Stora popboken 1966 som tidsdokument

Jun 16th, 2013 | By | Category: 2013-06 juni, Artikel

Omslag till Stora popbokenAv ANDERS N. NILSSON

För de flesta är Stora popboken lika med Hans Olofssons och Sten Hallbergs omfattande svenska diskografi och artistbiografi, som kom ut 1995, snabbt såldes slut, och idag är mycket eftersökt. Den boken har dock lånat sitt namn från en betydligt tunnare (111 sidor) och äldre volym, sammanställd av Rolf ”Carvan” Carvenius och tryckt på det egna Svenska Popförlaget redan 1966.

Även om den äldre bokens omslag utlovar ”729 toppartister i ord och bild” behandlar den på sina 106 sidor egentligen inte fler än 173 grupper inklusive ett mindre antal enskilda artister. Baseras räkningen på antalet individer, får jag det dock till 740. Bokens undertitel ”En översikt av svensk nöjesindustri under 1960-talets mitt” är därmed tilltagen något i överkant. Den mer fullständiga sammanställning som enligt förordet planeras utkomma senare, kom såvitt jag vet aldrig att förverkligas.  Redaktören finns för övrigt själv med på bild då han vid den aktuella tiden blåste saxofon och klarinett i, och även var kapellmästare för, showbandet Burksmen.

Rolf CarveniusEnligt Rolf Carvenius (e-post 2010, bilden tv) gavs Stora popboken ut i samband med att han var med och arrangerade en mässa i Ostermans Marmorhallar vid Stureplan i Stockholm i slutet av 1966. Mässan kallades ”Pop Sport Mode av idag” och hade popen som övergripande tema. Genom en förfrågan ställd till olika artistagenturer, -förmedlingar och skivbolag kom Carvenius i kontakt med en mängd grupper och enskilda artister.

Han skickade till dessa ut ett erbjudande om att vara med i boken, och för detta krävdes att de besvarade ett frågeformulär, bifogade ett foto på sig själva, samt betalade in 25 kronor. De insända svaren i frågeformuläret redigerades och utökades av Carvenius i samarbete med Bertil Bertilsson. Boken, som trycktes i 1000 exemplar, såldes enligt det på omslaget tryckta priset för 11:55 kr och intäkterna från försäljningen kom enligt Carvenius att ganska precis betala tryckkostnaden.

Boken riktar sig enligt förordet till såväl arrangörer som publik, och för varje artist/grupp ges en text innehållande basfakta och kontaktinformation, som regel kompletterad med ett foto. Basfakta talar om hemorten, en kortare historik, vilken typ av musik man framför, vilken typ av ställen man brukar spela på, samt medlemmarnas namn, ålder och instrument.

Viktig dokumentation
Genom de i boken infogade mer kåserande texterna och artistpresentationernas ibland lite skämtsamma stil ger boken ett lättsamt intryck. Den förmedlar därmed lite av den poppiga, till synes lätta och ytliga 60-talsstilen och kan med rätta ses som ett tidsdokument. Detta till skillnad från Olofssons och Hallbergs bok från 1995, vilken med nödvändighet förhåller sig mer retrospektivt till den tidsperiod man valt att behandla (1954–1969).

BurksmenCarvenius bok kan ses som en viktig dokumentation av en central period i svensk populärmusiks utveckling, vilken av Per-Erik Brolinson och Holger Larsen (1994, s. 203) beskrivits med följande ord: ”Det samlade intrycket av epoken 1963–68 inom svensk populärmusik är att den rymmer den mest expansiva och dynamiska fasen i ungdomskulturens historia även i vårt land.”

