Stuart Woods: Författare som levt ett fritt och rörligt liv

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-2, Artikel

Man kan påstå att Stuart Woods levt ett ovanligt liv, till stor del beroende på att han inte gifte sig förrän han fyllt 47 och delvis på att arbetet inte krävt en fast arbetsplats, något som gett honom betydande rörelsefrihet.

Stuart föddes i den lilla sydstatsstaden Manchester i Georgia den 9 januari 1938. Hans mor var organist i kyrkan, fadern en frisläppt straffånge som gav sig av när Stuart bara var två år gammal.

Att pappa försvann berodde nog mest på att han fick veta att polisen förstått att han var delaktig i ett inbrott i Royal Crown Colas buteljeringsfabrik. Han flyttade till Kalifornien och Stuart träffade honom bara två gånger innan han avled 1959.

Manchester är en liten vacker stad som trycker sig mot Pine Mountain-bergen, alldeles i söder av den platå som är känd under namnet Piedment. Staden ligger ungefär en svensk mil från Warm Springs, där Franklin D. Roosevelt grundande Georgia Warm Springs Foundation som sysslade med polioforskning. Där ägde presidenten det lilla hus som nu är känt som The Little White House och där han avled den 12 april 1945.

Dåligt betalt reklamman

Stuart gick i skola i hemstaden innan han kom in på University of Georgia. Efter college tillbringade han ett år i Atlanta som inkallad i Air National Guard. Lyckligt nog hade han ofta permis och arbetade i en herrmodeaffär för att få ihop lite extra fickpengar. När den militära träningen var överstökad på hösten 1960 flyttade han till New York och började söka ett jobb där han fick nytta av sin skrivkunnighet.

Men det var anställningsstopp hos tidningarna så han hamnade som volontär på en annonsbyrå. Där tjänade han 70 dollar i veckan.

– Det är nog ett mått på min betydelse för firman att min sekreterare tjänade 80 i veckan, säger han.

Han fanns i New York hela 60-talet, men undantag för tio månader i tyska Mannheim. Eftersom Berlinmuren blivit byggd skickades han och andra unga soldater dit.

– Gudarna vet varför, menar Stuart Woods. Allt vi gjorde var att köra lastbil på autobahn.

Upptäckte seglandets charm

Sedan hamnade han i London och jobbade som annonsman i tre år. Det var där han tyckte det började bli dags att skriva romanen han funderat på så länge. Så han flyttade igen, till Irland den här gången, där några kamrater hittade en liten lägenhet åt honom i ett stall som tillhörde ett slott i County Galway.

För försörjningens skull jobbade två dagar i veckan åt en reklambyrå i Dublin. Han hade hunnit omkring hundra sidor in i boken när han upptäckte finessen med att segla.

– Då gick allt åt helskotta. Jag gjorde inget annat än seglade.

Så dog hans farfar och Stuart ärvde tillräckligt med pengar för att ”kunna skuldsätta mig för en båt”. Med den ställde han upp i 1976 års OSTAR-tävling, en ensamsegling över Atlanten. Han övade ordentligt inför denna pärs (bland annat med en tripp till Azorerna).

I juni 1976 lämnade farkosterna Plymouth i England. Stuart tog en mycket sydligare rutt än alla de andra, för att komma undan stormarna på norra Atlanten och tog sig över på 45 dagar. Det blev inget rekord, men han hamnade i alla fall i prislistans mitt, vilket inte var så dumt eftersom han hade mindre båt än de flesta andra.

Skrev två faktaböcker

Några av de följande åren till bringade han i hemstaten Georgia – bodde både i Manchester och Atlanta – där han sålde farfars butik och fick pengar nog att skriva två böcker. Blue Water, Green Skipper handlade om upplevelser på Irland och seglingstävlingen. Den andra var en resehandbok med det frestande namnet A Romantic’s Guide to the Country Inns of Britain and Ireland. Men han slutade inte segla. I augusti 1979 deltog han i ökända Fastnet Race, där flera deltagare miste livet. Själv klarade han sig bra. Lite senare gjorde han en ny segeltur över Atlanten. Med en bekants båt gjorde han strandhugg på Azererna, Madeira och Kanarieöarna innan han kom till slutstationen Antigua i Karibien.

Medan allt detta pågick hade den brittiske förläggaren till Blue Water, Green Skipper sålt de amerikanska rättigheterna till W.W. Norton, ett förlag i New York. De gav honom dessutom kontrakt och förskott på boken han börjat skriva på Irland.

– Med förskott i hand hade jag inga ursäkter kvar och skrev färdigt boken.

Debutthrillern en jätteframgång

Den fick namnet Chiefs (på svenska Delano, Georgia, USA), trycktes inbunden i 20000 exemplar och Woods var nöjd med det. Men pocketupplagan blev en våldsam succé och CBS-TV gjorde en sextimmars film på den, med medverkande som Charlton Heston, Danny Glover, John Goodman, Bill D. Williams och Stephen Collins. Kritikerna jublade och för pengarna köpte Stuart Woods hus i byn Cowes på Isle of Wight.

Cowes är seglarnas huvudstad i England, kanske i hela Europa, så där trivdes den nyrike författaren.

Debutromanen fick en Edgar av Mystery Writers of America. Chiefs gjorde att New Yorks förläggare fick upp ögonen för Stuart Woods. Nu började en framgångsrik författarkarriär. Det har blivit ytterligare femton romaner, den senaste kallad Dead in the Water.

I Frankrike belönades Imperfect Strangers med Prix de Literature Policiere.

”Jag gifte mig för ung”

1984 gifte sig Stuart första gången, men detta äktenskap höll bara i sex år.

– Jag gifte mig för ung, brukar han säga. Jag var bara 47.

Efter 15 år i Atlanta flyttade han till Santa Fe i New Mexico där han tillbringade fem år med att bygga ett hus och dessutom hann med att träffa sin andra hustru. Hon heter Chris och jobbade på den tiden i en bokhandel medan hon försökte skriva sin första egna roman.

1993 köpte han hus i Key West och sedan han väl bestämt sig för att stanna i Florida sålde han huset i Cowes. Husaffärer tycks roa honom, för 1995 sålde han kåken i Santa Fe och köpte ett hus från kolonialtiden i en by i Litchfield County i delstaten Connecticut. I fjol våras sålde han huset i Key West och köpte istället en strandtomt i Vero Beach, Florida och där tänker han bygga hus i år. Nu delar han sin tid mellan Florida och Connecticut och reser gärna, inte minst i Europa.

Kommer att hänga med länge

1996 skrev Stuart ett nytt kontrakt på två böcker med förlaget Harper Collins. Den första av dessa är Dead in the Water, som återigen har Stone Barrington som huvudkaraktär och utspelas på en ö i Karibien. Den andra, med samma hjälte, heter Swimming to Catalina och kommer alldeles strax ut i USA om den inte redan har gjort det.

Några planer på att pensionera sig från skrivandet har han inte.

– Jag håller nog för 15-20 romaner till, säger han. Särskilt nu när jag börjat tänka mer och mer på min hälsa. Nyligen läste jag att hjärtinfarkter kan förebyggas genom att man dricker rödvin, så jag kommer säkert att hänga med ganska länge.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22