Svarta änklingars deckareförening

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

Science fiction-författaren Isaac Asimov känner de flesta till, men deckarförfattaren Isaac Asimov är ganska så okänd, i varje fall hos oss här i Sverige.
Ändå skapade han den moderna sf-deckargenren och skrev en lång rad deckarnoveller i sin Black Widower-serie, där en grupp ”gräsänklingar” som träffas för att äta och dricka tillsammans alltid halkar in på en kriminalgåta.
Gåtan får sin lösning vid matbordet, men detektiven som löser problemen är servitören Henry, som passar upp vid bordet.

AV BERTIL FALK

Isaac Asimov (1920-1992) torde ha fått sin första berättelse publicerad på svenska i ”Jules Verne Magasinet” nr. 16/1942. Den hette Skeppsbrutna vid Vesta. De blev ytterligare fem science fictionnoveller i JVM. När sedan ”Häpna!” på 1950-talet dök upp i pressbyråkioskerna, så gick flera av Asimovs klassiska sf-romaner, Stiftelsen och Stålgrottorna, som följetonger. Och så kom Asimov naturligtvis ut i bokform på svenska. Däremot har så vitt jag kan förstå hans rena deckare aldrig klätts i svensk dräkt. Möjligen har någon enstaka novell dykt upp i något sammanhang. men jag är ingen kalenderbitare så det låter jag vara osagt.
Den ende svensk jag hittat, som tagit upp Isaac Asimov som deckarförfattare, är inte helt oväntat den mångkunnige Johan Wopenka i Stora mordboken (BJW-förlaget 1991). Johan Wopenka förststår att Isaac Asimov ”var den förste som kombinerade sf-teman med renodlade kriminalintriger av modernt snitt, till vad som kallas sf-deckare” och konstaterar att med sina sf-deckare ”lade han i princip grunden för hela subgenren.” Man kan alltså med fog hävda att många av Isaac Asimovs sf-berättelser också är deckare.
Det gäller inte minst Stålgrotttorna, där detektiven är en robot. Men deckare i sf-tappning har sällan uppfattats som deckare av vare sig förläggare eller läsare. Hur deckiga de än är.
Annorlunda är det med Black Widower-berättelserna med en uppassare som detektiv. Wopenka kallar kyparen Henry ”en äkta och mycket övertygande länstolsdetektiv – om nu den benämningen kan användas på en flink uppassare.” Black Widower-novellerna är rena puzzeldeckare helt utan sf-parafernalia och skrivna efter en formel, som Asimov själv uppfann, men som kan ses som besläktad med den gamla Agatha Christie-formeln att samla alla misstänkta för klimax i biblioteket. En inverterad variant så att säga, där brottslingen själv inte är närvarande. I varje fall inte i någon av de svarta änklingar som jag har läst.

Svarta änklingar

Idén till form utan och berättelserna om The Black Widower Club (De svarta änklingarnas klubb) fick Isaac Asimov därför att han själv var medlem av ”ett hemligt sällskap” som hette Trap Door Spiders, en klubb med anarkislisk struktur, utan styrelse och utan regler för beslutandefattande. År 1973 ska denna klubb ha existerat i trettio år och klubblegenden säger att den skapades för att en av dess medlemmar behövde en tillflyktsort undan sin fru. Det var, som man inser, en mansklubb.
Den regellösa klubben hade dock en bestämmelse, även om den inte gällde själva sammankomsterna. Trop Door Spiders måste, till varje pris får man anta, omnämnas i dödsrunorna när klubbmedlemmar dog. Och i dag är så vitt bekant de flesta medlemmarna borta. Möjligen finns någon enstaka medlem kvar i livet. Klubben möttes en fredag kväll varje månad bortsett från sommarmånaderna.
Vid varje möte var två medlemmar värdar och stod för notan. Värdarna hade rätt att ta med sig varsin gäst. Det är för mig oklart om det var i verkligheten eller i fiktionen som mötesplatsen var Restaurant 68 belägen i hörnet av Femte avenyn och 13:e gatan på Manhattan.
Asimov har emellertid påpekat att det är vikigt att understryka skillnaderna mellan Trap Door Spiders och Black Widowers. Anledning: klubben i verkliga livet försökte inte att lösa deckargåtor och där finns inte heller någon kypare som detektiven Henry i berättelserna. Till skillnad från verklighetens klubb hade den fiktiva klubben faktiskt stadgar. Mansgrisiga sådana, men dock stadgar. Och medan klubben i levande livet hade två värdar vid varje möte, nöjde sig den fiktiva klubben med en värd som tog med en gäst.