Tidsmässigt tangerar Stora popboken även in den brytpunkt i svensk dansmusiks utveckling som innebar att elektrifierade gitarrer kom att ersätta den tidigare dominerande storbandsinspirerade sättningen med mycket blåsinstrument (Ibid., s. 247). Enligt Tor Larsson & Gunnar Svensson (1992, s. 99) skedde under 60-talet ett påtagligt genremässigt trendbrott ”då musik i schlager- och jazztraditionen konkurrerades ut av fonogramlanserad ’kilowattmusik’ i rock- och poptraditionen.” Elgitarrerna gjorde även att dragspelet som bärande instrument i dansmusiken snabbt marginaliserades. Dessa skiften i gruppernas instrumentering tog sin utgångspunkt i den s k ståltrådspopen, med utpräglat metalliskt gitarrsound (Brolinson & Larsen 1984, Malmström 1996, s. 200 f.).

En av de stora förebilderna var här det brittiska bandet The Shadows med Cliff Richard som vokalist. I likhet med detta band blev det nu legio med manliga vokalister, vilka kom att ersätta de tidigare vanliga refrängsångerskorna. I och med popens genomslag i Sverige 1963–64 förflyttades de utländska musikinfluensernas tyngdpunkt från USA till Storbritannien (Horgby 2007, s. 273 f.).

Tomas Ekman (2009) har sammanfattat den svenska ungdomens 60-tal, och en av hans slutsatser är att ”Popmusiken skapade sextiotalet” (s. 141). Popmusiken utgjorde alltså en mycket viktig del av ungdomskulturen, och enligt Dan Malmström (1996, s. 213) var det nu ”första gången en ungdomskultur verkligen blev uppmärksammad och omtalad som nånting att räkna med, vilket kan ha berott på att ungdomarna utgjorde en större grupp i samhället och att de dessutom hade mer ekonomisk makt än någonsin tidigare.”

Det svenska 60-talet bildar dock ingen enhetlig period, och t ex Leif Nylén (1998, s. 16) urskiljer följande tre olika skeden: ”den estetiska avantgardismen i början av decenniet, ungdomskulturens rebelliska expansion i mitten, den politiska radikaliseringen mot slutet.” Carvenius bok kan ses som ett dokument över den mellersta av dessa tre skeden. Björn Håkansson (1997) har etablerat en gräns kring 1966 där decenniets litteratur övergår från att vara ”barnsligt och lekfullt” till att bli ”strängt och allvarligt”.

Även om Stora popboken gavs ut mitt på gränsen, måste den ses till tillhörande den tidigare delen av 60-talet då litteraturens svängningar blev märkbara före populärmusikens. Nylén (1998, s. 21) anger träffande ”ung” och ”ny” som två av 60-talets honnörsord, och kopplar även dessa till ett mer ytligt förhållningssätt till omvärlden. I detta ligger mycket av popens attityd, som så tydligt kan avläsas direkt från Stora popbokens sidor.

Bokens urval
Av bokens totalt 173 behandlade artister är hela 25 enskilda vokalartister, varav åtta kvinnor och 17 män (inklusive en pianist). Gruppen utgör en spretig blandning av typiska schlagerartister, som t ex Siw Malmkvist och Per Myrberg, trubadurer, som t ex Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, och andra typer av artister. Flertalet av de i boken behandlade grupperna har fyra (50 st), fem (71 st) eller sex medlemmar (18 st). När text och bild ej sammanfaller har jag använt det högsta värdet. För att få ett enhetligare material att analysera har jag i mina analyser av genrer och instrumentering exkluderat de enskilda artisterna, samt även de som främst kan betraktas som showband, som t ex Gals and Pals och Oktetten Läderläpparne. Efter denna rensning kvarstår 140 grupper, varav för 17 ej ges någon uppgift om vilken typ av musik de spelar.

Geografisk fördelning
Geografiskt fördelar sig de i boken behandlade 173 artisterna så att 46 kommer från Götaland, 100 från Svealand, 24 från Norrland, och tre är bosatta utomlands. När det gäller storstadsregionerna så är det en stor övervikt för Stockholmsområdet, representerat av 76 artister, medan Göteborg och Malmö endast har med 12 respektive 2 grupper i boken. Även om artisterna är spridda över hela landet, föreligger därmed ändå en kraftig fokusering på Stor-Stockholm. Enligt Lars Berggrens (2009, s. 53) uppskattning fanns det i Malmö 1967 kring 400 popgrupper, varav då Stora popboken tar upp futtiga en halv procent. En liknande Stockholmscentrering har noterats även i tidningen Bildjournalens val av artister att behandla (Horgby 2007, s. 252).

