humoristisk vinkel i en det. En skämtteckning hette “Gamla nuckor drömmer om Monstret” och visade hur två rynkiga äldre kvinnor fantiserade om att bli så pass unga och vackra att de blev skurna.

Men verklighetens terror fanns där och många försökte göra allt för att skydda sig. En del damer sydde fast kopparkittlar klänningarna för att skydda sina bakar.

Brottsvågen fick ett slut när man grep Williams, en före detta violinist och balettdansör, som det inte längre gick så bra för. Då polisen tog honom arbetade han i en fabrik som tillverkade konstgjorda blommor av papper och ståltråd. Han blev gripen sedan ett av Monstrets offer, Anne Porter, identifierat honom inför fiskhandlaren John Coleman som sedan underrättade polisen.

Efter två rättegångar, där många offer misslyckades att peka ut honom, dömdes Williams till sex år i Newgatefängelset. Det var en förvånansvärt mild dom i en tid då tjuvar hängdes. Kanske berodde det på misstanken om att han kunde vara oskyldig.

Coleman fick belöningen på 100 pund – en makalös summa pengar på den tiden – och han gifte sig så småningom med Anne Porter. En annan sak som kunde skapa misstänksamhet var att Porter tidigare blivit förolämpad av Williams då han misslyckades att göra hennes bekantskap på en taverna.

Williams hävdade alltid att Potter och Coleman satte dit en oskyldig. Bondeson tycks sympatisera med den teorin.

– I dag skulle ingen domstol ha fällt honom, säger Bondeson.

Men det fanns två saker som gjorde att Williams verkade skyldig. När han greps upphörde angreppen och Bondeson har på en karta märkt ut var överfallen skedde. En grupp sådana fanns i närheten av Williams arbetsplats och en annan nära hans hem.

Sedan Williams släpptes försvann han ur historien. Bondeson menar att han bytte namn till Henry Williams och att han återgick till att vara blomstermakare.

I sin bok The London Monster säger Bondeson att det kanske fanns fler än ett Monster.

Det är inte otroligt att andra kopierade brotten i den panik som föddes. Pressen hade en central roll i alltsammans.

– Det vi verkligen lärt oss av detta är hur lite som egentligen ändrats. Den tidens press hade Monstret medan dagens tabloider skapar hysteri kring pedofiler, säger författaren.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22