Författare medlemmar

Medlemmarna i verklighetens middagsklubb var vid sidan om Asimov själv flera sf- och/eller fantasyförfattare, L. Sprague de Camp, Lin Carter och Lester del Rey. Vidare fanns där D.R. Bensen, som brukade skriva Criminallimericks, kriminella limerickar, i ”Ellery Queens Mystery Magazine” (EQMM). Plus en journalist, en överste i reserven samt en pensionerad kemist, specialist på raketbränsle.
Jag har som utanförstående iakttagare missat de flesta mötena i den fiktiva klubben, men kunde långt efteråt detta vid det femte mötet, som under rubriken The Biological Clock, hålls i EQMM (Vol. 6, No. 3, mars 1973), ett nummer av deckartidskriften som jag beväpnad med EQMM-detektor kom över under en av mina många antikvariats- och boksafarin. Numret ingick i EQMM:s 32:a årgång, vilket innebär att EQMM de facto föddes två år innan verklighetens klubb för ”fallucksspindlar” föddes i New York City.
I Den biologiska klockan var det första gången som klubben inte hade någon gäst.

”I själva verket”, sa författaren Emmanuel Rubin, ”så finns det ingenting i stadgarna som säger att vi måste ha en gäst. Det enda som vi måste ha är inga kvinnor. ”
”Medlemmarna får inte vara kvinnor”, sa Thomas Trumbull, chifferexperten och blängde ut ur sitt ständigt solbrända anlete. ”Var står det att en gäst inte kan vara en kvinna?”
”Nej”, sa Rubin ifrån på skarpen och hans tunna skägg darrade. ”Varje gäst är ex officio en medlem under måltiden och måste därför foga sig efter alla regler – vilket innefattar att inte vara kvinna.”
”Exakt vad betyder egentligen ex officio?”, frågade konstnären Mario Gonzalo. ”Det har jag alltid undrat.”
Men Henry, klubbens officielle servitör, en juvel inom sin art, serverade redan den första rätten, som föreföll att vara en lång pirog av pasta, fylld med kryddost, grillad och täckt med sås.

Det handlar alltså om en gammaldags klubb av det där slaget som inte tillåter kvinnor som medlemmar, ja, knappt som gäster även om undantag görs, som vi ska återkomma till. De kulinariska övertonerna är inte att ta miste på. Det är en klubb för gourmeter.
Nu är det förvisso inte så dumt att halka in först på det femte mötet för det råkar vara så att de fyra första novellerna i serien handlade om respektive rån, fusk vid examensprov, stöd och spionage. Matematikläraren Roger Halsted avfärdar dessa brott som försumbara.
”Vad vi behöver här, mina herrar, är ett mord!”
Och ett mord levereras av konstnären Mario Gonzalo och – vid Jupiter! – löser inte den klipske servitören mysteriet med Gonzalos mördade syster.

