Starka grejor: Gul senap och svart porter – Dorothy Sayers som reklamförfattare

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-3, Artikel

Av HANS UDERUP

Det torde vara allmänt bekant bland beundrare av deckarförfattaren Dorothy Leigh Sayers (1893-1957) att hon från 1921 och tio år framåt försörjde sig med att arbeta som copywriter, reklamtextförfattare och allmän idéspruta hos Bensons Annonsbyrå i Kingsway Hall, en byggnad som ligger på hörnet av Great Queens Street och Kingsway, nära Aldwych i centrala London. Kingsway som gata uppstod någon gång vid sekelskiftet, då slumområden revs och nya byggnader uppfördes, bland annat W.H. Smith Building, högkvarter för det som kan kallas Pressbyråns engelska motsvarighet samt Kodak House.

Som anställd hos Bensons fick hon en hygglig lön, hela fyra pund per vecka, vida mer än vad hon skulle kunna få som lärare. Själv hade hon en mindre våning på Great James Street i den litterärt belastade stadsdelen Bloomsbury, endast ett stenkast från annonsbyrån. I och med sin anställning där, fick hon nu plötsligt råd med extravaganser och hon köpte sig en s.k. NE(A)R-A-CAR, en trehjulig motorcykel med sidovagn att använda vid sina längre resor. Den körde hon med värdighet, sittande i givakt som om hon körde en galavagn.

Vad hennes arme far kyrkoherden tyckte om detta och om att hans klassiskt Oxfordutbildade dotter skrev grötrim och slogans i reklamens tjänst, förmäler inte historien. Kanske uppfattade han det som ett högst tillfälligt arbete, men det kom att vara de närmast kommande tio åren.

Etablerad annonsbyrå

Bensons Annonsbyrå var en sedan gammalt etablerad firma vars ganska ålderdomliga kontor knappast motsvarade folks föreställningar om ett smart annonsföretag. Dorothy hade lärt sig en hel del om bokstäver, textning och layout hos Blackwells i Oxford och hon kände till något om sättares och förläggares språkbruk och terminologi. Hon kunde åstadkomma rim, ramsor och slogans på stående fot och göra ganska bra snabbskisser. Det var en bekväm och lättsam arbetsplats och allt var mycket trevligt om man platsade i sällskapet.

Dorothy trivdes utmärkt hos Bensons och hade stor framgång i sitt arbete, fast det var anonymt. Hon dundrade upp- och nerför den berömda spiraltrappan i Kingsway Hall (se hennes roman Mördande reklam) förd sin älskade slängkappa, som flöt ut bakom henne av fartvinden. Hon hade nämligen sitt arbetsrum överst vid trappan och den reklamtecknare hon samarbetade med, John Gilroy, hade sitt längst ner.

När hon behövde tänka i lugn och ro över någon fyndighet, vandrade hon med stora steg omkring på sina kraftiga ben i lågklackade skor och svingade sitt cigarrettmunstycke med ena handen och med den andra nerstoppad i fickan på sin svarta dräktjacka – hon var säkert en minnesvärd och imponerande gestalt.

Hon kunde platta till all opposition och hon var aldrig i fara att förlora sitt jobb och skulle väl, om hon fortsatt, blivit direktörer i Bensons. Gilroy, som så småningom blev Sir John Gilroy och en högt ansedd porträttmålare, var på den tiden en ung, lovande konstnär som drygade ut sitt utbildningsstipendium genom att arbeta som tecknare åt bland annat Bensons och han och Dorothy arbetade intimt tillsammans med många olika reklamkampanjer vilka blivit klassiker inom sitt område.

För den ledande tillverkaren av senap och senapspulver J.&J. Colman Ltd i Norwich hjälpte de till med att skapa den berömda ”Senapsklubben”.

För Guinnessbryggerierna hittade de på den välbekanta serien Zooaffischer, vilka med varianter levat kvar till våra dagar.

