“Spännande att utforska mitt förhållande till våld”

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Av Leif-Rune Strandell

Folkskolläraren blev journalist blev tv-filmare blev författare. Efter 25 böcker skrev Erik Eriksson sin första regelrätta detektivroman.

Nog är det den gamla folkskollärarbakgrunden som fortfarande lyser igenom när man hör Erik Eriksson förklara varför han skriver de böcker han skriver. Att upplysa, att göra världen förståelig, att berätta om sådant som gärna glöms bort.

Erik Eriksson kom att göra många undersökande reportage, om vilsekomna barn, prostituerade småflickor, narkomaner, och filmer från tredje världen, Vietnam.

Så började han skriva skönlitteratur och fann att han hade glädje av kunskaper från sin journalistiska verksamhet och av hur man gör undersökande reportage.

– Både när det gäller TV-program och romaner blir resultatet bättre om man varit på plats, om man vet hur det luktar, om man träffat människorna. Det är lika viktigt med upplevelsen som med fakta.

Så han har fått hålla i polisens tjänstevapen för att själv veta hur det känns i handen.

Han slog igenom med boken Råttornas vinter, som också blev film. Det är en skildring av Stockholms city på 70-talet, en miljö han mött som reporter.

Det har blivit 25 böcker, kärleksromaner och några thrillers. Men nu har det blivit en regelrätt deckare, delvis en polisroman: Hämnarnas höst.

Huvudpersonen är en f.d. polis, som fått sluta på grund av sin våldsamhet mot några brottslingar – kvinnomisshandlare.

När några män hittas dödade, och det som binder dem samman är att de har misshandlat kvinnor, blir också den f.d. polisen granskad.

Men han är oskyldig, så läsaren kan vänta sig att träffa honom igen i fler böcker.

– Jag har alltid skrivit den bok som jag just nu vill skriva, säger Erik Eriksson. Och nu ville jag ta upp problemet med kvinnomisshandel.

Men det är inte bara kvinnorna som påverkas och skadas, utan också de barn som lever i sådana familjer. 100000 pojkar ser mamman bli misshandlad. Och sju av tio blir själva våldsamma män.

Siffrorna är likartade i många länder. Och han ser i siffrorna att av de tre andra så super två ihjäl sig och en blir en hämnare. Det är om hämnare som boken handlar. Huvudpersonen, Verner Lindgren, är själv en sådan, eller åtminstone på gränsen. Erik Eriksson har träffat fler duktiga poliser, och en del som inte kunde fortsätta.

I bakgrunden finns alltså egna minnen, och minnen av gamla kriminalfall, en del historier från 70-talet. Så blev det en berättelse om familjer och misshandel, och en deckare. Förlaget, Norstedts, blev förtjust och utbad sig en serie.

Det blir första gången som samma huvudpersoner skall återkomma. Spännande, tycker författaren. Men det är svårt att slå sig in i deckargenren. Det skrivs en väldig mängd deckare, många nya författare, så det är lätt att drunkna i mängden. Om tre år, tror han, vet vi hur det gick…

Han medger att skrivandet också har en terapeutisk sida.

– Vi journalister skriver ju fort – när man sedan läser vad man skrivit så ser man ju att man avslöjat en hel del.

Det är en hel del våld i boken. Vi har alla något slags förhållande till våld, vi omges av det i nyheterna hela tiden. Men idén till den här historien bygger mycket på en kvinnas berättelse. Hans idéer kommer från i huvudsak tre håll: egna upplevelser, läsning och vad andra berättar.

Han har kommit underfund med att det är skillnad på att skriva deckare och kärleksromaner. De senare kunde han börja utan att veta hur det skulle sluta. Till deckarna måste han ha något slags synopsis, ett antal grundstenar. Och så måste man kolla fakta. När han kör fast så blir det att ringa och fråga. Folk blir glada när man visar ärligt intresse för deras liv och kunskaper.

När Erik Eriksson började skriva skönlitterärt var journalistiken en hämsko, det blev för faktainriktat. Det kändes befriande att bli författare/författare, inte bara journalist/författare.

Författare brukar kunna skilda människor de inte känner så väl. Skulle han kunna skriva en bok om en våldsam kvinna?

Det finns ju skillnader mellan könen när det gäller användande av våld.

– Jag är inte säker på att jag skulle våga det, säger Erik Eriksson. Det bär mig emot – kanske finns ett skuldkomplex gentemot min mamma.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22