Svart på Witt En svensk Jules Verne i glömska

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Av Andreas Nyblom

Hög produktivitet och berömmelse går inte alltid hand i hand. Som DAST-läsaren vet gäller detta inte minst för författare av underhållningslitteratur. Den litteratur som haft förankring hos folket har av smakdomare ofta urskilts som ytligt skräp utan substans och exkluderats från historieskrivningen. Just sådan chauvinism och snobbism var något som författaren och ingenjören Otto Witt (1875-1923) reagerade mot och ofta kritiserade i sitt författarskap. Han angrep förstås främst det naturvetenskapliga området, men inställningen kan lika gärna gälla för trångsynthet inom det humanistiska fältet. Just på grund av snäva bedömningskriterier är Witt idag okänd för de flesta. Trots att han under 1910-talet var en av våra mest produktiva författare har hans namn aldrig stått att finna i de litteraturhistoriska översiktsverken.

Mellan 1911 och 1921 skrev Witt mer än trettio romaner och novellsamlingar samt utgav åttiofem nummer av ”Hugin. Tidskrift för naturvetande i roande form”. Det gemensamma för allt han skrev var upptagenheten vid naturvetenskap och teknik. Hans deckare, framtidsromaner och tekniska sagor lockade med spännande titlar och storslagna äventyr. Men under de rafflande intrigerna doldes författarskapets egentliga syfte som var att popularisera den kunskap som i allt högre takt förändrade livet i samtiden.

Witt ville visa att de moderna industrierna och uppfinningarna endast var resultat av människans fantasi och tankeverksamhet. Genom att sprida roande och lättsmält information om nya upptäckter, teorier och innovationer, hoppades Witt att fler skulle vilja delta i utformandet av framtiden och att Sverige på så sätt skulle bli en mer framgångsrik industrination. Redan i denna grund låg förstås en kritik mot den samtida vetenskapen.

Det Witt opponerade sig mot var att de som egentligen var roligt och intressant genom ett stramt och tillkrånglat språk gjordes otillgängligt för vanliga människor.

Kritiken mot de naturvetenskapliga fackmännen är därför ett återkommande tema i Witts romaner. Hjälten är i dessa oftast en ung ingenjör som tack vare sin fantasi och gränsöverskridande ämneskunskaper kan lösa all världens problem och uppfylla alla önskningar. Ingenjörens lekfulla tankekraft kontrasteras mot professorernas och nobelpristagarnas stelhet och avsaknad av fantasi. Deras högmod leder dem ofta i fördärvet och de besegras alltid av hjälteingenjören i kampen om att behärska naturen.

I Den hemlighetsfulla stjärnan (1917) är författarens kritik mot den stringenta vetenskapen tydlig. Då den framstående astronomen, professor Plantén, fäster sin tillit till en falsk förklaring av berättelsens mystiska stjärna kommenteras detta på följande vis: ”Ty vem har hört, att något så simpelt och tarvligt som ’sunt förnuft’ införes i de salar, där korrekta beräkningar föra spiran. Hur skulle det gå med vetenskapen om dess stelnade ortodoxi stördes av ’förnuft’. Kors i alla dar! Då bleve ju vetenskapen allas egendom – då skulle ju alla kunna begripa naturen. Och det vore alltför galet.”

Witt var även kritisk till hur det moderna samhället tilläts växa fram på naturens bekostnad. Redan i debutromanen De sista människorna (1911) klargjorde han att han såg kritiskt på samtidens exploaterande av naturresurserna. I den avlägsna framtid som skildras är naturen helt renons på djurliv och växtlighet. Dessutom är framtidsmänniskorna utleda på att ”lefva af nåd på forna människors snille”. Tillvaron framstår som alltför tillrättalagd och bristen på omväxling, sysselsättning och kärlek har gjort det ointressant att leva. Det framgår tydligt att såväl utarmningen av naturen som den andefattiga tillvaron är orsakade av det tidiga 1900-talets industrialisering. Det är vikten av att kritiskt granska den samtida utvecklingen som poängteras. Hur vill vi att vår framtid skall se ut? Det är en tidlös fråga som alltid kommer att vara lika aktuell.

En artikel i ”Borås Tidning” 1954 har titeln En svensk Jules Verne och artikelförfattaren använder uttryck som ”imponerande fantasi”, ”makalös fabuleringskonst” och ”mästerverk” för att beskriva Witts författarskap. Det var just som en svensk motsvarighet till Jules Verne och Camille Flammarion som Witt betraktades av sin samtid. En recension av Det magnetiska luftskeppet i december 1912 inleds med orden: ”Vår svenska Flammarion är en produktiv man.” Anmälaren avrundar med att konstatera att ”ingenjör Witts senaste bok är av den art, att den förtroendefullt kan rekommenderas åt varje julklappsköpare, som står i valet och kvalet, då den skall finna något lämpligt åt en gosse eller flicka i skolåldern.”

Den berättartradition som företräddes av Witt och hans franska kollegor skulle flera år senare skulle komma att benämnas science fiction. Witt såg emellertid inte sitt skrivande främst som skönlitteratur, utan som ”populärverenskap i romansagans former”. Sina berättelser kallade han för naturvetenskapliga romaner, framtidsromaner och tekniska sagor. Även om samtiden främst var positiv till Witt och hans romaner, så har hans eftermäle blivit av ett helt annat slag.

Om Witt över huvud taget nämns är det just som en föregångsman för svensk science fiction. Samtidigt som han på så vis erhållit en viss uppmärksamhet har dock en skev bild av författaren spridits. Jag tänker då främst på de schablonartade och nedvärderande skisser som författarskapet givits i genrehandböckerna. Av Sveriges främsta science fiction-kännare, Sam J. Lundwall och John-Henri Holmberg, avfärdas Witt som litterärt undermålig, inskränkt och oläsbar.

De personligt färgade framställningarna innehåller ingenting om Witts samtida betydelse, eller om hans engagemang för att popularisera vetenskapen. Lundwalls Science fiction. Från begynnelsen till våra dagar utkom 1969 och fem år senare kom Holmbergs Drömmar om evigheten. Science fictions historia. Med andra ord är även handböckerna ålderstigna idag. Det är emellertid till dessa den intresserade är hänvisad om det är information om en författare som Otto Witt som eftersöks.

Intressant tidsrepresentant

Det olyckliga är att en bristfällig och missvisande bild spridits om författaren. I sin bibliografi över science fiction och fantasy påstår Lundwall att Witts betydelse endast ligger ”i hans roll som enveten propagandist för en personlig form av sf.” Witt var måhända egensinnig, men han var över huvud taget inte någon propagandist för science fiction.

Det han propagerade för var att vetenskap och teknik skulle göras tillgängligt för vanliga människor, något som han förvisso menade att fantasi och fiktion var väl lämpade för, men det var inte berättelserna i sig som var det viktiga. De litteraturformer som Witt använde sig av var populära och hade många läsare.

Dessutom erbjöd de utrymme att utveckla tankar om teknikens värld inom ramar av spänning. Även om Witt förmodligen inte hade några ambitioner om att gå till historien som skönlitterär författare, framstår han som en intressant representant för sin tid. Det grundmurade engagemang som präglar hans koncentrerade författarskap har mycket att säga om det tidiga 1900-talet.

Eftersom hans böcker inte längre finns tillgängliga i bokhandeln eller på vanliga bibliotek är det endast i förhållande till den egna tiden som författaren är intressant att betrakta och bedöma. Då står det klart att Otto Witt var en uppskattad och enastående produktiv författare som med fantasi, humor och spänning ville förändra världen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22