Dorothys skisser inspirerade

Dorothys bidrag till de olika kampanjerna bestod inte bara av ord, utan det var ofta hennes primitiva skissutkast som inspirerade till de utformningar som Gilroy senare fullkomnade och fullbordade. Gilroy säger själv att han avgudade Dorothys karaktär och personlighet, att hon var en av de stora i hans liv, fullt i nivå med påven, lord Mountbatten och viscount Alexander.

Han fann henne enormt rolig, spirituell, underhållande och grovkornig – en annan kollega kommer ihåg nästan ingenting annat än hennes förkärlek för oanständiga historier – förutom att vara duktig i sitt arbete. Dessutom fann han henne ”inte oattraktiv sexuellt: enormt stor, underbart fylliga fingrar, underbar potatisnäsa, underbart krökta läppar och egentligen med ett litet barns ansikte.”

En sann konstnärs uppskattning! Trots att det finns ett flertal fotografier av Dorothy i tidigare år och trots att det finns minst lika många av henne som framgångsrik medelålders dam, så är Gilroys porträtt och hans båda skisser av Dorothy de enda som kan ge en bild av henne under denna vitala period i hennes liv, så full av framgångar och personliga kriser.

Spex och infall

Dorothy tog del i ett flertal annonskampanjer, men de mest berömda är ”Senapsklubben” och Guinnessaffischerna med tukanen och de övriga Zooaffischerna.

Här kunde Dorothy sväva ut i spex och infall, värdigt hennes fantasi och humor. Egentligen lär det ha varit hennes avdelningschef på Bensons, Oswald Greene, som kläckte idén med ”Senapsklubben” under ett brainstormmöte och Dorothy hakade genast på – och tog över. Colmans var i ekonomisk kris och ville öka försäljningen av denna vardagliga och lite tråkiga smakförstärkare.

Hur skulle man kunna intressera ”mannen på gatan” för något så intetsägande som senap? Dorothy lade upp kampanjen värdig en deckarförfattare: först uppfann hon de olika styrelsemedlemmarna i ”Senapsklubben” och därefter dök det upp stora affischer på de röda dubbeldäckade bussarna i London och på plank och husväggar, med texter som ”Gå med i Senapsklubben!”, ”Senapsklubben inför rätta”, ”Senapsklubbmedlem bojkottad” och så vidare, utan att nämna produkten eller tillverkningsfirman vid namn.

I september 1926 avslöjades allt och allmänheten var redo att uppskatta ett gott skämt.

När allt hade fått sin förklaring, löpte kampanjen vidare av sig själv och folk läste verkligen de textrika annonserna om de olika Senapsklubbmedlemmarnas öden och äventyr.

Visst var en del av historierna lite väl överlastade av ordvitsar, men de gick hem hos allmänheten.

Ett exempel som känns vara typiskt för Dorothy är följande rader under rubriken SENAP OCH ÄKTENSKAP:

”At Baconwell Police Court a case was brought by Mrs. E.N. Pecker, of Nag’s Head Lane, Barking, who complained of cruelty on the part of her husband”.

Originalets många hejdlösa ordvitsar är svåra att översätta, men de alluderar på att den äkta maken var gnatig och gnällig, så en översättning kan bli som följer:

”Vid Fläskbrunns polisdomstol har ett brottsmål lagts fram av fru E.N: Hackander, Gnatskallevägen i Skällinge som klagade över sin makes elakhet. Han sades vara ur gängorna och använde skällsord mot henne och hängde på sin klubb varje kväll.

Domaren: Var det Senapsklubben? (Skratt bland åhörarna).

Käranden: Nej, han kom alltid tillbaka hem på så dåligt humör att hon trodde att det måste vara någon slags politisk klubb”.

Till slut försonas naturligtvis det trätande paret genom ingripande av en av Senapsklubbens styrelsemedlemmar, lady Hearty (= hurtbulle). Vidare kunde dagens skämt då lyda:

”Vad är en (gul) kanariefågel?” Svar: ”Naturligtvis en gråsparv som gått med i Senapsklubben”

Ett annat äventyr handlar om att Senapsklubbens sekreterare blivit anmäld för ärekränkning, därför att hon beskyllt en restaurang för att vara av ”andra klass”, eftersom senapspulvret inte var utrört färskt nog.

