Spökhuset i Athen

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2002-4, Artikel

“Intet nytt under solen”, heter det i Predikaren 1:7. Det gäller inte minst spökhistorier med skelett som rasslar med kedjor. Den har antika rysaren skriven med stylus är minst 1900 år gammal. Den skrevs av romaren Cajus Plinius Secundus minor, hos oss kallad Plinius den yngre som levde åren 62-113 efter Kristus och som ofta citerade äldre källor. Eftersom den har spökhistorien utspelar sig i Athen får man anta att den har gamla anor. Huvudperson i berättelsen är förutom spöket filosofen Athenodorus. Den en de Athenodorus DAST lyckats hitta var son till skulptören Agesandros. Enligt Nordisk Familjeboks Uggleupplaga hjälpte Athenodorus sin pappa att skapa den berömda Laokoongruppen som finns i Vatikanen. Denne Athenodorus levde c:a 200 år före Kristus. Därmed inte sagt att han var identisk med spökhistoriens filosof. Fixt och färdigt ur Plinii garderob har det har skelettet fallit ut. Rena förlagan för Oscar Wilde när han skrev hejdlöst roliga Spöket på Canterville.

I Athen fanns det ett visst hus, som var mycket stort men hade dåligt rykte. I nattens tystnad hördes där skramlet av kedjor, till att börja med långt borta, sedan allt närmare och närmare.Snart dök spöket upp, en gammal man, utmärglad och eländig, med benen i bojor och händerna i kedjor. Invånarna i huset låg vakna genom de förfärliga och skumma nätterna.

Sömnlösheten gjorde dem sjuka och sjukan tog död på dem. Så huset övergavs, förbannades och överlämnades helt åt fantomen.

Filosofen Athenodorus kom till Sathen, lade märke till huset som var till salu, tog reda på priset, undrade varför det var så lågt, ställde frågor, fick veta hela historien och trots det, eller snarare just därför, övertog han egendomen.

När aftonen kom befallde han att hans säng skulle sättas fram i husets hallrum, skickade efter skrivtavlor, ett skrivstift och ett ljus och koncentrerade sina händer och ögon och sinne på uppgiften att skriva, så att inte hans fantasi av sysslolöshet skulle uppfinna bilder som de som berättats för honom.

Till att börja med rådde total tystnad, inte ett ljud hördes någonstans. Sedan kom rasslet och skramlet av kedjor som skakades. Mannen lyfte in blicken, inte heller lade han ifrån sig skrivdonet.

Oljudet växte, kom närmare och närma­re, hördes först på andra sidan om tröskeln och sedan mitt på den. Han lyfte nu blicken, såg och igenkände det spöke som beskrivits för honom. Det stod där och tecknade åt honom som om det ville att han skulle komma med.

Athenodorus gjorde en gest som om han ville säga “Vänta lite” och återupptog skrivandet. Spöket höjde sina händer och skakade kedjorna alldeles förskräckligt över huvudet på filosofen.

Han såg att pöket återigen vinkade honom till sig, steg upp, tog ljuset och följde efter. Spöket gick långsamt före, som om han tyngdes av kedjornas tyngd, ut på husets gårdsplan och försvann plötsligt.

Athenodorus krattade ihop en liten hög med gräs och löv för att markera platsen. Påföljande dag gick han till underrättsdomarna och bad om en fullmakt att gräva upp platsen.

Ett skelett hittades med benen fortfarande fastkedjade. Kvarlevorna togs upp och begravdes offentligt. Därmed hade spöket fått frid och huset upplevde inte längre dess sällsamma besök.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22