Stieg Trenter: Rekryten som straffade sig ut från Första flygkåren

Mar 16th, 2010 | By | Category: 2004-1, Artikel

Av Ingemar Helgoson i Västerås

Det har gått 60 år sedan Stieg Trenter (1914-67) debuterade som detektivromanförfattare med Ingen kan hejda döden. Raden av utgåvor skulle komma att uppgå till 25 stycken, i stora upplagor. Böcker efter hans starka debut, som Farlig fåfänga (1944), Roparen (1954) och Rosenkavaljeren (1967), kännetecknas ofta av intensivt skildrade stockholmsmiljöer med fotografen Harry Friberg som problemlösare. Trenter samlade en allt större läsekrets och blev oerhört populär.

Stiegs hustru Ulla Trenter-Palm, född 1936 och således 22 år yngre, skapade efter makens död ett eget författarnamn i deckarbranschen och skrev i sin mans anda romaner med starkt lokal prägel som i Kungens lilla piga (1968), Gästen (1971), De dödas lott (1978) och Döden i Rikssalen (1988).

För en del år sedan träffade jag Ulla Trenter på Publicistklubben. Hon berättade om Stiegs bakgrund men då var inte läge att beröra hans besvärliga uppväxttid. Jag vet – av rena tillfälligheter – mer nu och kan komplettera biografier om honom.

Första kullen stamanställda

Jag hade t.ex. inte kunnat upptäcka något om hans västeråstid. Hur många känner till att en av de största detektivromanförfattarna i svensk litteratur, tillhörde första kullen av stamanställda i Första flygkårens rekrytskola under två genomlidna år innan han ”straffade” ut sig?

Volontärerna var mellan 17 och 18 år, några till och med bara 16. Flertalet höll inte åldersgränsen 18 år men kunde skriva till kungs med fina skolbetyg. Sedan kom godkännanden som brev på posten. Stieg Trenter passade inte alls som militär; han vantrivdes. Av två onda ting valde han Flygkåren framför risken att tvingas skära korv och väga köttfärs hemma i pappans charkuteribod på Södertörn.

På gruppbilden från år 1932, bestående av 12 volontärer och en gruppchef med löjtnants grad, alla namngivna, saknas en volontär. Denne har endast kunnat identifieras som Sandviken-Nilsson, vilken enligt utsagor sögs in i en propeller 1933 och omkom.

Trenter, på den tiden Johansson, står som nr 3 från vänster bland volontärerna. Dessa lärde känna honom som en rolig krumelur i sällskapslivet på ”lucka” och fritid.

Närmast Trenter, alltså som nr 4 från vänster står en sedermera bemärkt man, stockholmaren Bo Molander, avliden 2002, 86 år gammal. Själv kom denne loss från yrkesmilitärlivet och nämnda flygkår efter tre år men vänskapen dem emellan blev varaktig och – har Molander anförtrott mig – regelbunden till Trenters död:

– Trenter och jag fick inte minst som fosterlandsförsvarare offra lång tid på beredskapen men vi var som ler och långhalm. En skön grej för min egen del under den tiden, 535 dagar, var att jag i Västerås fick lära mig spela en nymodig svensk bollsport. Det var handboll i Flygkårens IF, som 1933 arrangerade första serien och den ledde till DM.

Trenter straffade ut sig

Det kunde Molander aldrig glömma, inte heller grämelsen över att hans lag kom tvåa, slaget av blivande mästarna Västerås IK. Handboll spelade inte Trenter, som alltså straffade ut sig i första omgången som militär från kasern 2 i tidigt skede.

När Stieg Johansson alias Trenter återvände för att göra ordinarie rekryttjänst hade den blivande detektivromanförfattaren börjat skriva. Unge Trenter läspade alltjämt och spred lustigheter omkring sig men emellanåt, vid iråkad skrivarform och när han ”kommit på något”, tillkännagav han allvarligt sitt behov av lugn och ro.

I sådana lägen kunde, berättar en av hans kompisar, Ingvar Larsson, 89, boende på Aberga gård i Tillberga, Västerås, be mig om att få flytta över sin skrivmaskin till oss på gården Lundby i Västerås.