Hoppsan, en kvinna

Med åren har min samling EQMM vuxit och i takt med det antalet Black Widower-noveller, som för övrigt inte bara publicerats i EQMM. Låt oss ta ett hopp in i framtiden till den dag då en kvinna dyker upp i samband med ett möte i den exklusiva klubben. Novellen heter The Good Samaritian (EQMM, Vol. 76, No.3, September 1980).
Återigen är det Mario Gonzalo som leder in klubbens medlemmar på brottets bana, vilket sker med en typisk asimovsk glimt i ögonvrån. ”De svarta änklingarna hade lärt sig av hård erfarenhet att när det var Mario Gonzalos tur att stå som värd för månadens bankett, så kunde de emotse det oväntade. De hade nått den punkt där de helt automatiskt stålsatte sig inför en annalkande katastrof. När hans gäst anlände så lättade stämningen om det visade sig att gästen hade det normala antalet huvuden och åtminstone kunde tala bruten engelska.”
Man kan svårligen tänka sig en värre chock än Mrs. Barbara Lindemann, som Mario Gonzalo placerar ensam i matsalen medan sammanträdet i klubben inleds. Medlemmarna omringar Gonzalo och hotar att avbryta ätandet innan det ens börjat. Gonzalo: ”Hon är inte vår gäst under banketten. Hon är bara en kvinna med ett problem, en gammal kvinna, och det kan inte skada oss om vi träffar henne efter middagen,”
Efter mycket och härligt om och men och hårt motstånd från Emmanuel Rubin tillåts Mrs. Barbara Lindemann komma in efter middagen och sitta på en stol placerad på behörigt avstånd från herrarnas bord.
Asimov brukar beskrivas som en träaktig författare, som saknar förmåga att teckna gestalter. Även om man nu inte läser deckarnoveller för karaktärernas skull utan med inriktning på mysteriet, så kan det som – rättvist eller inte – hävdas om Asimovs romaner knappast appliceras på hans deckarnoveller. Det finns en rad olika saker som gör Asimovs Black Widower-berättelser charmfulla och läsvärda.
Den kvicka konversationen innan änklingarna kommer till skott, de väl beskrivna manskaraktärerna, den med nästan brittisk skarpa beskrivne gentlemannen Henry som är en amerikansk uppassare, detaljer i åtbörder och yttranden, allt skapar en atmosfär, som förtätas när de olika brotten blottläggs vid den eftersits som är en brottsundersökning, där – som i fallet med Mrs. Barbara Lindemann – gästen uppmanas att föreställa sig att hon sitter i vittnesbåset i en domstol, varefter korsförhöret tar sin början, interfolierat med de olika deltagarnas reaktioner.
Asimov har också en tilltalande förmåga att slira på kopplingen till den växande spänningen och dra ut konversationen som ett spänt gummiband, likt en litterär dopplereffekt, som får Charles Dickens utsvävningar i samma moddegenre att te sig otympliga. Hos Asimov blir det aldrig pratigt och som läsare vill man inte skrika otåligt, ”Till saken, för höge farao!”

Oemotståndligt futilt

Mrs. Lindemanns problem, som förvisso har anknytning till ett brott, men i sig självt inte är ett brott, ter sig minst sagt futilt, men det växer till en utmaning som inte ens den mest kvinnofientlige av alla svarta änklingar, Mr. Rubin alltså, kan motstå. Och Henry, den skicklige problemlösaren, låter männen kring matbordet plocka fram den ena iakttagelsen efter den andra för att på basis av deras individuella konstateranden läsa problemet.
Och det är så det går till!
Visst är Henry en storartad problemlösare, men han kan inte lösa problemen ensam. Han måste höra änklingarna vända och vrida på spörsmålen, gissa, föreslå. Med hans egna ord: ”Mina herrar, jag gör inte anspråk på att vara överlägset skarpsinnig. Jag jämför mig inte med Sherlock Holmes, som Mr. Gonzalo emellanåt för min räkning. Det är först sedan ni, mina herrar, har diskuterat ett problem och eliminerat allt som är ovidkommande som jag tycks se vad som återstår.”

Personlighetsförändring

Novellen Den barmhärtige samariten är också läsvärd för att den visar hur Asimov mycket effektivt låter Emmanuel Rubin genomgå en personlighetsförändring från rasande motståndare till att en kvinna besöker klubben till den perfekte gentlemannen som sätter en ära i att hjälpa samma dam i hennes problematiska situation. En karaktärsskildring med karaktärslyft om man så får säga.
Asimov skrev 66 änklingar mellan 1972 och 1991. Ska man säga något om skillnaden mellan Asimov som författare av deckarnoveller och sf-romaner, så får det bli att de stort upplagda rymdeposen av det grandiosa slag som Stiftelsen utgör inte alls liknar de innehållsrika, men kompakta och sinnrikt strukturerade novellerna om änklingarna.
Att Asimov har sinnrikt skruvade mystifikationer i sina sf-berättelser ändrar knappast på något i det avseendet.
Det är på sätt och vis egendomligt att deckarförfattaren Isaac Asimov inte har uppmärksammats av svenska förläggare. Det finns flera novellsamlingar ute i USA med Black Widower-historier.

Litteratur:
Anonym, A new Black Widower story by Isaac Asimov (EQMM, Vol. 61, No.3 March 1973), ss. 39-40.
Wopenka, Johan; Stora mordboken (BJW-förlaget 1991), ss. 75-76.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22