Suneson Revisited: Kjell Myrman & O.P. Nilsson hjältar värda att läsa om

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Av Kjell E. Genberg

Strax före sommaren i år hade jag ärenden till Vinslöv i Skåne. Jag behövde studera vissa områden och platser för en roman som skall utspelas i trakten. Min vana trogen hamnade jag på biblioteket och fann till min fasa att man också där sålde ut gamla fina böcker billigt.

Jag handlade förstås samtidigt som jag grämde mig över att alla författare – både svenska och utländska – tydligen måste den vägen vandra numera när böcker fått ett bäst-före-datum.

Men nog måste det vara fel någonstans när en novellsamling av en känd (visserligen död, men ändå) svensk författare som Vic Suneson säljs för en femma: tio gånger billigare än 40 centiliter halvuselt prippskt öl.

Jag läste samlingen på rummet och blev naturligtvis nostalgisk eftersom berättelserna är placerade i en tid jag känner eller har känt igen – jag har ju levat ända sedan 1940.

När jag kom hem från Vinslöv rotade jag i hyllorna och hittade fler böcker av den nyskapande Vic Suneson som egentligen hette Sune Viktor Lundquist (1911-1975) och var byggnadsingenjör.

Han debuterade 1948 – ett år före Maria Lang – med romanen Mord kring Maud och redan då visade han sig kunna det här med fyndiga gåtor och lagom inträngande personteckning och miljöskildring.

Vic Suneson hade i huvudsak två huvudpersoner: kommissarie Kjell Myrman och överkonstapel O.P. Nilsson. Den senare blev så småningom befordrad även han och hamnade till sist på våldsroteln i Stockholm.

I en epok fylld av privatdetektiver, journalister och fotografer som snubblar på mord, eller privatpersoner som råkar känna en polis och mer eller mindre tar över utredningen, var det något nytt när en författare kom på att det faktiskt var polisen som utredde brott.

Sunesons O.P. Nilsson blev huvudperson i flera böcker av den kategori som efterföljarna Sjöwall & Wahlöö kom att kalla tjänstemannaromaner.

Nilsson är inte världens klurigaste person men han löser brott genom att tänka logiskt och följa reglementet utan att improvisera alltför mycket.

Dessutom är han en känslig människa fast han skyltar inte med känslorna, utan håller dem tidsenligt inom sig. Det blir inte sämre av det.

Det kan verka fånigt att i en tid av femtioelva nya deckarförfattare i Sverige varje år föreslå att man ska läsa en gammal stofil som började skriva på 40-talet. Men gör det gärna ändå, man får ett utsnitt av tiden, får veta vad som då stod på agendan (ännu ett löjligt modernt ord) och får veta hur Polismyndigheten i vårt land arbetade i denna grå forntid.

Men sno på – snart är Vic Suneson alldeles slutsåld, också på biblioteken.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22