Könsfördelning
Som noterats av bl a Lars Lilliestam (1998, s. 86) var ”Popbandens värld en utpräglat manlig värld, ännu mera så på 60-talet än idag.” Lite statistik från Stora popboken ger ett starkt kvantitativt stöd åt detta påstående. Av de 740 i boken listade artisterna är 33 kvinnor, vilket är mindre än 5 procent. Flertalet omnämnda kvinnliga artister är vokalister och endast sju av dem är instrumentalister. Fyra av dessa återfinns i gruppen Nursery Rhymes tillsammans med sångerskan Marie Selander, och gruppen presenteras i boken (s. 64) som ”Landets bästa popband (i damklassen)” och vidare omnämns som ”de fem flickorna”. Inga av de manliga banden omnämns i boken som ”pojkar”, men benämningen ”flickor” används även för de båda kvinnliga sånggrupperna The Kays och The Pearlettes.

Nursery RhymesUtifrån exemplet Plommons, tillsammans med Nursery Rhymes ett av de mest kända kvinnliga popbanden på 60-talet, menar Horgby (2007, s. 281 f.) att i media ”Med hjälp av sådana karakteristika förankrades kvinnliga artister i en traditionell genus ordning med hjälp av begrepp som framhävde traditionell kvinnlighet.” Lilliestam noterade även att ”Blandade band med både män och kvinnor var sällsynta” och vid sidan av vokalgruppen Gals and Pals är de enda grupperna innehållande musiker av båda könen The Guides, Meritones och Combo d’Anita.

I ångermanländska The Guides spelade Jeanette Berglund orgel tillsammans med fyra pojkar på trummor och gitarrer. Meritones beskrivs som ”landets bästa orgelgrupp” med ”pop-jazz-stil” och innehåller vid sidan av Merith Hemmingsson på orgel och sång tre manliga musiker. Combo d’Anita från Jakobsberg saknar tyvärr bild i boken, men beskrivs som en ”dansorkester” under ledning av GuidesAnita Larsson på orgel med en kvinnlig vokalist och två manliga musiker. Orgel var tydligen ett av de få instrument som trakterades av kvinnor, och Nursery Rhymes framstår därmed som unika för sin tid genom att ha kvinnliga musiker på såväl trummor som gitarrer. Den manliga dominansen inom svensk popmusik har förklarats som en kombination av att branschens alla viktiga poster innehades av män samtidigt som veckopressen huvudsakligen riktade sig mot den kvinnliga publiken (Malmström 1996, s. 223 f.).

Instrumentering
I den enkät som användes för att samla in material till boken efterfrågades bandmedlemmarnas namn och vilka instrument var och en spelade. Av de 140 utvalda banden är det endast The Shamrocks som saknar uppgifter om instrumentering. Sångare anges endast för 73 procent av banden, men det förefaller rimligt att anta att sång ändå förekom hos alla band, då inga Telstarsgrupper uttryckligen anger sig vara instrumentalband. För en del band tycks en del instrument ha utelämnats i texten, t ex för The Telstars där Gösta Nilsson och Rolf Bäckman nämns som kapellmästare utan att det anges att de spelar trumpet respektive saxofon (s. 92). Jag har dock undvikit att försöka rätta fel av detta slag. Följande typer av instrument anges i boken trakteras av de presenterade banden, och jag anger även synonyma namn och vilka sorters instrument som grupperats. Instrumenten har ordnats fallande efter andelen band som uppger sig använda dem.

