Staffan Stalledrängs onda bråda död

Dec 4th, 2020 | By | Category: 2020-12 dec, Artikel

Av ALICE RADOMSKA

Näst efter Lucia själv är Staffan Stalledräng den mest besjungne figuren vid Lucia-firandet. Han tangeras även i kriminalromaner. Och han är i visan aktuell över hela julen.

Noga räknat är hans dag Annandag jul, då det står Stefan och Staffan i våra almanackor.

Staffan skötte sannolikt inte om hästarna i krubban i Betlehem, som det käckt men felaktigt har skrivits i kändisars krönikor i veckopressen. Nej, han var i legenden stalledräng för kejsar Herodes den store.

Dock uppger visan att Staffan skådade julnattens ljusa stjärna.

Staffan, som dog martyrdöden år 35, är nämnd första gången i Bibeln, i Apostlagärningarna. Han var av judisk tro och verksam som diakon i Jerusalem, där han började predika Jesu ord.

Staffan skildras i Apostlag

Staffan Stalledrängs avrättning
skildras i Apostlagärningarna, kapitel 7.

 

Han anklagades då för hädelse och dömdes av sanhedrin (judiska rådet) till döden, genom stening. Därför räknas han (näst efter Jesus själv) som den förste kristne martyren.

Han helgonförklarades – Sankt Stefano – under medeltiden. I katolska tron tillbeds han dels av folk som har med hästar att göra, dels av den som till skillnad från Staffan Stalledräng vill ha en lindrigare ände på livet.

Ond bråd död, inte minst i form av stening, förekommer i Bibeln relativt ofta. Bland de första helgonen att tillbedja hade flertalet blivit martyrer, dött för sin tro.

Autentiska personen och legenden
Det råder ingen tvekan om att Staffan var en autentisk, existerande person som legenden med tiden vävdes kring. Såväl stora som små uppslagsverk tar upp Sankt Stefano/Staffan Stalledräng.

Lilla Uppslagsboken (Förlagshuset Norden) uppger: ”Stefanus, en av förtroendemännen i den äldsta kristna församlingen i Jerusalem, anklagades av judarna för hädelse och fördes inför Stora Rådet, där han enl. Apg 7 i ett tal upprepade Jesu förutsägelse om Jerusalems tempel, varefter han stenades.”

Samma bok uppger om legenden: ”Staffan stalledräng, den förste martyren Stefanus, hade sin minnesdag annandag jul och sattes därigenom i samband med kappritterna denna dag. De sjungna staffansvisorna bygger på legenderna om S:t Staffan, t. ex. raderna ‘Han vattnar sina fålar fem / Allt vid den ljusa stjärna’. Staffans-traditionerna har fått en särskilt rik utformning i Sverige.”

Vidare uppges: ”Staffansskede, kappritt på Stefanusdagen, varvid det gällde att först komma till ett visst vattningsställe för hästarna, varefter man red omkring i byn med bloss eller stjärna (Stjärngossar, jfr Jul) och bjöd på traktering. Seden har senare förenklats till en ‘staffansgång’ med utklädsel och upptåg.

Staffan i Lucias och tärnornas följe
Genom utklädseln och bjudandet på kaffe, bullar och pepparkakor har Staffan i form av stjärngossarna kommit i lag med Lucia, som med sina tärnor vandrat fram på samma sätt och bjudit på kaffe, ibland även glögg, och hembakt. Då han kommit att ingå i Lucia-firandet är han som mest uppmärksammad nio dagar före sin egen dag.

En så starkt spridd och märkbar tradition har satt sina avtryck även inom kriminal- och spänningslitteraturen.

