Stället där man tar död på bofasta och turister

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-3, Artikel

Av PETER GISSY

Han har fått lilla Strömstad att framstå som en av landets mest brottsutsatta orter.

– Jag använder mig inte av våld för att höja spänningen i mina böcker. Det behövs inte. Spänningen ligger i hur (och om) polisen ska klara upp fallet eller inte. Det har de gjort hittills.

I Gösta Unefäldt i Strömstad är en av veteranerna bland landets deckarskribenter.

– Språket måste vara enkelt och korrekt, betonar han, dialogerna korta. I mina böcker hittar du subjekt och predikat i varje mening. Som deckarförfattare lägger man en ära i att vara korrekt med detaljerna. Svordomar? Sällan, utom där de behövs.

Han är spänstig för sina dryga 70 år, Gösta Unefäldt, och blicken i det solbrända ansiktet är nyfiket plirande. Ett öga tycks riktat mot besökaren, ett annat mot den gnistrande majhimlen. Innan vi slår oss ner i vardagsrummet i huset på Vettegatan påpekar han att det är en sällsynt vacker dag – som det inte så sällan också är i hans böcker om de stridbara poliserna vid stationen ett par kvarter bort. Naturen spelar en viktig roll i hans böcker, medger han, liksom miljön: om det passar lägger han gärna in en scen som handlar om fiske.

– Det är fiskeintresset som en gång förde mig in i deckarskrivandet, säger han.

Gösta Unefäldt har hittat en alldeles egen stil, en ”ton”, för sina kriminalberättelser. Med den petiga noggrannhet som är så typisk för pusseldeckarskribenter bygger han upp intrigen. Jobbar hårt med dialog och karaktärer. Allt för att öka trovärdigheten i böckerna.

– Det måste finnas små pusselbitar i texten som ger läsaren en chans att avslöja mördaren.

Gösta Unefäldt är numera pensionär, fast – det är svårt att tro. Sedan han – smålänning av börd – flyttade till Strömstad 1959 har han verkat hela sin yrkesverksamma tid inom skolans värld (sedan 1969 som skolchef i kommunen), och han har också varit politiskt aktiv i sin nya hembygd. Idag delar han tiden mellan tingsrätten (nämndeman sedan mer än tio år), golfen, barn barnen och utflykterna i naturen: inte nödvändigtvis runt det Strömstad som han lärt sig älska.

Hemma bland de 5.000 själarna (vintertid) i Strömstad är ”Gösta” en populär figur och förefaller vara känd av alla.

– Det blir så, förklarar han, när vi går till polisstationen för att ta de obligatoriska bilderna. Det är en liten ort, vet du. Utom på somrarna, förstås, när turisterna invaderar oss.

Han är på flera, sätt unik i sitt skrivande. Unefäldt är säkert den deckarförfattare som sedan debuten fått allra flest goda recensioner. ”Alla” har något gott att säga om hans polisromaner. Bra språk, hög spänning, roligt, mustigt, intresseväckande. Ofta med en sens moral som ger en extra behållning.

En gång bara (!) erinrar han sig en recension som sågade honom. Det har han faktiskt inte riktigt kommit över, men det gällde en av hans fiskeböcker:

– Det var ren illvilja från recensentens sida. Jag skrev ett tillrättaläggande men jag hörde inte av honom.

Gått som på räls

Det har sannerligen gått som på räls för den sympatiske skolchefen sedan debutromanen Polisen som vägrade att svara fick 1979 års Sherlock som ”Bästa deckare”. Drömmen alla deckarförfattare har att få sin bok filmad – har blivit verklighet. Goda recensioner har lett till ökande upplagor också av de sju följande böckerna om kommissarie Jörgensson och hans gäng. På kuppen har Unefäldt blivit rikskändis, utnämnts av Strömstads kommun till ”Årets turistprofil”, fick i fjol kommunens kulturpris och dessutom…

– Stopp ett tag. Det där med ökande upplagor måste jag kommentera. TV-inspelningarna av mina böcker har faktiskt påverkat försäljningen väldigt litet, säger han. Jag har då inte märkt någon större skillnad. Då betyder faktiskt utmärkelser mer, tycker jag.