Basgitarr, el-bas, bas (97%)
Trummor (96%)
Kompgitarr, 12-strängad gitarr, el-gitarr, gitarr (1), guitar, rhytmgitarr (91%)
Sologitarr, 1:a gitarr, gitarr (2), Hawaigitarr (69%)
Klaviatur, cordovox, elorgel, hammond, orgel, piano, pianotrone (46%)
Saxofon, altsaxofon, sax, tenorsax, tenorsaxofon (24%)
Munspel (12%)
Dragspel (9%)
Trumpet (9%)
Klarinett (7%)
Flöjt (4%)
Banjo (2%)
Trombon, trombone, ventilbasun (2%)
Kontrabas (1%)
Oboe (1%)
Vibrafon (1%)

Lansering
Nästan vart fjärde band anger att de deltagit i musiktävlingar av olika slag. Då nästan alla anger att de uppnått framskjutna placeringar i tävlingarna förefaller det troligt att fler av banden varit med utan att uppge detta då resultatet ej varit tillfredställande. De tävlingar som namnges varierar från att vara rikstäckande, som t ex Sveriges Radios twistbandstävling, till att ha varit begränsade till enskilda nöjesställen, som t ex Nalens och Jump In’s tävlingar för pop- och twistband. Medan nämnda tävlingar omfattat popband, har andra, som t ex Musikerförbundets dansorkestertävling, haft en annan inriktning. Några band, som t ex The Flatters, uppger att de deltagit i tävlingar av båda slagen. Flera band uppger att tävlingsframgångarna haft stor betydelse för lanseringen, i vissa genom att de resulterat i radio- och TV-framträdanden.

Genrebestämningar
Som en del av Carvenius frågeformulär ombads grupperna och artisterna att själva beskriva vilken typ av musik de sjöng eller spelade. Vid min genomgång av boken har jag påträffat följande genrebestämningar, till vilka jag även bifogat i boken använda varianter och specificeringar:

beat (-musik): hårdsvängande
blues (-improvisation)
budskapslåtar (= protestsånger)
calypso
country & western
dans
(-band, -musik, -orkester): all slags, allround, blandad, gammal, gammeldans, god, med popinslag, med svenska sångnummer, modern, popbetonad, poppig, populär, schlagerbetonad, Sven-Ingvar-stil
folk (-music, -musik, -sångare): amerikansk, svensk
hootenanny (-sång)
håll-i-gång (-band)
jazz (-pop): tradjazz
musical
musik
: all slags
pop (-artist, -band, -entertainer, -flickor, -idéerna, -låtar, -musik, -parodi, -program): all slags, blandad, genuin, hårdsvängande, i damklassen, jazzinspirerad, Kinks-stil, Liverpool-pop, modern, Shadows gitarrstil, svenskpop, välljudande, värmlandspop
revy
rhytm & blues
(= R & B)
rock’n roll
schlager
(-musik, -s)
show (-band, -musik)
trubadur: helsvensk
twist (-band)
underhållningsmusik: all slags, lättare
visor (-sångare)

Av de 123 grupper som angett vilket typ av musik de framför har hela 95 st angett pop och 59 st dansmusik som del av deras repertoar. Endast 23 grupper anger specifikt att de spelar rhytm & blues. Ser man till repertoarens bredd dominerar svar som omfattar två olika typer av musik, vilket angetts av 60 st grupper, varav hela 48 st angett kombinationen dans- och popmusik. Nästan lika många, eller 53 st grupper har uppgett att de spelar endast en typ av musik, medan nio st grupper uppger en repertoar med tre olika typer av musik.

SeagullsBredaste repertoaren har gruppen Seagulls från Trollhättan, som spänner över ”Rhytm and Blues, Country and Western, Calypso, blues, Bob Dylan och Donovaninspirerade låtar samt dansmusik.” Detta trots att de ser ut som ett typiskt popband. Twistmusiken hade tappat redan 1963, men radion envisades med att ordna ”twist- och popbandstävling” både 1964 och 1965, vilket kan ha bidragit till att några band hållit fast vid den beteckningen.