Restaurangens advokat – detta är tveklöst ytterligare ett av Dorothys ”brottsmål” inför domstol – svarade att senapen visst var färsk, eftersom den tillagades varje vecka.

Domaren avskrev naturligtvis fallet, eftersom en förstaklassrestaurang rör ut sin senap färsk varje dag, vilket vilken träskalle som helst bör känna till.

Än idag står det på Colmansburkarna uppmaningen att ”rör ut senapspulvret med kallt vatten till en tjock, jämn smet. Låt den färdiga senapen stå i 10 minuter för att utveckla full arom”. Senapsklubben kunde inte sagt det bättre!

Vilka var då styrelseledamöterna i den illustra Senapsubben?

Först har vi presidenten och ordföranden Baron McBeef (= ländstycke) och han hade sin bostad – inte på Peterhouse College i Cambridge som finns i sinnevärlden – utan på Porterhouse College i samma stad, (”porterhouse” = ölhall) – vilket den engelske romanförfattaren Tom Sharpe tagit upp i sin mycket roande roman Porterhouse Blue. Vidare fanns sekreteraren fröken Di Gester = medel som befrämjar matsmältningen), den ovan omtalade lady Hearty (hearty meal =skrovmål; hearty =hurtbulle) som bodde på Tournedos Street, unge herr Mustard som var skolelev på Eat(!)on, lord Bacon of Cookham (ham = kokt skinka) och som bodde på The Rashers = tunna bacon skivor) samt italienaren Signor Spaghetti, som var upphovsman till den välkända sången O Mostardo Mio och författare till de båda prosaverken Mussolini and Mustard – detta var i mitten av 1920-talet – samt Ett artigt sätt att äta spaghetti.

Senap odlas på paradisiska ängder

Senapsklubbens medlemmar odlar sedan länge sin senap i de paradisiska ängderna, men till Senapsklubbens 50-årsjubileum 1976 lät Colmans silversmeden Stuart Devlin i London tillverka en gigantisk senapsburk i drivet silver med klubbens devis ”Mustard Makyth Methuselahs” senap gör människan gammal som Metusalem) på toppen till burklocket. Och ännu gäller klubbens ”passord” (= lösenord): ”Pass the Mustard, Please!”

Det nytänkande Dorothy kom med var stick i stäv med alla reklamens lagar, nämligen de som säger att det man vill sälja omedelbart måste falla den presumtive köparen i ögonen. Senapsklubbens äventyr var ordrika och måste läsas och Dorothy hade alltid den teorin att man kunde få vem som helst att läsa vad som helst om det gjordes tillräckligt intressant. Den teorin satte hon för övrigt i praktik, då hon senare i livet kom att översätta Dante Alighieris La Divina Commedia Den gudomliga komedin. Med sina kunskaper om reklam och om helvetets uppbyggnad som hon då fick genom sina översättarmödor, ansåg hon att copywriters egentligen borde placeras ganska djupt ner i Infernos stinkande träsk!

Visuella affischer

Om Colmans annonser mer byggde på del skrivna ordet, så var Guinnessaffischerna visuella. Guinnessbryggeriernas hjärta ligger i ursprungsbryggeriet vid St. James’s Gate i Dublin, men det finns många stora anläggningar utanför Irland, bland annat en i London. I alla bryggs den berömda svarta sammetslena Guinnessportern med sitt gulvita krämiga skum. Den allra första Guinnessannonsaffischen publicerades den 2 februari 1929 med det tänkvärda rådet ”Guinness Is Good For You”. Det var raka rör och inga krusiduller, men ändå är det en av de mest ihågkomna reklamslogans i världen. Sedan kom Dorothys och John Gilroys djurbilder från Zoo, där den stackars djurskötaren har Gilroys egna drag.

