Stieg Larsson: Orädd debattör och skribent fick ut sin deckare postumt

Sep 11th, 2009 | By | Category: 2005-4, Artikel

AV KJELL E. GENBERG

I fjol höst hade de stora tidningarna i Stockholm förhandsnotiser om att nu skulle Stieg Larsson skriva deckare och då kunde det inte bli annat än bra. Jag kände till att mannen i fråga var journalist, hade arbetat i 20 år på TT och startat tidskriften Expo och tänkte att ”jovisst, som sådan har han ju kamrater inom pressen”. Så blev det vinter och en och en halv månad före jul som meddelandet att Larsson avlidit.

Det visade sig att han hunnit skriva färdigt tre romaner i en serie kallad Millennium och den första som heter Män som hatar kvinnor kom ut i somras på Norstedts förlag.

Jag har läst den och erkänner att mina första funderingar var komplett felaktiga – romanen är precis sådan som kamraterna inom pressen förutspådde. Män som hatar kvinnor anmäls i mycket positiva ordalag i detta nummer av DAST. Flickan som lekte med elden är nästa titel i Millenniumserien och är aviserad till 2006.

Tidig frilansjournalist

Stieg Larsson föddes den 15 augusti 1954 i Umeå och avled den 9 november 2004. Han började som frilansjournalist 1974, då han fortfarande studerade på gymnasiet. Efter lumpen gjorde han omfattande resor i Afrika och återkom 1977 då han bosatte sig i Stockholm. Där försörjde han sig med olika ströjobb och frilansade dessutom för pressen.

1979 rekryterades han till Tidningarnas Telegrambyrå där han stannade i 20 år. Han arbetade mest med feature och grafik och på TT Plus var han med och utvecklade media över bland annat Internet.

Stieg Larsson började undersöka rasism och politisk extremism i ett skolprojekt 1972 och fortsatte att arbeta med ämnet som journalist, författare och föreläsare sedan tidigt 1980-tal. Han skrev ett stort antal artiklar i ämnet och blev en av världens främsta experter på antidemokratiska, högerextrema och nazistiska rörelser.

1982 blev han Skandinavienkorrespondent för den brittiska tidskriften Searchlight och arbetade åt den fram till sin död. I mitten av 1980-talet blev Stieg Larsson delaktig i uppbyggandet av antivåldsprojektet Stoppa Rasismen. 1988 inledde han och Anna-Lena Lodenius en av de största kartläggningarna av organiserad rasism någonsin i Sverige. Resultatet blev boken Extremhögern som gavs ut av Tiden förlag 1991 och 1994. 1995 grundade han Stiftelsen Expo och från 1999 arbetade han som chefredaktör för tidskriften Expo (som ingår i Kurdo Baksis mångkulturella tidskrift Svartvitt) och som VD för stiftelsen.

Välkänt namn

Stieg Larsson blev ett välkänt namn i den svenska debatten om extremhöger och nynazism. 2001 publicerade, tillsammans med Mikael Ekman, boken Sverigedemokraterna: Den nationella rörelsen. Han tilldelades Stiftelsen Staten och Rättens journalistpris på 30 000 kronor.

Under 1970-talets vänstervåg i Umeå upptäckte han att det fanns en grupp om tre personer från Nordiska rikspartiet där och eftersom han inte trodde att nazister existerade som annat än figurer i gryniga journalfilmer från 30- och 40-talet blev han fascinerad av dem. ”De verkade gå emot allt som verkade normalt och begåvat”, har han sagt och det var detta som fick honom att börja läsa in sig på ämnet. Det lilla som gick att hitta på den tiden.

Under många år inbillade han sig vara den ende som systematiskt ägnade sig åt ämnet. Men 1979 hittade han Hans Lindquists bok Fascism i dag: Förtrupper eller eftersläntrare? och fann att han inte var ensam.

På 1980-talet bildades Bevara Sverige Svenskt som sedermera förvandlades till Sverigedemokraterna. Så kom skinnskallarna och intresset för dessa grupperingar ökade. Tillsammans med Anna Lena Lodenius skrev Larsson 1991 boken Extremhöger och ungefär i samma veva debuterade Helene Lööw. Plötsligt hade var och varannan tidning en expert på extremhögern.

Befängt tänkande

”Nazismen som politisk historisk rörelse är oerhört fascinerande i sin galenskap. Den innehåller så mycket befängt tänkande att det är svårt att förstå hur ett helt land kan sluta upp bakom en dåre som Hitler och hans gäng stolliga förbrytare”, har Stieg Larsson sagt. ”Men vad som är ännu svårare att acceptera är att det 50 år senare finns folk som tror på detta.”

Det finns inslag om nazistiska medlöpare i Larssons roman Män som hatar kvinnor, men han har hållit den delen av intrigen i en relativt lågmäld ton, kanske för att inte alltför mycket skylta med sin övriga verksamhet.

En annan politisk hänvisning finns med – och den kan väl i dagens läge verka ganska lustig. När alla ledtrådar knutits samman och det är dags för huvudpersonerna att få sin belöning ber en av dem att pengarna ska skickas till Roks.

Detta, om något, får en att tänka på att Stieg Larsson dog alldeles för tidigt.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22