Beteckningen ”håll-i-gång” avser troligen en mer dynamisk scenshow med en större rörlighet hos musikerna än vad som vanligen var fallet. Detta gäller t ex engelsmännen i The Deejays, om vilka sägs att ”De gjorde vad som föll sig in på scenen” (s. 23).

BeatmakersAlla spelade pop
Vissa drag kan användas för att placera in de avbildade grupperna på en skala mellan det typiska popbandet och den typiska dansorkestern. Högre medelålder i kombination med enhetlig, lite stramare klädsel och kortare hår kännetecknar många av de mer utpräglade dansorkestrarna, som t ex Beatmakers, Bengt Öslöfs orkester och Stieg Ericson Pop Stars. Närvaron av blåsinstrument, främst saxofon, är en annan markör i samma riktning. Men repertoaren beskrivs som bred även för grupper med denna kombination av egenskaper, som text Cool Candys ”dans- och pop” eller Sten & Stanley som anges spela ”god pop-dansmusik”. De grupper som innehåller en kvinnlig vokalist tycks ofta vara mer utpräglade dansorkestrar, som t ex Stieg Ericson Pop StarsWeine Renlidens Orkester eller Sandstones med Sandie. Hur en storbandsinspirerad dansorkester kom att möta popvågen illustreras väl av följande text från orkesterledaren Yngve Forsell i Skellefteå, påträffad på baksidan av ett orkestervykort i DAUM:s arkiv:

“Som Ni alla känner till så har, under början av 60-talet, en förödande nedläggning av storband skett. Orsaken till denna i och för sig tråkiga utveckling har varit musikstilen. Popmusiken var till en början så enkelt upplagd att möjligheter till klanger och variationer ej kunde hittas i harmoniseringen. En glädjande tendens i popmusikens utveckling är att man nu insett klangernas och variationernas möjligheter, vilket också gjort att popmusiken i dag är av skyhögt högre klass än för bara ett par år sedan. Yngve Forssells orkester i Skellefteå är ett av de få band som redan från början har valt att följa utvecklingen för att tillfredsställa sin trogna publiks smak. Man har gjort detta utan att ändra sättningen nämnvärt i orkestern. Vad säger Ni själv om samtliga orkestrar i Sverige hade samma sättning? Vi har förutom den traditionella sättningen av tenor, el-gitarr, orgel, el-bas och trummor även trumpet och en tenor till, när sedan saxarna har flöjter som biinstrument måste resultatet bli variationsrikt och levande.

Det typiska pobandet å andra sidan består av yngre, ofta långhåriga och mindre formellt klädda medlemmar med den typiska instrumenteringen trummor och elektrisk bas-, komp- och sologitarr. Bra exempel återfinns i Weine Renlidens OrkesterThe Dealwalkers, The Stainers och The Sunlighters. Men även grupper med denna sammansättning, som t ex The Dawn, kan säga sig ha en bred repertoar, i detta fall ”pop, R&B- och dansband”.

Genom att bandens egna genrebestämningar ofta är ganska breda är det dock svårt, för att inte säga omöjligt, att placera in dem i några klara kategorier som popband eller dansband. Detta stämmer väl överens med andras iakttagelser, och t ex säger Olofsson & Hallberg (1995, s. 11) att ”skillnaden mellan pop och svensktopp var mycket mindre under sextiotalet än vad det är mellan dagens pop och svensktopp (dansbandsmusik).”

Den engelska popgruppen The Beatles framgångar hade stor betydelse för den svenska popmusikens utveckling, och det har noterats att typiska dansband som Trio me Bumba turnerade tillsammans med The Beatles (Eriksson & Bogren 2008, s. 36), medan Streaplers fick agera förband till engelsmännen på Johanneshov 1964 (Ibid., s. 52). Enligt Lars Gurell (2001, s. 245) var det t o m så att The Beatles var förband till Trio me Bumba, och inte tvärtom. För dansbanden var The Beatles ett lyft, medan rockkungarna och jazzen fick det svårt att hänga med.