Den pensionerade skolchefen var i fjol aktuell med den senaste boken om sina Strömstadspoliser. Också den fick goda recensioner, förstås.

Var får du inspiration ifrån? Går du och grubblar halva året?

– Jag grubblar inte. Det poppar upp bara. Det låter litet slarvigt och nonchalant, men så är det. Deckarskrivandet är för mig ungefär som en mental urladdning. Jag brukar jämföra skrivande med sexuell hunger: när man gjort ifrån sig är det lugnt ett tag, men långsamt växer det fram ett behov igen.

– Jag börjar alltid arbeta framifrån i en intrig. Från början. Först skriver jag ner en synopsis, ofta blir det något A4 långt. Sedan börjar arbetet framför datorn då jag bryter ner historien i olika beståndsdelar. Jag håller mig till min synopsis i allmänhet.

Hustrun Ingrid läser fortfarande – först av alla – kapitlen i den ordning de lämnar hans dator. Sedan är det Valters tur. Storebrodern som indirekt är orsaken till Göstas skrivande rättar numera ”bara” svenskan (han har också ett förflutet som lärare) i Göstas texter. Indirekt orsaken?

– Det var Valter som började det hela. När han kom ut med en deckare (Råttan på repet 1974) som fick det årets debutantpris, blev jag oerhört imponerad och avundsjuk och föresatte mig att försöka göra som han.

– En av de roligaste böcker jag vet, skrattar Gösta fortfarande imponerad efter över tjugotalet år.

”Kan han, kan jag”-syndromet ledde till att lillbrorsan utmanade storebror att skriva en bok tillsammans.

– Jag hade fått en idé som handlade om tagande av gisslan.

Gösta Unefäldt tycker att det är en av de bästa idéer till intrig som han fått.

– Polisen och samhället bemöter nästan alltid en sådan situation på brottslingens villkor. När det gäller tagande av gisslan av politiska eller religiösa skäl är det polisens skyldighet att förhandla med brottslingen. Men den som tar gisslan för pengars skull är inte inställd på att offra sitt liv. Enligt min uppfattning föreligger det då knappast någon fysisk risk för gisslan, och då kan polisen agera betydligt tuffare.

Han funderade först på att skriva en artikel om saken, sedan en pjäs. Men så satsade han på en bok. Varför?

– Jag hade goda kontakter med ett bokförlag där jag gett ut fiskeböcker tidigare.

Unefäldt ser bister ut när han berättar om hur det lilla förlaget som gav ut Polisen som vägrade svara (jojo, boken blev refuserad av ett av de stora förlagen) gick i konkurs och han bara fick en kartong med böcker av konkursförvaltaren.

– Det är ju så att av fordningssägarna kommer vi författare sist. Banker, leverantörer och alla andra får först.

Kontakt med döda

Men låt oss hastigt ta ett kliv tillbaka i historien.

Från början var det nog tänkt så att Gösta Unefält skulle stanna hemma och möjligen ta över efter fadern som var vaktmästare och ambulansförare vid sjukhuset i Unnaryd vid spetsen av sjön Unnen – 5-6 mil från Halmstad. Unnaryd är en liten ort, idag bor ett hundratal invånare (släktnamnet är taget däri från). Och ett tag jobbade Gösta på sjukhuset:

– Därmed är jag en av de få deckarförfattare i landet som verkligen haft fysisk kontakt med döda människor.

Men det blev både flygarexamen i det militära och examen vid folkskoleseminariet i Växjö. Det var i samband med åren på seminariet som hans förmåga att skriva upptäcktes:

– Jag fick alltid litet a. Min lektor sa att mina uppsatser kunde platsa i vilken veckotidning som helst. Det var kolossalt roligt att studera. Jag var hungrig efter kunskap. Jag började skriva några noveller – återigen var det i Valters fotspår. Han sålde en del noveller till olika veckotidningar.

Första novellen som Gösta skrev handlade om systrarna på Huseby och handlade om en stöld (av en inkunabel) som reddes upp av polisen. Den köpte tidskriften Bokvännen för 10-15 riksdaler. Gösta fick blodad tand och levererade under de följande åren rader av noveller till veckotidningar. Eftersom han var – och är – oerhört sportfiske intresserad kom han snart att rikta in sig på att skriva om fiskeäventyr. Inga planer fanns på att skriva deckare, även om han en gång försökte sig på en kriminalnovell (”mördaren avslöjades eftersom han använde en specialknut på sina drag”).