Texten är densamma: My Goodness, My Guinness! Därefter kom serien som antydde att Guinness gav övernaturliga krafter: Guinness For Strength och visade arbetare som bar gigantiska H-balkar i stål på ena axeln eller lyfte båtar med en hand.

Denna uppfattning om porterns magiska styrka som näringsmedel lever kvar ännu idag på Irland, där nyblivna mammor fortfarande får två glas Guinness per dag under en vecka efter födseln, men med råa ägg utrörda i drycken.

Så kom Dorothys tukan flygande

Från början var det faktiskt en pelikan. Gilroy hade kläckt idén om En Guinness-per-dag-temat, bilden visade en pelikan med en last av sju flaskor Guinness i näbben och som text den gamla limericken:

A wonderful bird is the pelican,

Its bill can hold more than its belly can.

It can hold in its beak

Enough for a week:

I simply don’t know how the hell he can.

Dorothy blev ombedd att åstadkomma något mindre burleskt och ändrade fågeln till en tukan. Den kallas också för pepparätare och är en slags färggrann hackspettfågel med en oformligt stor näbb från det tropiska Sydamerikas urskogar. Affischen visade tukanen med två pintglas Guinness på näbben och med den rimmande texten:

If he can say as you can

Guinness is good for you

How grand to be a Toucan

Just think what Toucan do.

Som tidigare sagts var tiden hos Bensons en mycket aktiv period i Dorothys liv. Vid sidan av sitt kreativa arbete som copywriter, debuterade hon, skrev och publicerade inte mindre än sju stycken detektivromaner och en novellsamling.

De övriga detektivromanerna, sex stycken, och en novellsamling kom ut under 1930-talet, men därefter hade hennes författarskap en annan inriktning.

Som ett viktigt komplement till Bensontiden anbefalls läsning – och varför inte omläsning – av Murder Must Advertise (1933), på svenska Mördande reklam (1937), som ganska noga skildrar miljön och arbetskamraterna på Bensons, fast naturligtvis i retuscherat och omstuvat skick.

1936 skrev hon ”årets bok”

Dorothy hade 1936 börjat på en ny roman om lord Peter och Harriet Vane med titeln Thrones, Dominations, men den förblev oavslutad och fragmentarisk och förvarades hos hennes litteräre agent. Manuskriptet har, som DAST tidigare berättat, plockats fram och har fullbordats av Jill Paton Walsh, sedan P.D. James avböjt, och boken är nu utgiven till läsarnas fromma. Det är alltid farligt att låta gamla hjältar återuppstå genom nya författare, men i det här fallet är resultatet lyckosamt.

Dorothy hade också tid med sitt privatliv under denna period. Den 3 januari 1924 födde hon en son, som hon genast överlämnade i en excentrisk kusins vård för uppfostran. Därefter återvände hon till Bensons. Den 13 april 1926 gifte hon sig med kapten Oswold Atherton Fleming, även kallad Mac, men han var inte far till Dorothys son Anthony.

Dorothys sprudlande ordvitsande och skämtlynne tog inte slut i och med att hon slutade som copywriter hos Bensons, vilket det finns åtskilliga exempel på varav detta är ett.

Gris som kelgris

När hon och Mac bodde i huset i Witham under andra världskriget, satt de en kväll mitt emot varandra framför den öppna brasan. Dorothy stickade strumpor av tjockt strävt garn till trålfiskare som ett led i krigsarbetet. Mae som var en stor beundrare av maltwhisky, satt och dåsade med en tidning i handen. Så reste sig Dorothy för att gå och laga te. När hon var borta, kom hushållets kelgris in. Grisen var tam, kom när de kallade på honom och vandrade runt i huset som ett lyckligt, men något sinnesslött barn. Kelgrisen hade Dorothy döpt till Francis Bacon efter Shakespeares samtida namne. Vid det här tillfället trasslade grisen in sig i Dorothys stickning och Mac vaknade ur sin slummer, trodde han sig se sin hustru förvandlad till gris.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22