Störtning 1945 blev Alibi-Magasin 1953

Jan 17th, 2008 | By | Category: 2001-4, Artikel

GÖTEBORG (DAST) Det finns i dag inte många kvar som skrev detektivromaner åt John Loréns Alibi-magasinet, men DAST har hälsat på hos Bengt Mirror. Han skrev Flygplansmysteriet (51/1953). Bakom pseudonymen Bengt Mirror döljer sig Göteborgs-journalisten Axel Miltander. Flygplansmysteriet skiljer sig en del från andra berättelser som publicerades i magasinet. Berättelsen är turnerad med flera knorrar. När man tror att saken är klar, dyker det upp 60.000 kronor i ett par strumpor. Och där knyter Mirror/Miltander på slutet ihop en kvinna, som i början av boken sitter och stoppar strumpor åt en hel redaktion, med slutet på historien. Uppslaget till Alibi-deckarens flygkrasch fick författaren redan som 18-åring då ett brittiskt flygplan störtade i södra delen av sjön Rögden på gränsen till Norge i Värmland.“När jag skrev deckaren jobbade jag på Göteborgs-Posten som reporter och hade ingen hög lön”, berättar Axel Miltander. “Vi behövde faktiskt tjäna lite extrapengar. Nu var det så att en kollega till mig, var kriminalreporter Ingvar Bernetoft, skrev åt John Loréns Alibi-magasinet på löpande band. Ingvar Bernetoft var mycket flyhänt. Det lät som en kulspruta när han skrev. Han skrev nog flera deckare i veckan. Som kriminalreporter hade han möjlighet att få stoff den vägen. Han var råare än jag. Gärna lite blod och kulor och krut.

Nu hade Alibi-magasinet ont om manus. Ingvar frågade mig om jag inte kunde hjälpa till. Jag hade nattarbete ofta och skrev rätt mycket på den tiden. När jag arbetade på natten skrev jag på dagen och när jag arbetade på dagen skrev jag på natten, så det tog väl två dar att skriva Flygplansmysteriet till Alibi-magasinet. Men det blev bara ett detektivmagasin. Anledningen till det var att jag fick mycket annat att göra på tidningen. Jag hade också lättare att skriva annat material. Under åren 1952 till 1958 skrev jag noveller för En rolig halvtimme och Tidsfördrif under massor med olika namn utom mitt eget. Ibland hade jag fem noveller i samma nummer under olika namn. Deckarna och novellerna i Tidsfördrif var mycket enkla saker. Jag fick 25 kronor för varje novell. Pseudonymen Bengt Mirror använde jag bara när jag skrev Flygplansmysteriet.

Det jag hade mest framgång med var frågor och svar. Jag konstruerade frågor om tokiga saker och gav tokiga svar och det uppskattades. Sedan skrev jag en del halvdeckare, men inga kärleksnoveller.”

Började skriva vid 6 års ålder

Axel Miltander började skriva som sexåring och hans debut som journalist skedde också den mycket tidigt.

“Min första tid som reporter – för att använda ett alldeles för fint ord – var 1939. Axel Miltander var då tolv år och bodde en mil från norska gränsen i Varmland, där hans far var växtforskare.

Den 9 april 1940 hörde vår folkskollärare Eskil Norbäck något kraftigt dunkande långt bortifrån. Han gick ut ur skolsalen. Han var borta en kvart och så kom han tillbaka till klassen och sa: ‘Jag ska bara tala om för er att Oslo är bombat.'”

Då gjorde 12-aringen Axel Miltander något som kom att bli en journalistdebut. Han ringde in en notis till TT om detta.

“Jag fick tre kronor i honorar per postgiro. Några månader framöver fortsatte jag att rapportera om det kom ett tyskt flygplan flygande in över vårt hus eller område eller andra incidenter som hände. Jag fick tre kronor varje gång. Tre kronor var mycket på den tiden. Jag skrev mina rapporter och ringde in dem. Sen kom ett brev från TT att jag inte fick lämna mer text för att försvarsstaben förbjuder det. Jag kunde avslöja militära hemligheter. Och på den vägen var det hela kriget. Jag upplevde den spänningen.”

Ett flygplan störtar

Axel Miltander hade en god vän, som han betecknar som sin idol inom journalistiken. Det var Gustav Olsson på Värmlands-Tidningen.

“Gustav Olsson var en fantastisk reporter, som jag kände sedan 1939, för han var hemma hos oss ibland och intervjuade min far. Han gick under signaturen Buskas. Vart han än kom så hände det någonting.

När kriget tog slut våren 1945, ringde Buskas till mig och sa, “Nu åker vi in i Norge.” Vi åkte mot Rojdöfors. När vi kom till gränsstationen var den spärrad. Svensk militär var där och sa att ni får inte åka över för det är spärr. “Det bryr jag mig inte om”‘, sa Buskas och vi plockade ned spärren och körde in i Norge.

Ett flygplan störtar

Alldeles efter det att vi tagit bort gränsspärren hörde vi ett kraftigt dån. Jag tror att det var en Flying Fortress eller ett plan lika stort som en Flygande Fästning, som kom dånande tvärs över trädtopparna och störtade i södra delen av sjön Rögden. Planet förstördes helt och hållet och om jag inte minns fel så omkom sju eller tio engelska stridsflygare. De ligger begravda här i Göteborg.”

När Axel Millander skrev Flygplansmysteriet för Alibi-magasinet var berättelsen i någon mån inspirerad av denna händelse.

“Jag hade nog ingen speciell tanke när jag skrev den”, säger han. Minns inte riktigt. Det är ju snart femtio år sen, men i regel när jag skriver så vet jag inte alls hur slutet kommer att bli. När det gäller deckare så avskyr jag våld. Jag hatar att se skjutvapen och blod. Den amerikanska våldsfilmen är avskyvärd.”

Fast nu sköts det faktiskt ett par skott i Flygplansmysteriet – men skotten träffade inte. Och det var inte heller en blodig berättelse påpekar Axel Miltander, som konstaterar att han älskar Agatha Christie för hon behövde inte använda vapen.

“Jag har läst de klassiska deckarförfattarna Conan Doyle, Christie, Sayers, Carr. Jag har nog inte läst mycket deckare i vanlig mening, men jag läser böcker som för mig framstår som deckare, nämligen böcker om forskning i arkeologins historia.

Om man jämför de gamla deckarna med de moderna deckarna tycker jag mig märka en kolossal skillnad.

Personskildringarna i de moderna deckarna tycker jag är bättre. Man får en bättre beskrivning av sociala miljöer än man fick förr. De är mer samhällstillvanda, modernare i framtoningen.

Deckarna och novellerna som jag själv skrev i Tidsfördrif var mycket enkla saker. Jag fick 25 kronor för varje novell. Och så tog jag spårvagnen ned till Järntorget där förlaget låg och så fick man 25-50 kronor. Min lön på den tiden var inte mer än 800 kronor.”

Axel Millander träffade själv aldrig den legendariske kioskkungen John Lorén, som han skrev Flygplansmysteriet åt.

Men han svingar fortfarande pennan i Göteborgs-Posten en gång i veckan, där han har en spalt för samlare.

IH.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22