När Gösta en dag upptäckte att han hade en ansenlig bunt noveller som handlade om fiske, samlade han ihop dem och skickade in dem till Bonniers.

Boken Den röda flugan innebar litterär debut i större skala. Det gjorde honom inte rik, men blev den uppmuntran han behövde för att söka sig vidare.

Fler fiskeböcker följde: Lax i Laxå 1967, Fisketur och Turfiske 1974 – alla fick (naturligtvis) goda recensioner; upplagorna sålde snabbt slut.

Det gick åt helvete

När han och Valter så bestämde sig för att skriva en deckare ihop, visade det sig snart bli en svår uppgift.

– Det gick faktiskt åt helvete. Vi skulle skriva vartannat kapitel. Valter satt i Södertälje och broderade ut texten, jag hade en mer strikt hantering av ämnet. Till sist fick han med tre kapitel, jag skrev resten. Vi är fortfarande vänner, men vi gör inte om det.

I fjol levererade han åttonde boken om gänget runt kommissarie Jörgensson. Åter talade recensenterna om att han har ett speciellt sätt att skildra småstadens miljöer och skeende.

Unefäldt är stolt över att hans deckare om Strömstadspoliserna används i skolundervisningen: eftersom de ger en inblick i hur staden utvecklas. Han har alltid vinnlagt sig om alt vara omsorgsfull med alla detaljer. Ändå har det hänt att det blivit fel i hans böcker.

Han drar handen genom det vita håret.

– Jag har numera resignerat. Det tycks inte gå att skriva en helt felfri bok.

TV-inspelningen som gjort honom känd utanför Strömstad gällde först debutdeckaren. Produktionen var tacksam att göra, menade TV-producent Arne Lifmark, eftersom det inte handlade om så många olika miljöer. Den första TV-filmen blev så uppskattad att publiken krävde en fortsättning.

Gösta Unefäldt skrev själv manus till TV. Det var en annorlunda upplevelse.

– Film är svårt på många sätt. Det är lätt att skriva i en bok att poliserna sitter i en bil och samtalar, men hur gör man när det är en längre dialog och själva bilfärden bara är ett par kvarter?

Han menar att Strömstadsborna ser TV-filmerna två gånger: första gången för att se allt som är fel, andra gången för att de är nyfikna på handlingen.

Har du någon ny bok på gång?

– Jag vet ärligt talat inte. Just nu tycker jag det tar emot. Det börjar bli allt svårare att bygga ut texten kring polismännens privatliv – något som mina läsare tycks fordra. Vi får väl se.

Han betraktar mig drömmande.

– Kanske skulle man låta Larsson äntligen ställa upp i VM i pistolskytte i en nionde bok?

Han är fortfarande fundersam när han en stund senare följer mig bort till en utsiktspunkt ett par hundra meter från sin bostad. Vi tittar tysta han ut över havet. En mil ut syns ön Koster som en mörk skugga.

– Just nu ligger jag lågt. Jag läser. Jag har alltid läst mycket. En författare måste läsa mycket. Att skriva och läsa går hand i hand. Vi får väl se vad det blir.

Jojo. Strömstadsborna torde kunna sova lugnt om nätterna också framöver. Med så alerta poliser som Jörgensson, Gryt, Kronborg, Larsson och allt vad de heter.

Försök inte, Gösta, det blir säkert en bok till.

FAKTA

Gösta Unefäldt. Född: 1926.

Aktuell i fjol med deckaren Polisen och Marias hemlighet.

Tidigare deckare: Polisen som vägrade svara 1979, Polisen som vägrade ge upp 1984, Polisen som vägrade ta semester 1985, Polisen och den beskedlige utpressaren 1987, Polisen och domarmordet 1989, Polisen och mordet i stadshuset 1992, Polisen och den döde på Holmen grå 1995.

Yrke: Numera pensionär, tidigare skolchef i Strömstad.

Bor: Strömstad, 5.000 själar i centralorten, 11.000 i kommunen. Fler på sommaren. Hobby: Fiske, natur och golf .

Citat: ”Det går inte att skriva en helt felfri bok”

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22