Strindberg och van Gogh förde honom till Paris

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-1, Artikel

AV LEIF-RUNE STRANDELL

Nej, det är inte Håkan Nesser som spökar i Håkan Larssons undermedvetna utan slumpen som fann titeln: Strindberg behövde aldrig fly från Belgrad.

Ibland är titeln på en bok så fascinerande att man vill läsa boken. Ibland undrar läsaren varför en bra bok fått en så intetsägande titel. Men kulturhistorikern och konstvetaren Håkan Larssons thrillerdebut har en lockande titel och ett spännande inre.

Strindberg behövde aldrig fly från Belgrad heter alltså boken. Och det är ju sant. Men titeln kom inte av sig själv. Manus var klart och författare och förläggare hade bekymmer med att finna ett passande namn. En kväll när de resonerade om innehållet citerade Håkan Larsson en textsnutt, jodå, den innehåller titelraden. De tittade på varandra – problemet var löst. Och lösningen hade funnits där hela tiden, mitt inne i manuset utan att någon av dem tänkt på det.

Sant är det alltså. Inte den enda sanningen i boken. Som den historiker han är så har Håkan Larsson lyckats plocka ihop verkliga historiska personer med några fritt uppfunna.

Han erkänner dock att en del visst finns, i nutid. Inte med sina riktiga namn, men han har fått samtal från läsare som identifierat hans förebilder (och är eniga med honom om deras personligheter… )

Huvudpersonen har han uppfunnit, för en sådan huvudperson behövde han. En ung dansk som för att undkomma oönskat faderskap skickas som diplomat till Paris. Där skulle han bli biträdande kulturattaché, men blir raskt ordinarie enär den föregående hittats mördad.

Och det blir arbete både att ha kontakt med polisen (påhittad i Paris, verklig person i Wien) och med den svenske författaren Strindberg, som hellre vill ha hjälp av danskar än av ”de avundsjuka svinskarna”. Året är 1894, och Strindbergs kontakter med den danske bedragaren och konstförfalskaren Willy Gretor är sanna. De hade kontakt, och Håkan Larsson har bara gjort en del mindre förändringar för att få in deras kontakter i berättelsens huvudfåra.

Just de brev som finns i boken finns inte, men de är i en stil, stavning och uttryckssätt som Strindberg använde.

– Jag har läst alla hans brev i Kungliga biblioteket. Egentligen var jag på jakt efter hans eventuella kontakter med van Gogh, men i förlängningen blev det den här boken i stället.

Strindberg var konstnär, och i förbifarten träffar vi också Gauguins fru Mette Gad. En annan kändis från tiden är frau Sacher i Wien, hon med Sacher-tårtan, vars recept dessvärre är försvunnet. Kvar finns hennes gästbok, den enorma bordduken med den tidens ledande personers namn broderade runt kejsarens i mitten.

Huvudpersonen, den unge diplomaten Jens Hartvig Aabel, finns alltså bara i författarens fantasi och i boken, men hans käresta (jo, det finns ett romantiskt inslag också), danserskan Severina från Italien, har funnits. Trots idogt letande har dock inte Håkan Larsson lyckats hitta något porträtt eller detaljerade upplysningar.

Hans fantasi har i alla fall fått till en modern feminist och pacifist. Handlingskraftig och närmare en filmens Bond-brud än vad Jens Hartvig är en dåtida 007. Men det kan vi väl avslöja, han avancerar från kulturattaché till hemlig agent med uppgift att rädda Europa från storkrig. Inga prylar från Q har han, men är duktig fäktare och skytt.

Så nu har ni väl gissat var titeln kommer ifrån: det unga hemliga paret måste fly från Belgrad, undan Svarta Handen (som lär finnas kvar än i dag i Serbien), vilket Strindberg slapp.

Håkan Larsson har kollat alla detaljer i miljöer och tidskänsla, men när han var klar fann han en miss. Den järnväg hans par följer för att komma till Bosnien hade han funnit på en Serbisk militärkarta från 1885; tyvärr blev den aldrig byggd. Men en påhittad flykt kan ju få följa en blott planerad järnväg.

Platserna dit de kommer i Serbien och Bosnien finns kvar. Håkan Larsson rekommenderar ett besök i Vranduk.

Själv bor han i Skåne och får presentera sig själv. Skriva kan han. Och som historiker får vi anta att han redovisar fakta korrekt.

PS Håkan Larsson gillar Nessers van Veeteren-bocker. Bara så ni vet.

FÖRFATTAREN: VISST FINNS JAG MED I BOKEN

Visst gillar jag Nesser och hans uppfunna nordeuropeiska land, men Strindberg … är hållen mer klassiskt. Den återgår snarare på sådana som Dennis Wheatley och historikerbröderna Eirik och Harald Hornborg. Den senare har också föregripit Nesser med sitt fiktiva tyska hertigdöme Flüstringen. Och vem i mogen ålder har inte tjusats av Hopes Fången på Zenda? Det finns en ”Zenda 2” från 1928 med titeln I hennes majestäts hemliga tjänst av en brittisk diplomat?)

Verkligheten överträffar dikten, men dikten fullständigar också verkligheten.

Jag känner mig tryggast att skriva om det jag upplevt eller känner till genom studier och intervjuer. Såväl historiska som fiktiva gestalter måste få kött, blod och ande. Då kan man porträttera levande människor – Strindberg… har många sådana.

I boken finns bihandlingar som på något sätt styr huvud handlingen. Så är det också i vardagen. Vi kan se hur allt förr eller senare går i en cirkel, förmodligen länkad till en oändlig mängd andra cirklar. Det är viktigt för mig att lägga märke till dem och glädjas åt dem.

Viktigt är också att arbeta ihop med andra. I boken ställs Jens Hartvig och Severina inför påfrestande situationer och löser dem tillsammans. De hade inte lyckats utan bistånd av andra längs sin väg.

Severinas pacifism tillhör tidsandan liksom hennes kvinnliga utspel. Tänk på att Nobels första pris var Fredspriset. Tänk på Bella von Suttners Ner med vapnen. När hon talar om krigen i Alto Adige beskriver hon också min farfars lantbruk, där de varje år plöjde upp spår från slaget vid Helsingborg. De lämningarna finns i dag på Landskrona museum.

Visst finns jag själv med i boken, men delad i småbitar bland gestalterna. Hur skulle det annars sett ut? När man varit f.d. lärare, arbetare i franska vingårdar, deltagare i biståndsprojekt, bokhandelsbiträde, försäljare av ren mat, akademiker, fabriksarbetare och annat (fast i annan ordning). Hur känner man sig när man vandrar på en stor utställning på landets främsta kulturhistoriska museum och upptäcker att utställning och katalog bitvis stöder sig på ens egna doktorsavhandling? Det är att delta i en annan bok som någon annan får skriva.

HÅKAN LARSSON



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22