Omslag till Vitklädd med ljus i hårMaximalt utnyttjat är det i romanen Vitklädd med ljus i hår (1967) av Maria Lang. Då en läkares hustru mördats genom förgiftning i tidig Lucia-morgon och doktorn själv är den ende rimligen misstänkte, hävdar han att den dödliga dosen stryknin måtte funnits i den mycket starka glögg som en vilt främmande Lucia, tydligen med lägenhetsnyckel, kommit in i sovrummet och bjudit på – i vetskap att doktorn själv hatade och aldrig skulle dricka glögg.

Denna Lucia hade dock inte sjungit en ton, inte yppat ett ord, bara serverat och möjligen verkat vilsen, som om hon egentligen väntat sig finna och lussa någon helt annan där i dunklet.

Signalementet är vagt – eller urtypen för varje svensk Lucia. Kommissarie Christer Wijk är suckande medveten om, där i Stockholms innerstad, att tusentals närmast identiska Lucior varit i farten.

Då en lärare i intrigens början lussades av en grupp elever, avslutades det besöket mer normalt med uttåg till tonerna av Staffansvisan.

Camilla Läckberg & The Queen of Light
Den svenska Lucia-traditionen, som för britter och amerikaner ter sig synnerligen exotisk, har förstås gett eko även i modernare intriger. Åren 2012–2013 var en serie byggd på Camilla Läckbergs svit Fjällbackamorden, och med hennes romanfigurer återkommande i andra manusförfattares alster under hennes översyn, mycket populär i främst brittisk TV. Det blev även två filmer på bio.

Ett avsnitt om Ljusdrottningen, The Queen of Light, har också repriserats i Lucia-tid på senare år. Men det är inte så att brittisk skolungdom det minsta tagit efter traditionen, annat än i enstaka skotska och cumbriska småstäder.

Omslag till Rena mörkret, LottaDe berömda B. Wahlströms Flickböcker – med de röda ryggarna – hade sin främsta tid under 1940-, 50- och 60-talen. Där förekom Lucia-firande i flera av böckerna. När det i Merri Viks Rena mörkret, Lotta! (1964) ska hållas en högstämt vacker Lucia-stund inför alla elever och lärare i skolans aula har den utsedda blonda fått influensa.

Magister Fridolf Vestlander, som arrangerar firandet, måste hitta en snabb lösning och beordrar förstås Lotta att omedelbart bli Lucia. När hon vill slippa och framhåller att hon är mörkhårig och att Lucia ska vara blond, påpekar magistern stressat:

– Lucia var ett sicilianskt helgon och de är i regel mörkhåriga där nere i södern. Du passar utmärkt.

Skaras skräniga skaror
Det var i den västgötska lärdomsstaden Skara som Lucia-traditionen för ett antal generationer sedan formades. Fattiga elever tågade i kvällen runt i sjungande grupper, knackade dörr och bjöd på kaffe och kaka – dock i syfte att samtidigt tigga till sig penninggåvor, eller en sup.

På den tiden var det klart fler stjärngossar än tärnor. Ända sedan dess har Lucia haft anledning att förknippas med alkohol och skrän. Delar av firandet spårar ur. Och Lucia själv, trots att hon är den goda ljusbringerskan, förekommer också i mer djävulska legender, inte minst genom namnlikheten med Lucifer.

Stjärngossen Staffan Stalledräng har med ett fåtal undantag genom tiderna förblivit relativt god. Inte har han stor likhet med Sankt Stefano, men det var ingen tillfällighet att Sveriges förste ärkebiskop någonsin tog sig namnet Stefan.

Denne ärkebiskop, som varit munk i Alvastra, vigdes år 1164 i Sens, Frankrike, för att ge större kraft åt kristendomen uppe i Norden. Han skötte sysslan i drygt tjugo år, till sin diffusa död.

Många tidiga missionärer, vid tiden för kristnandet av vårt vikingaland, mötte dock en ond bråd död. Exempelvis Sörmlands skyddshelgon Eskil och den i samma landskap verksamme Botvid, som på Rogö blev dräpt med sin egen yxa av en tydligen rätt så otacksam träl han friköpt.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22