Spionthrillerns ändrade ansikte

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-4, Artikel

Av JAN BROBERG

Sovjetunionens sönderfall och sammanbrottet i Östeuropa har resulterat i att många spionthrillerförfattare plötsligt tyckt sig vara utan uppslag. Hur skulle man kunna skriva en agentroman utan den sedvanliga bakgrunden av motsättningen mellan öst och väst?

Det är uppenbart att den här frågan mest angår de företrädare för genren som har sina begränsningar, inte bara vad det gäller ämnesområdena utan också då det handlar om miljöskildring, personteckning och stilistisk förmåga.

För något år sedan hade jag kontakt med några av mästarna på spionthrillerns arena – Eric Ambler, Len Deighton, Adam Hall och några till – och de var rörande ense om att det fanns oändligt med material att utnyttja som stoff för en modern agentroman. De pekade på de labila förhållandena i Östeuropa, på de nya ekonomiska strukturerna i Östasien och på oroligheterna i Afrika och Latinamerika för att nu bara nämna några exempel.

Ny författare ser möjligheter

En författare som är ganska ny i genren, men som redan visat vilka möjligheter som yppar sig, är engelsmannen Tim Sebastian, som debuterade i slutet av åttiotalet och då fick två av sina böcker översatta till svenska, bland dem ”Spionens skugga” 1990 (1989). Sebastian har varit verksam som BBC:s korrespondent i bland annat Warszawa och Moskva, och han kan uppenbarligen den östeuropeiska politiken i alla dess schatteringar på sina fem fingrar. Hans två första romaner var löftesrika, just ur den synvinkeln all de förmedlade till läsaren en känsla av ”inside information”, samtidigt som de kännetecknades av en noggrant planerad spänningsstruktur.

Som det verkliga genombrottet för Sebastian, och det som gör mig benägen att se honom som en av nittiotalets nya mästare, måste man betrakta ”Saviour’s Gate” (1991), en oerhört engagerande thriller om hur motsättningen mellan olika fraktioner i Moskva sätter västliga spionorganisationer i svårlösta dilemman, dels får sin cyniska lösning genom den ryske generalsekreterarens handlande. Det är en bok som vittnar om djuplodande kunskaper i den moderna stormaktspolitikens irrgångar och som också ger beska inblickar i spelet bakom kulisserna.

Liknande tongångar träffar man för övrigt på också i den förre Moskvabaserade Newsweekkorrespondenten Robert Cullens ”Soviet Sources” (1990).

Sebastian har fortsatt på den inslagna linjen med ”Exit Berlin” (1992) om en engelsk agent, som varit placerad i Östtyskland, men som efter Berlinmurens fall blir varse hur lojaliteter snabbt kan förändras och hur ett politiskt system i upplösning kan sätta givna premisser ur spel.

Fascinerande ämne

Det här är ett ämne, som uppenbarligen fascinerar många av spionthrillerns företrädare i dag, bland annat Bob Reiss, som i en uppmärksammad thriller med titeln ”The Last Spy” (1993) gett en intensiv bild av hur en grupp ryska agenter, uppfostrade i amerikansk anda, förda till USA i sin ungdom försedda med amerikansk identitet och alla med viktiga positioner, efter sammanbrottet i öst hamnar i en svårbemästrad situation med de skiftande lojaliteterna som konfliktkärna.

Vad gäller Tim Sebastians två senaste romaner – ”Last Rights” (1993) och ”Special Relations” (1994) – präglas de av författarens uppenbarligen starka vilja till förnyelse. Den förstnämnda boken handlar främst om hur det förflyttas skuggor efter Sovjetdömets fall hinner ifatt en man och hans mor, bägge bosatta i England, bägge med rötter i USSR.

Den sistnämnda boken är ett försök att kombinera politiska förvecklingar med en kärlekshistoria mellan en man och en kvinna, som var och en på sitt håll nått en hög politisk position. Det förefaller mig emellertid, som om Sebastian i det senare fallet hamnat i ett trovärdighetsdilemma – historien verkar helt enkelt alltför konstruerad.

Detta hindrar emellertid inte, att Tim Sebastian genom sina insatser lyckats ge spionthrillern ett delvis nytt ansikte. Det är de inrikespolitiska förändringarna i öst och deras inverkan på väst, som ger hans agentromaner deras speciella ton, och som tydligt visar att genrens möjligheter ingalunda är uttömda i och med att det kalla kriget gått i graven.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22