Denne, stående längst ut till höger på bilden, är här 16 år och blev efter flygkrigsskolan flygförare av tunga bombplan under hela kriget. Ingvar Larsson tillhörde reserven 1940-52 men i princip tjänstgjorde han aktivt under 20 år.

Parkerad vid skrivmaskinen

Förstnämnda år hade Ingvar Larsson flugit sig igenom ett ganska farligt uppdrag i södra Sverige och återvänt till basen i Västerås, varifrån han begav sig hem till fädernegården för att koppla av med Kristina och familjen.

Till sin överraskning fann han Trenter, parkerad vid sin skrivmaskin i ett av rummen, ivrigt knackande. Under Ingvars bortovaro hade Trenter fått tillstånd av Ingvars hustru att vara där och författa ostörd.

Händelsen inträffade alltså under Trenters tredje och sista, mycket korta omgång i sin s.k. militära karriär från vilken avskyvärd tillvaro han omsider skickades hem som helt oanvändbar.

Nå, Ingvar Larssons inträde i det utlånade rummet för att hälsa på vännen Stieg, de hade ju inte setts på ett tag, avbröts av denne med nervös ilska och orden:

– Var tyst och försvinn, jag har hittat tråden!

Ingvar Larsson kände Stieg Trenter väl han också och upplevde författarens 50-årsdag tre år före hans frånfälle. Som en av Stieg Trenters livskompisar kan Ingvar Larsson gott litet episodiskt få berätta om sitt eget äventyrliga liv:

Plaskade ner i Vättern

– Visst brakade jag ner ett antal gånger. En gång blev det tvingande nödvändigt att uppsöka en Norrlandsskog för nödlandning. Vid ett annat tillfälle plaskade jag ner i Vättern men klarade mig helskinnad då också.

Ingvar Larssons tillägg till dessa kortbeskrivna incidenter är uppriktiga och allvarstyngda:

– Jag vann tidigt en insikt om att flyg och tro på Gud hör ihop. Det finns någon däruppe, som bestämmer hur det skall gå.

Varför kom Stieg Trenters första roman, alltså Ingen kan hejda döden, ut först 1943? Sysslade han ännu vid 29 års ålder enbart med bokmanusutkast?

Skrev artiklar

Förutnämnde stockholmaren, framlidne Bo Molander, gav mig vid ett tillfälle ett besked som han höll för troligt:

– Nej, Trenter skrev, vad jag minns, vid den tiden artiklar för Stockholms-Tidningen och medarbetade senare – för sin fortsatta försörjning – i en veckotidning jag glömt namnet på.

Denna lilla ”Trenteriana” störs kanske inte nämnvärt av en kortbiografi också om Molander. Ursprungligen västeråsgrabb, döpt i Domkyrkan, son till en officer från Västerås.

Industriell säljare och till slut försäljningsdirektör, kom han under sina täta resor i Sverige att bygga upp en speciell forskningshobby. Han kollade gamla byggnader och rivningshus, lärde sig analysera stångjärnsstämplar i järnbeslag och blev dateringsexpert, anlitad av bl.a. antikvarier.

Under Sven Drakenbergs chefstid på museet i Västerås, gjorde Molander en sakkunnig rapport, närmast en avhandling, och ställde 1975 ut ett par hundra stämplar från västmanländska hamrar. Hans efterlämnade samling uppgår till cirka 2 000 stämplar.

Museum i Storkyrkan

En av Bo Molanders större insatser: arrangemangen i Stockholms storkyrka. Den brann på l740-talet. Efter ombyggnad fanns en smedja kvar i tornet. Där – 150 trappsteg upp – finns ett av Molander välordnat, intressant och för allmänheten tillgängligt museum.

Avslutningsvis en speciell omständighet förknippad med relationen Trenter-Molander och den starkt bidragande orsaken till deras livslånga vänskap. De snodde värvning samtidigt beroende på att båda var skilsmässobarn, vars pappor helt enkelt ville bli av med sina tonårspojkar.

 

Fotnot: Texten har tidigare publicerats i Kvällsstunden (12/9 2003)



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22