Spionchefen Markus Wolf: Jag har inget blod på mina händer!

Sep 16th, 2009 | By | Category: 1998-1, Artikel

Markus Wolf fyllde 75 år i januari. Han är före detta chef för Östtysklands spiontjänst HVA, som formellt underordnades det ökända Stasi. I det enade Tyskland har han dömts till två år villkorligt för frihetsberövande. Men han svär sig fri från att själv ha dödat någon eller från att ha beordrat någons död.

– Jag har inget blod på mina händer!

I höstas var han i Sverige för att göra PR, för sina memoarer, Mannen utan ansikte.

Han har varit i Stockholm förr men bara i hemlighet för att träffa en viktig NATO-källa och en kontakt bland Västtysklands socialdemokrater. Det var här, i Kungsträdgården 1978, som SÄPO lyckades ta den första bilden av honom där han kunde identifieras.

– Jag kan förlåta dem för att de tog bilden, men inte för att de lämnade över den till Västtysklands säkerhetstjänst. SÄPO visste inte vem de fotograferat. Tyskarna visste.

Den bäste spionen.

Markus Wolf var östtyskspionchef och kallades länge ”Mannen utan ansikte”. Ändå är han en av de mest kända profilerna i den tyska efterkrigshistorien. Skälet är enkelt: han var den bäste av dem alla. Till och med hans värsta motståndare har erkänt att han vann den inbördes spionkampen under det kalla kriget.

En av spionlitteraturens mästare, John le Carré (pseudonym för David Cornwell), gjorde honom också till förebild för sin legendariske hjälte ”Karla”.

– Själv har jag aldrig uppfattat mig som mästerspion, säger Wolf. Men jag skulle vilja veta hur Carré kunde beskriva allt så ytterst realistiskt i sin Spionen som kom in från kylan.

Markus Wolf har ett fascinerande livsöde. Hans far var kommunist och jude och tvingades 1934 fly från Tyskland till Moskva. Wolf har på nära håll upplevt kommunismen under Stalin och alla hans efterföljare.

Exil i Moskva

I memoarboken Mannen utan ansikte skildrar Markus Wolf sitt liv och gärning. Det handlar om exilen i Moskva, om hur han som knappt trettioårig blev utnämnd till östtysk spionchef av Walter Ulbricht, om alla spionerna som han placerade hos snart sagt varenda betydelsefull politiker i Västtyskland, hur han av misstag störtade Willy Brandt och hur man på 80-talet infiltrerade den västtyska fredsrörelsen.

Han accepterade arbetet som chef för det östtyska utlandsspionaget 1951 och i memoarerna hävdar han att det var rädslan för att nazisterna skulle få ett nytt grepp om den tyska nationen som fick honom att ta uppdraget.

– Jag var kommunist och hade vigt mitt liv åt att bekämpa nationalsocialismen. När jag följde Nürnbergrättegångarna som journalist fick jag se hur gamla nazister fick höga befattningar i västtyskland. Det skrämde. Men huvudsakligen berodde mitt engagemang på att DDR hotades av huvudfienden USA – detta var ju under kalla kriget – som hjälpte och rustade upp Västtyskland, både militärt och civilt.

USA hade bomben

Han menar att USA planerade att fösa kommunismen bortom Uralbergen. Och Sovjetunionen var DDR:s allierade. Eftersom USA vid den tiden hade monopol på atombomben var ett sådant hot mycket reellt.

Wolfs memoarer är ett viktigt stycke samtidshistoria.

– Min bok ändrar en del av historieskrivningen, menar han. Tidigare skildringar är skrivna av segrarna.

Att han, trots att han till slut kom att tillhöra förlorarna, blev så lyckosam i sitt gebit berodde till viss del på att han använde sig av kärlek som lockbete. Efter andra världskriget var män en bristvara i västra Tyskland. Däremot var det ganska gott om ensamma kvinnor i medelåldern och ett antal sådana arbetade som sekreterare åt män i höga befattningar.

Wolf såg till att de träffade DDR-agenter, kärlek uppstod och hemligheter flyttades österut.

Sexspionerna ett lyckokast

I ett par fall har han rent medmänskligt ångrat detta. Men professionellt var det ett lyckokast. Han menar att om man betalar en människa för att hon skall förråda sitt land kan man inte efteråt ha moraliska betänkligheter.

– Då har man inte i branschen att göra!

Från förälskade kvinnor fick Östtyskland under dussinet år hemliga dokument som blev viktiga redskap för den politiska ledningen. Ändå säger Wolf att det inte är de köpta spionerna, inte ens de som köpts med sex och kärlek, som är de bästa…

Han anser att det är män som Kim Philby eller Richard Sorge, som hade politisk övertygelse som starkaste motiv, var de bästa.

Boken kom ut i slutet av september förra året på Norstedts förlag och har fått svenskt förord av Jan Guillou.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22