Stefan Hammarén: författare som strävar efter avighet i alla dess former

Mar 18th, 2010 | By | Category: 2003-4, Artikel

Av Sebastian Eldh

Stefan Hammarén hör till våra mer säregna författare, experimentalist som han är och vänder sig till ett mer udda garde av bokfreakar. Han skriver utan någon tydlig och direkt urskiljbar handling, istället som det hela laddas upp med fristående textsjok av ansättande glosor och högst främmande ord. Små, till synes självständiga miniberättelser på några rader till någon sida kombinerat med allsköns lustiga och galet förvrängda ordlekar läggs ihop, som han placerar efter varandra i kompakta textmattor med stycken på flera tiotals sidor åt gången. Det bildar slutligen en slags löst sammanhängande berättelse i sig, av det som är den övergripande romanen. Men som läsare hamnar man själv plocka ut det som verkar ha relevans för berättelsen, det som man inbillar att är berättelsen. Dock av en berättelse som till större delen måste skapas hos läsaren, av så lite som det egentligen serveras färdigt av författaren. Mycket av allt som förekommer i texten verkar helt överflödigt och obrukbart, men småningom som det ändå på något galet sätt börjar gå halvt om halvt ihop, nämligen av det vrakgods man valt att plocka upp.

Hammaréns nya bok bär titeln Konservöppnare bok, som är prosalyrik i romanform. Men inget i boken liknar den traditionella romanen, i den mån det ens tillåts en fruktansvärd generalisering av detta begrepp. Hammarén vill emellertid vara avig på alla sätt. Om det är en parodi, eller av något annat outtalat angrepp mot den mer traditionella romanen är svårt att säga. Tonen är i varje fall för det mesta allvarlig och t.o.m. högtidlig. Liksom det är svårt att finna andra skönlitterära författare som tar in så mycket av främmande ord. En hel del kommer från sexologiens område, från medicinens område, från latinet, från antiken och grekisk mytologi.

Blandar friskt

Ingen nordisk skönlitterär författare gör det i varje fall till den grad som Hammaren, att ta in begrepp utan närmare ansatser till förklaringar eller av försynta begreppsintroduktioner. Ingen annan blandar heller så många olika skönlitterära stilarter. Ordföljden är mer eller mindre genomgående fel, om än inte på ett konsekvent sätt. Någonstans långt under textytan går det också att urskilja något diffust aven kriminalgåta, och ett alltför lustigt självmord som blir en slags avlösande prestation mot slutet av romanen. Det finns även en omtalad dödsmässa i boken som är rätt roande, eller i varje fall grotesk. Hammaren lägger även ut ett eget manifest i boken, ehuru det är svårtolkat som lika underhållande.

Slut kan vara början

Slutet på romanen kan vara början. Det går att kasta om olika avsnitt, de kan plockas fram efter läsarens eget gottfinnande, beroende på hur man väljer att läsa texten.

Varken en linjär handling eller sådan läsning låter sig riktigt göras, formligen frestas man istället, och tvingas att läsa endast valda delar. Åtminstone är det så till en början. Det blir en alltför mäktig ansats att läsa den rakt av. Men hur man än väljer, verkar inte handlingen påverkas alltför mycket av förfarandet. Olika avsnitt kan rätt fritt kombineras i stil med legoklossar eller mekano av något slag. Läsaren får själva bygga upp en ställföreträdande roman, när Hammarén blott gett en sats med byggklossar. Hammarén levererar det, men utan en planritning. Det blir av allsköns lustiga brandstationer, polisinrättningar, universitet och universitetssjukhus som skall byggas efter bästa förmåga och fantasi.

Konservöppnare bok blir inte någon lätt läsning, inget heller för ett alltför bekvämt intellekt. Verkligen ingen bok för avkoppling! Hammarén har lyckats göra den precis lika svårläst som hans debut Med en bruk soppa (2001). Förutom att de båda slår ut sina klor mot läsaren, väser och spottar omkring av lärd ”antiintellektualism”, blir effekten på allt sätt väldigt fysisk. Läsaren kan inte undgå att märka att han läser, en sådan ansträngning blir det att ta sig igenom texten, men just för att det finns av så mycket udda i boken låter det sig göras.

Men fysisk blir den också för att det kretsar så mycket kring kroppar, människokroppar, döda såväl som levande, samt av djurkroppar, av materiella kroppar, inte minst av helt artificiella kroppar, också av postmodernistiska arkitektoniska abstraktioner. Det hör till de få drag som går igen längs hela texten.

Av surrealistiska sekvenser finns det en hel del, därtill med många sexuella inviter, men det är kanske inte avsett att egga eller provocera i sig. Härom handlar det kanske inte ens om den sexuella uppladdning som sker i språket. Snarare vill böckerna spotta på sin läsare genom den märkliga form som Hammarén lägger sin text i. Det är formbildningen som han vill ta fasta på. Det är den som gör boken så märklig, så ytterst annorlunda, inte surrealismen i sig, inte heller av provokationen som sådan. Berättelsen besitter även mycket av en inbördes förstörelselusta. Det byggs och rivs parallellt. Lite som att gå i lekskolan på nytt, och i den kaotiska leken gäller det att finna någon slags mening. När alla legon ligger utspridda, endast med vissa grunder och rester i något (j)ordbävningsaktigt. Dada är i själva verket ett starkt inslag i texten.

Läsakten blir även av en slags katt- och råttalek mellan författaren och läsaren. Ord och meningar finns som fristående celler med mycket lösa band till varandra. Inte precis det lättaste att ställa författaren med glosarmén till svars för något, när det är mer eller mindre omöjligt att utröna hur författaren vill att boken skall tolkas. Kanske vill han ge maximal frihet för läsaren, eller så döljer det än mer i berättelsen. Men visst går det att göra små framsteg till sist. Tål även flera omläsningar, först då som man börjar finna allt möjligt smått.

Av ingen överdrift, Hammaréns böcker liknar inte några andra, och inte heller alltför mycket varandra vad gäller detaljer och stilen. Av vår mest udda författare, vill jag lugnt påstå. Det finns förutom en desperation, även ett extremt hopp hos honom att få skapa. Humor saknas inte heller hos honom, företrädesvis en grotesk sådan. En intressant bok på allt sätt, för den som har läsvana och vill ha något riktigt udda.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22