DealwalkersFör dansbanden var alltså 60-talet en expansiv tid med ett mycket öppet musikklimat, ingen gjorde skillnad på pop- och dansband. Ett belysande exempel är göteborgsbaserade Flamingokvintettens samtidiga närvaro på tio i topp och svensktoppen med låten ”Happy Birthday Sweet Sixteen” i en engelsk respektive en svensk version 1968 (Engström & Svensson 2003, s. 124 f.). Det var framför allt ungdomsgårdar plus radion som skapade en scen för orkestrarna, eller som Eriksson & Bogren (2008, s. 51) säger: ”Lägger man ihop skol- och ungdomsspelningar – på såväl ungdomsgårdar som i parker och bygdegårdar – så har man grunden till i princip all dansbandsmusik som utvecklades på 60-talet.” När sedan någon gång under 1967 luften började gå ur det svenska Stainerspopundret, vilket hävdas av bl a Ekman (2009, s. 56), fick horder av svenska popmusiker sadla om till dansbandsmusik för att fortsätta kunna spela. Det som så småningom skulle bli dansband föddes ur popmusiken och Carvenius dokumentation visar tydligt avsaknaden av klara gränsdragningar vid 1960-talets mitt.

Källor
Tryckta källor

  • Berggren, Lars, ” ’Popgrupper växer upp som svampar i jorden …’  Reflektioner kring en ungdomsrörelse i sextiotalets Malmö”, s. 44-64, i: Lars Berggren, Mats Greiff & Björn Horgby (red.), Populärmusik, uppror och samhälle (Malmö, 2009)
  • Brolinson, Per-Erik & Holger Larsen, När rocken slog i Sverige. Svensk rockhistoria 1955-1965 (Stockholm, 1984)
  • Brolinson, Per-Erik & Holger Larsen, ”Populärmusiken”, s. 163-277, i: Leif Jonsson & Hans Åstrand (red.), Musiken i Sverige. Konstmusik, folkmusik, populärmusik 1920-1990 (Stockholm, 1994)
  • Carvenius, Rolf, Stora popboken. 729 toppartister i ord och bild. En översikt av svensk nöjesindustri under 1960-talets mitt (Stockholm, 1966)
  • Ekman, Tomas, Ung på 60-talet (Stockholm, 2009)
  • Engström, Thomas & Christer Svensson, Stora dansbandsboken 1963-2003. Ett stycke svensk dansbandshistoria (Kode, 2003)
  • Eriksson, Leif & Martin Bogren, Livets band. Den svenska dansbandskulturens historia (Stockholm, 2008)
  • Gurell, Lars, ”Dansbanden”, s. 244-246, i: Håkan Elmquist (red.), Det svenska musikundret. Från Winter till vård tid (Stockholm, 2001)
  • Horgby, Björn, Rock och uppror. Amerikansk, brittisk och svensk rockkultur 1955-1969 (Stockholm, 2007)
  • Håkansson, Björn, ”60-talets två ansiken”, s. 9-18, i: Goy Persson (red.), 60-talets två ansiken (Nässjö, 1997)
  • Larsson, Tor & Gustav Svensson, Twilight Time. Studier i svenskt dansmusikliv (Uppsala, 1992)
  • Lilliestam, Lars, Svensk rock. Musik, lyrik, historik (Göteborg, 1998)
  • Malmström, Dan, Härligt, härligt men farligt, farligt. Populärmusik i Sverige under 1900-talet (Stockholm, 1996)
  • Nylén, Leif, Den öppna konsten. Happenings, instrumental teater, konkret poesi and andra gränsöverskridningar i det svenska 60-talet (Stockholm, 1998)
  • Olofsson, Hans & Sten Hallberg, Stora popboken. Svensk rock & pop 1954-1969 (Stockholm, 1995)

E-post

Carvenius, Rolf, Re: Stora Popboken 1966, 13 september 2010

Trio Me Bumba

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22